Ur en utbrytarkungs memoarer

En utbrytarkungs memoarer

Bland de kringresande varietéartister  som ännu vid femtiotalets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

           Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

           I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

            Furberg är en av Sveriges mycket få  filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.

           Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ” kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten -  en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

           Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund,  , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och sinnesdatateorin i alla dess varianter.

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen  gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha – så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?)   Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)

           Oxfordfilosoferna satte både Furberg och  en del andra av oss   på nya spår. Jag misstänker att det var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..

           Den här ”Jesu barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Enzensberger:briljant livsfilosofi

Livsfilosofi

- Min livsfilosofi…

   Ja Herregud, - det är lätt att säga !

Under det förra årtusendets snabba förlopp lät filosofin

splittra sig i vad som kanske skall  beskrivas som olika grenar. Det finns språkfilosofi och politisk filosofi; vad menas med mening ? hur etablerar man rättfärdighet i ett samhälle ? Det finns matematikens filosofi – vad är egentligen ett tal ? och det finns naturfilosofi; vad  är egentligen tidens natur ? De stora frågorna spinner nät omkring sig som spindlar. Och näten växer och det är lätt att fastna i dem.

Men skall man tro att det kan finnas något sådant som livsfilosofi ? Jag måste erkänna att hela begreppet gör mig misstänksam. Naturlifgtvis vet jag att de antika skolorna – stoiker och epikuréer i första rummet – trodde att något sådant var möjligt.Och naturligtvis är Aristotles Nichomachiska etik – så mycket rikare och framförallt mycket mer verklighetsnära än evangeliernas torftiga principer – ett slags livsfilosofi.

             Men ändå ? Är inte livet,detta bisarra skuggspel,i stånd att producera mer idiotiska situationer,mer hopplösa dilemmata än vad någon filosof är i stånd att ta sig an?

Hans Magnus Enzensberger,Tyskland störste poet i min generation och i största allmänhet ett utomordentligt exempel på vad som menas med en offentlig intellektuell,har nu skrivit en fin liten bok,som faktiskt är ett försök i genren.”Z” heter den,med undertiteln ”Oder Brosamen,die er fallein liess,aufgelesen von seinen Zuhörern” (Suhrkamp  2013) ”Brosamen” är detsamma som brödsmulor.Och det passar i handlingen.Herr Zett är en till det yttre prydlig,anspråkslös gentleman som med ojämna uppehåll underhåller en hel liten publik ifrån en parkbänk.

             Människor i olika åldrar och av olika åsikter dröjer eller slår sig ned för att ta del av herr Zetts utläggningar.Han yttrar sig om det mesta.Och måste man tillägga –i en djupt odogmatisk anda. En del av hans åsikter skulle förmodligen ha svårt att passera den infantila kultursidesdebattens nålsöga.

             Om sådana begrepp som ”vänster” och ”höger” påpekar Herr Zett att för det mesta bortser man från sig själv .Ty annars skulle man ju snart se att man själv hämningslöst blandar vänster och höger i sina övertygelser.Och varför klarar sig de flestas imaginära kartbild med bara två färger ? ”Ni glömmer de excentriska färgklickarna,de vita prickarna, de tomma ställen som okunnigheten lämnar. Framförallt förbiser ni likgiltighetens grå regioner.”

             Denna bok tar alltså rundhetens parti mot fyrkantigheten, toleransens mot korrekthetens.Den är mycket underhållande.Och jag är säker på att det inte finns en enda läsare som inte gläder sig åt något och förargar sig över något i den.