Den röda bussen stannar
inte här
Vad som egentligen
hände Emanuel Swedenborg i London i april 1745 kommer vi nog aldrig att riktigt
förstå.Från Swedenborgs dagböcker vet vi att naturvetenskapsmannen, mekanikern,ledamoten
av Kungl.Vetenskapsakademin,uppfinnaren,radikalt förändras av en sällsam
upplevelse i ett mörkt rum i en taverna i den stora staden..Rummet ändrar karaktär.En man dyker
upp i det mörkaste hörnet och säger: ”Ät inte för mycket!”.Mannen,det är
Swedenborg övertygad om,är Gud. Det är svårt att tänka sig att Gud verkligen
inte skulle ha något intressantare att säga till en så intressant personlighet
som Swedenborg,men denna episod är möjligen inledningen till en fascinerande
resa som skall ta honom till himmel och helvete,upplevda och beskrivna med
detaljerad precision .Och till en religion som fortfarande har församlingar och
bekännare – swedenborgianismen. Påtagligheten i Swedenborgs skildringar av världarna
bortom världen har fascinerat generationer. En originell kritik hade William
Blake,en annan visionär. När nu Swedenborg hade den unika chansen att
sammanträffa med demoner, verkliga demoner – hur kunde han försumma att tala med dem ?
Hur
handfasta och oavvisliga hallucinationer kan vara, upplevde jag faktiskt en
gång en grå och kall februaridag på den tröstlösa snövita slätten någontans
norr om Uppsala.Det var militärmanöver,repetitionsövning,och jag var på väg
tillsammans med en signalfurir,en välorganiserad och veterligt inte alls särskilt
fantasifull man för att byta batteri i en Ra200.Plötsligt ropar furiren en hög
och välment varning: ”Se upp för den röda bussen” !
Där fanns
naturligtvis ingen buss att se.Bussarna på uppländska landsbygden var dessutom
aldrig röda. Min följeslagare hade inte sovit på ett par dygn. Och hämtade sig
naturligtvis när han fått sova.
Hallucinationer,
berättar Oliver Sacks,författare till klassikern
”Mannen som misstog sin fru för sin hatt” kan uppkomma på otroligt många olika sätt. Det
gör han i den senaste av sina briljanta populärvetenskapliga studier
”Hallucinations” (Knopf 2012).Det finns svårartade schizofrena
hallucinationer.Men att hallucinera behöver på intet sätt betyda att man är
mentalsjuk.Mycket gamla människor som mycket länge har varit blinda kan
plötsligt uppleva hur de visuella centra i hjärnan spontant börjar producera
ett slags fimförevisningar. De hypnagoga hallucinationera, dessa hurtiga röster
och kringflygande koffertar ,som många av oss kan uppleva före insomnandet, hör
liksom de sällsamma mönster som kan
bryta ner synfältet före en migränattack hör till de lättgenomskådade.Men värre
finns.Sacks berättar frikostigt om sina egna experiment med hallucinogener
alltifrån haschis till amfetamin.Och än värre.Han prövar en söndagmorgon –
naturligtvis i sextiotalets San Francisco – en substans som heter artan.Han
blir litet torr i munnen.Annars händer tillsynes ingenting.Några vänner som
brukar titta in ibland på söndagmorgnar kommer förbi.De får te,ägg och rostat
bröd.Konversationen rör sig kring vardagliga ämnen. Efter någon timma av
angenäm och avspänd samvaro bryter vännerna upp.
Men inte
genom dörren. De är bara försvunna.Det var nämligen de som var hallucinationen.
Den unge Immanuel Kant läste Swedenborg och skrev en mycket avståndstagande
liten bok.Mer fascinerad kanske än han senare ville medge. Han blev oroad och
djupt upptagen – man kanske skulle kunna säga – av frågan om den fundamentala skillnaden
mellan en röd buss och en hallucinerad .
Som Konstantin Rauers häromåret visade i en lysande kantavhandling – ”Wahn und
Wahrheit” ( Berlin:Akademie Verlag 2007)
– är det sannolikt upplevelsen av den ruskiga autenticiteten i de mest kompakta
hallucinationerna, som ger upphov till
Kants hela förnuftskritiska projekt.
Som går ut
på ett slags gränsdragning mellan vad i den så kallade yttre världen som är på
egen hand och vad som är resultatet av vår bearbetning,- rekonstruktion ,kunde man kanske säga- silad genom fyra förnuftskategorier och två
åskådningsformer:rum och tid.
Om det nu
skall behöva påpekas: naturligtvis var Kant en bra filosof.Och fortfarande på
sitt sätt oundgänglig. Men hans förnuftskritik ställer fler frågor än den
besvarar.Ju mer man läser Sacks roliga
och litet skrämmande bok, desto mer övertygad blir man om hur spröd,hur artificiellt,hur
flyktigt detta som är vi kallar den
normala upplevelsen av världen är.
God dag Lars! Jag företräder en förening i Uppsala och skulle vilja ha mailkontakt med dig. E-postadressen som är angiven på din blogg stämmer dock inte, så om du har möjlighet så skulle jag vara väldigt tacksam om du förmedlade någon adress på vilken jag kan nå dig!
ReplyDeleteMVH Tony