Den röda bussen stannar inte här

Den röda bussen stannar inte här

 Vad som egentligen hände Emanuel Swedenborg i London i april 1745 kommer vi nog aldrig att riktigt förstå.Från Swedenborgs dagböcker vet vi att naturvetenskapsmannen, mekanikern,ledamoten av Kungl.Vetenskapsakademin,uppfinnaren,radikalt förändras av en sällsam upplevelse i ett mörkt rum i en taverna i den stora staden..Rummet ändrar karaktär.En man dyker upp i det mörkaste hörnet och säger: ”Ät inte för mycket!”.Mannen,det är Swedenborg övertygad om,är Gud. Det är svårt att tänka sig att Gud verkligen inte skulle ha något intressantare att säga till en så intressant personlighet som Swedenborg,men denna episod är möjligen inledningen till en fascinerande resa som skall ta honom till himmel och helvete,upplevda och beskrivna med detaljerad precision .Och till en religion som fortfarande har församlingar och bekännare – swedenborgianismen. Påtagligheten i Swedenborgs skildringar av världarna bortom världen har fascinerat generationer. En originell kritik hade William Blake,en annan visionär. När nu Swedenborg hade den unika chansen att sammanträffa med demoner, verkliga demoner – hur kunde han försumma att tala med dem ?

             Hur handfasta och oavvisliga hallucinationer kan vara, upplevde jag faktiskt en gång en grå och kall februaridag på den tröstlösa snövita slätten någontans norr om Uppsala.Det var militärmanöver,repetitionsövning,och jag var på väg tillsammans med en signalfurir,en välorganiserad och veterligt inte alls särskilt fantasifull man för att byta batteri i en Ra200.Plötsligt ropar furiren en hög och välment varning: ”Se upp för den röda bussen” !

             Där fanns naturligtvis ingen buss att se.Bussarna på uppländska landsbygden var dessutom aldrig röda. Min följeslagare hade inte sovit på ett par dygn. Och hämtade sig naturligtvis när han fått sova.

             Hallucinationer, berättar Oliver Sacks,författare  till klassikern ”Mannen som misstog sin fru för sin hatt”  kan uppkomma på otroligt många olika sätt. Det gör han i den senaste av sina briljanta populärvetenskapliga studier ”Hallucinations” (Knopf 2012).Det finns svårartade schizofrena hallucinationer.Men att hallucinera behöver på intet sätt betyda att man är mentalsjuk.Mycket gamla människor som mycket länge har varit blinda kan plötsligt uppleva hur de visuella centra i hjärnan spontant börjar producera ett slags fimförevisningar. De hypnagoga hallucinationera, dessa hurtiga röster och kringflygande koffertar ,som många av oss kan uppleva före insomnandet, hör  liksom de sällsamma mönster som kan bryta ner synfältet före en migränattack hör till de lättgenomskådade.Men värre finns.Sacks berättar frikostigt om sina egna experiment med hallucinogener alltifrån haschis till amfetamin.Och än värre.Han prövar en söndagmorgon – naturligtvis i sextiotalets San Francisco – en substans som heter artan.Han blir litet torr i munnen.Annars händer tillsynes ingenting.Några vänner som brukar titta in ibland på söndagmorgnar kommer förbi.De får te,ägg och rostat bröd.Konversationen rör sig kring vardagliga ämnen. Efter någon timma av angenäm och avspänd samvaro bryter vännerna upp.

             Men inte genom dörren. De är bara försvunna.Det var nämligen de som var hallucinationen. Den unge Immanuel Kant läste Swedenborg och skrev en mycket avståndstagande liten bok.Mer fascinerad kanske än han senare ville medge. Han blev oroad och djupt upptagen – man kanske skulle kunna säga – av frågan om den fundamentala skillnaden mellan en röd buss  och en hallucinerad . Som Konstantin Rauers häromåret visade i en lysande kantavhandling – ”Wahn und Wahrheit”  ( Berlin:Akademie Verlag 2007) – är det sannolikt upplevelsen av den ruskiga autenticiteten i de mest kompakta  hallucinationerna, som ger upphov till Kants hela förnuftskritiska projekt.

             Som går ut på ett slags gränsdragning mellan vad i den så kallade yttre världen som är på egen hand och vad som är resultatet av vår bearbetning,- rekonstruktion ,kunde man kanske säga- silad  genom fyra förnuftskategorier och två åskådningsformer:rum och tid.

             Om det nu skall behöva påpekas: naturligtvis var Kant en bra filosof.Och fortfarande på sitt sätt oundgänglig. Men hans förnuftskritik ställer fler frågor än den besvarar.Ju mer man läser Sacks  roliga och litet skrämmande bok, desto mer övertygad blir man om hur spröd,hur artificiellt,hur flyktigt  detta som är vi kallar den normala upplevelsen av världen är.