En
av våra gästpennor,Jägmästare Peter Lindgren från Stora Morliden, med ett långt
livs erfarenhet av skog,både i det tropiska vegetationsbältet och i
Norden,beslutsam motståndare till dagens hänsynslöst koloniala svenska
skogsskövling berättar ett minne från sextiotalets skogsvård hos Ramnäs Bruk.
Fru Blomqvists matbok
En ömsint bok som berör och berikar, både hjärta, hjärna och mage. Precis som ett vällagat smörgåsbord bör den avnjutas i små portioner. Färdigläst den 5 december 2012 klockan 0400.
Den har givit upphov till en mängd tankar (och köttbullar) och associationer, som lett till följande:
Året är 1964. Det är länge sedan, snart 50 år. Jag var 20 och praktiserade på Ramnäs Bruk i Västmanland för att samla poäng för att bli antagen till jägmästarutbildningen på Skogshögskolan. Lärorika månader i kölvattnet på skogvaktaren, som berättade varför man stämplade ut det ena eller det andra trädet i den vackra tallskogen. Med ett raskt hugg med stämpelyxan gjordes en vit bläcka där veden blottades under barken och indikerade att trädet skulle fällas. Här fick man hålla blicken både mot trädens kronor, mot brösthöjd där storleken bedömdes och så runt omkring för att bedöma helheten. Törskata i toppen var allvarligt – de träden skulle bort. Ibland var det grova och ibland var det klena träd, som stämplades - allt för att åstadkomma ett vackert, jämnt och tillväxtkraftigt bestånd inför slutavverkningen om sådär 20 till 30 år.
Man använde svans och bågsåg och yxa. Här höggs kolved till kolmilor och allt kördes ut med häst. Precis som man alltid gjort. Termos och limpmackor och snus höll en vid liv. Hett som i Hades, när ryggen kröktes på risiga hyggen för att sätta ddt-indränkta plantor för att effektivt ta kål på skogsbrukets dåvarande fiende nummer 1, snytbaggen som gnagde ihjäl de stackars späda plantorna.
Det var först i slutet av 60-talet som fiende nummer 1 skulle visa sig vara svenska folket.
Och hur stolt var jag inte när jag lyckats ackordera till mig 1 krona/meter för dikesrensning av ett dike som doldes av en björkridå vid skogsvägen och som nästan inte behövde rensas, men ackordet gjordes upp i bilen för det regnade och skogvaktaren iddes inte gå ur och titta. Tittade gjorde han desto mer en vecka senare när jag berättade hur långt jag kommit under veckan – nästan en hel månadslön hade det blivit.
På hygget med den döda märkliga björkskogen i svartvitt stenlandskap, dött mot sommarens blå öde tjärn med ring av gul mossa. Där låg en älgko och sov en sommardag. Långt senare fick jag lära mig att björk inte var bra och att man ”fickade” den – högg små hål i barken och sprutade in hormoslyr så att en dog. Och på de regnvåta övergivna inägorna stod rödbruna rådjur och betade. En tid av framtidsoptimistisk lycka, lärdomar och naivitet.
Så mycket klokt och viktigt om skogsbruk som jag fick lära mig av en veckas eftertänksam vandring vid skogvaktarens sida, där i timmerskogen tror jag inte att jag fick under 4 års studier på Skogis.
Det var först långt senare jag på allvar förstod att något var fel och började formulera mina kritiska frågor. Frågor som fortfarande 50 år senare inte fått tillfredsställande svar – åtminstone inte av etablissemanget. Fast redan 1965 anade jag förljugenheten när skogschefen Svante Fahlgren (en legendar) sade att Mörrums sulfatbruk inte luktade. Mina farföräldrar bodde i Mörrum så att han ljög kände man på lukten.
Kanske fanns det en tid då man kunde vara stolt över svenskt skogsbruk. Idag står landsbygdsminister Eskil Erlandsson, nationens företrädare och ansikte utåt och Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman, svenska folkets garant för en balans mellan skoglig produktion och miljö – sida vid sida på Miljöaktuellts svarta lista. Vad är det som har hänt? Skogsdirektörer i Holmen och SCA får krypa till korset och betala löner till halvkriminella underleverantörers arbetare. Tjyv och rackarspel - allt för att alla aktieägarna ska bli nöjda. Bör en lobbyist för det skogsindustriella komplexet tillåtas fortsätta som lantbruksminister ? Vad säger hans parti ? Kan ett så öppet cyniskt tillvaratagande av ett miljöskadligt särintresse som skogsindustrins behov av kolonial utplundring av Sveriges skogar som det Herr Erlandsson ådalagt i sin reaktion på DN-artiklarna om skogsskövlingen ,verkligen leda till några röster för Centerpartiet i nästa val ?
Den semantiskt intresserade kan naturligtvis här fråga sig:Vad i Helvete menas här med "center" ? Center av vad ? Pappersindustrin ? Skogsmaskinindustrin ? Avverkningsbolagens representationsjakter ?
Ska man behöva skämmas för att tala om att man är jägmästare?
Fast egentligen var det något om att jag blev rädd för älgar, som jag skulle berätta.
Stora Morliden den 4 februari 2013 Peter Lindgren
Fru Blomqvists matbok
En ömsint bok som berör och berikar, både hjärta, hjärna och mage. Precis som ett vällagat smörgåsbord bör den avnjutas i små portioner. Färdigläst den 5 december 2012 klockan 0400.
Den har givit upphov till en mängd tankar (och köttbullar) och associationer, som lett till följande:
Året är 1964. Det är länge sedan, snart 50 år. Jag var 20 och praktiserade på Ramnäs Bruk i Västmanland för att samla poäng för att bli antagen till jägmästarutbildningen på Skogshögskolan. Lärorika månader i kölvattnet på skogvaktaren, som berättade varför man stämplade ut det ena eller det andra trädet i den vackra tallskogen. Med ett raskt hugg med stämpelyxan gjordes en vit bläcka där veden blottades under barken och indikerade att trädet skulle fällas. Här fick man hålla blicken både mot trädens kronor, mot brösthöjd där storleken bedömdes och så runt omkring för att bedöma helheten. Törskata i toppen var allvarligt – de träden skulle bort. Ibland var det grova och ibland var det klena träd, som stämplades - allt för att åstadkomma ett vackert, jämnt och tillväxtkraftigt bestånd inför slutavverkningen om sådär 20 till 30 år.
Man använde svans och bågsåg och yxa. Här höggs kolved till kolmilor och allt kördes ut med häst. Precis som man alltid gjort. Termos och limpmackor och snus höll en vid liv. Hett som i Hades, när ryggen kröktes på risiga hyggen för att sätta ddt-indränkta plantor för att effektivt ta kål på skogsbrukets dåvarande fiende nummer 1, snytbaggen som gnagde ihjäl de stackars späda plantorna.
Det var först i slutet av 60-talet som fiende nummer 1 skulle visa sig vara svenska folket.
Och hur stolt var jag inte när jag lyckats ackordera till mig 1 krona/meter för dikesrensning av ett dike som doldes av en björkridå vid skogsvägen och som nästan inte behövde rensas, men ackordet gjordes upp i bilen för det regnade och skogvaktaren iddes inte gå ur och titta. Tittade gjorde han desto mer en vecka senare när jag berättade hur långt jag kommit under veckan – nästan en hel månadslön hade det blivit.
På hygget med den döda märkliga björkskogen i svartvitt stenlandskap, dött mot sommarens blå öde tjärn med ring av gul mossa. Där låg en älgko och sov en sommardag. Långt senare fick jag lära mig att björk inte var bra och att man ”fickade” den – högg små hål i barken och sprutade in hormoslyr så att en dog. Och på de regnvåta övergivna inägorna stod rödbruna rådjur och betade. En tid av framtidsoptimistisk lycka, lärdomar och naivitet.
Så mycket klokt och viktigt om skogsbruk som jag fick lära mig av en veckas eftertänksam vandring vid skogvaktarens sida, där i timmerskogen tror jag inte att jag fick under 4 års studier på Skogis.
Det var först långt senare jag på allvar förstod att något var fel och började formulera mina kritiska frågor. Frågor som fortfarande 50 år senare inte fått tillfredsställande svar – åtminstone inte av etablissemanget. Fast redan 1965 anade jag förljugenheten när skogschefen Svante Fahlgren (en legendar) sade att Mörrums sulfatbruk inte luktade. Mina farföräldrar bodde i Mörrum så att han ljög kände man på lukten.
Kanske fanns det en tid då man kunde vara stolt över svenskt skogsbruk. Idag står landsbygdsminister Eskil Erlandsson, nationens företrädare och ansikte utåt och Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman, svenska folkets garant för en balans mellan skoglig produktion och miljö – sida vid sida på Miljöaktuellts svarta lista. Vad är det som har hänt? Skogsdirektörer i Holmen och SCA får krypa till korset och betala löner till halvkriminella underleverantörers arbetare. Tjyv och rackarspel - allt för att alla aktieägarna ska bli nöjda. Bör en lobbyist för det skogsindustriella komplexet tillåtas fortsätta som lantbruksminister ? Vad säger hans parti ? Kan ett så öppet cyniskt tillvaratagande av ett miljöskadligt särintresse som skogsindustrins behov av kolonial utplundring av Sveriges skogar som det Herr Erlandsson ådalagt i sin reaktion på DN-artiklarna om skogsskövlingen ,verkligen leda till några röster för Centerpartiet i nästa val ?
Den semantiskt intresserade kan naturligtvis här fråga sig:Vad i Helvete menas här med "center" ? Center av vad ? Pappersindustrin ? Skogsmaskinindustrin ? Avverkningsbolagens representationsjakter ?
Ska man behöva skämmas för att tala om att man är jägmästare?
Fast egentligen var det något om att jag blev rädd för älgar, som jag skulle berätta.
Stora Morliden den 4 februari 2013 Peter Lindgren
Tack för läsvärt gästinlägg. Borde rendera det skogsindustriella komplexets snara fall, kunde man tycka. Men så funkar det ju sällan.
ReplyDeleteFint ändå att få återstifta bekantskapen med stämpelyxorna och termosen, de raskt gjorda bläckorna i barken m.m.