Med benäget tillstånd av författaren,Civiljägmästare Peter Lindgren,internationell skogsvårdsexpert publicerar Lars Gustafsson s Blog ytterligare ett inlägg i debatten om det koloniala utnyttjandet av det svenska landskapet.

LG

--------------------------------------

                                                                                       

Maciej Zaremba återupplivar i DN skogsbrukets förträngda minnen från 1970-talet - han har helt rätt i sin kritik av lagar och skogsbolag.

Det råder stor brist på hänsyn till enskildas intressen och våra sista gamla skogar. Makthavare försvarar och skogsindustrin är tyst.

Under våren har Maciej Zaremba i en stort upplagd artikelserie i Dagen Nyheter kritiserat svenskt skogsbruk för bristande hänsyn, Skogsstyrelsen för undfallenhet och bristande initiativ samt en föråldrad skogsvårdslag. Forskare, Skogsstyrelsens Monika Stridsman och inte minst Landsbygdsministern har gått i försvar. Skogsbruket har icke kommenterat.

Frågan är politiskt känslig och riskerar att tigas ihjäl. Det vore skada för svenskt skogsbruk och svenska medborgares rättmätiga intressen i resterna av det gamla svenska skogslandskapet.

Alla har inte glömt

Året är 1952. I Sverige hugger och kvistar skogsarbetare med bågsåg och det händer att frun går efter och kvistar med yxa. Hästkörare drar ut virke med häst, ardenner eller nordsvensk, som är tåligare. Den moderna skogsmaskinen befinner sig på puppstadiet och inom skogsbruket skämtar man om dess förespråkare. Antalet hårt slitande skogsarbetare i skogsbruket är närmare 200.000 och skogsbygderna lever.

År 1982, 30 år senare, har hästarna slaktats, skogsarbetarna decimerats till kanske 25.000 och såväl avverkning som utkörning sker maskinellt. Landsbygden, främst i glesbygd, monteras ner i allt snabbare takt.

År 2012 finns praktiskt taget ingen orörd skog kvar i Sverige. Antalet sysselsatta, främst hårt ansatta entreprenörer är en bråkdel av tidigare och skogsbygdernas utarmning är ett faktum.

Jägmästare - drömyrket

År 1962 är civiljägmästare ett svåruppnåeligt drömyrke och skogsförvaltare på skogsbolag drömpositionen. Jägmästaren har monopol på sanningen om hur skog skall skötas och snart sagt om allt som har med naturen och sådant som ligger utanför stadsgränsen att göra.

Ordet naturvård är knappt uppfunnet, anses suspekt inom branschen och, naturvårdsintendenter finns inte. Rachel Carson och Tyst vår får man läsa om långt senare. De gröna ämnena på Skogshögskolan anses vara för idealister och icke seriösa.

Skogsbruket och skogsindustrin, får vi lära oss, är Sveriges viktigaste näring och att sköta skog så att det produceras virke är stipulerat i lag. Att inte återplantera ett avverkat hygge är straffbart. Sverige är unikt i världen. Skogsbrukets företrädare har goda skäl att slå sig för bröstet.

Förnuftets seger över vetenskapen

Så kommer Åsa Moberg, som dag ut och dag in hamrar på skogsbruket från sin spalt i Aftonbladet - förbjud kalhyggen - stoppa hormoslyr!

"En liten journalistsnärta som inte begriper någonting". Stora (i Norrland närmast oändliga) kalhyggen är rationellt och att ta död på lövsly och lövskog med kemiska medel är både ekonomiskt och ofarligt. Att därtill doppa plantor i DDT är enda sättet att få till ny skog. Jägmästare och skogsdirektörer vet.

Som ett led i skogsbrukets strävan att visa sin öppenhet och tolerans inbjuds Åsa Moberg att hålla ett anförande på den då årliga s.k. Skogsveckan. Efter Åsa Mobergs dräpande känsloladdade utfall reser sig en jägmästare ur etablissemanget och säger ungefär så här: Ja, Åsa Moberg är ju både vacker och vältalig men har naturligtvis helt fel i sak. Åsa Moberg svarar: Ja, Du är ju vare sig vacker eller vältalig och vi får väl se vem som får rätt.

100.000-tals svenskar engagerade sig, politiker och fack tog ställning och skogsbruket fick krypa till korset - ett nederlag som egentligen aldrig öppet erkänts av de som var satta att sköta de svenska skogarna. Men en sak lärde sig skogsbruket, att snabbt och skickligt anpassa sig efter opinionen och att utveckla en synnerligen effektiv lobbyorganisation. Skogsindustrin och våra politiker har sedan dess i stort sett hållit varandra om ryggen. Skogbruket har sällan eller aldrig gått före eller tagit initiativ avseende naturhänsyn och miljö. Fast de haft mycket goda chanser och de borde haft råd.

Många i branschen kommer kanske att hävda att jag har fel. De får de gärna göra. Jag vet att jag har rätt. Att det svenska skogsbruket å andra sidan varit mästare på att producera skog och rationalisera för bibehållen lönsamhet är en helt annan sak.

Historien upprepar sig

Maciej Zarembas artikelserie har väckt debatt, men alldeles för lite. Jag hävdar att han har rätt. Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman skriver i sin debattartikel den16 maj i DN att Maremba "driver sina teser på ett effektfullt sätt" att M.Z.s "artiklar är skrivna med patos och litterär finess. På några punkter har dock det känslomässiga anslaget ställt sig i vägen för förmedlande av korrekta fakta." Monika Stridsman hävdar att Skogsstyrelsen och skogsbruket redan gör en massa. Känns historien igen?

Skogsstyrelsen, som t.o.m. inom sina egna led anklagas för att gå i storskogsbrukets ledband. När Monika Stridsman var verksam i övre Norrlands inland avverkades uråldriga skogar av dåvarande Domänverket. Ett arbete som dagens statliga Sveaskog anses fortsätta, som inte bara går ut över våra sista gammelskogar utan också över de bofastas livsmiljö och potentiellt framtida utkomstmöjligheter i form av t.ex. naturturism. Bristande hänsyn gäller självklart inte bara Sveaskog och Norrland utan i lika stor utsträckning både storbolag och enskilda skogsägare i övriga landet.

Aktieägarna styr.

För 50 år sedan kändes företagens anspråk på något sätt rimliga. Skogsbruket var viktigt - för Sverige. Och var det viktigt för Sverige så var det viktigt för svenska folket. Vi litade på direktörer och politiker. Och vi var inte maktlösa. Det visar historien.

Idag är det annorlunda. Svenska skogsföretag styrs av aktieägarnas avkastningskrav. Svenska skogsföretag är inte svenska längre. Vem bryr sig om kantzoner för ortsbefolkningen i glesbygden. Inte Wall Street. Och politikerna? Landsbygdsministern talar om valfrihet och rätten att nyttja sin mark - under ansvar. Vem ställer till ansvar? Vad gör Centern och Miljöpartiet för att värna glesbygdens folk? Vilket parti ställer upp för att värna de sista ynka resterna av svenska folkets uråldriga naturarv?

Maciej Zaremba har rätt.

Åk ut och titta makthavare! På verkligheten och hur verklighetens folk har det. Ödeshög, där jag bor, är också glesbygd. Här avverkas inpå tomtgränser, av privata och företag. Här görs spår av skogsmaskiner i ovärderliga kulturlandskap och här körs byvägar sönder av timmerbilar med släp. Året runt. Och här avverkas i en omfattning som för tankarna till hyggena i Gäddede på 70-talet.

De boende, de som inte äger mark, är maktlösa. Utan övergripande planering och med stöd av onyanserad statlig och privat demagogi hotas nu de sista resterna av glesbygden av vindkraftutbyggnad - en verksamhet som för tankarna till forna tiders baggböleri.

Politik och ekonomi

Monika Stridsman har rätt i att politikerna ytterst är de som styr. Men det räcker inte. En myndighet har skyldighet att omsätta politik till handling. Självfallet åvilar ansvaret alla som är inblandade i skogsbruk. Från Skogsstyrelsen till skogsbolag och enskilda skogsägare till entreprenören som kör i skogen. Etik är att visa respekt mot de som berörs och mot kommande generationer.

Utanför Ödeshög finns ett urskogsreservat på 20 hektar. Det är Östergötlands enda urskog. Den del som anses opåverkad av människan, kärnområdet, omfattar mindre än 1 hektar.

Makt och politik samspelar och stöttar varandra i en ohelig allians som jag är säker på att de flesta av oss vanliga medborgare inte vill se - man föröder vårt arv.

Är vi ett uppgivet folk?

I Maciej Zarembas artikelserie anar jag en ångest, som svävar som dimma mellan raderna - huldran som aldrig låter sig fångas. Är det den moderna internationella skogsindustrins samspel med politiken som inte går att ta på? Där verkligheten blivit så komplex att den helt enkelt inte går att angripa?

Även landsbygdsministern Eskil Erlandsson försvarar och säger enl. DN: "Vi behöver hugga mer skog" och "ägarna får göra som de vill med skogen".

Jag häpnar över okänsligheten. Månne hävdar han egna intressen?

Verkligheten är sann för den som upplever den. Känslan är inte nödvändigtvis underlägsen fakta. För skogsbrukets del handlar det inte om att man inte redan gör det som är bra. För så är det. Det handlar om marginella hänsyn. Det är framförallt inte vad som sägs, utan vad som görs som gäller.

Varför kan vi svenska medborgare inte få till stånd en anständig mängd orörd skog och en värdig livsmiljö även på landsbygden för oss själva och för framtida generationer? Jag vill tro att vi har rätt till det. Jag menar att såväl lagstiftare som skogsföretag har skyldighet och råd att visa oss den respekten.

Bildtext: Några perspektiv på lagliga övergrepp. Miljön som försvann. Den private skogsägaren lät avverka ända inpå muren. Det finns gott om företag som vill åt virket, stora som små. Pengarna styr. Spåren förskräcker.

I tätbebyggt samhälle behöver man samsas om träden på tomtgränsen. Inte här. Björstorp i n.v. Småland.

 Foto © Proselva Peter Lindgren, 18 maj 2012.

Peter Lindgren

är civiljägmästare och företagskonsult, tidigare anställd vid SkogForsk i Uppsala där han bl.a. arbetat med utveckling av skogsbrukets organisation och anställda. Han har även varit sekreterare vid utarbetande av consensusdokumentet På Skogens Villkor initierat av Det Naturliga Steget.

Peter Lindgren har också haft uppdrag i Indien, Costa Rica och Vietnam. Tillsammans med nyligen bortgångne Tomas Jonsson genomförde han en större granskning av avverkning i världens tropiska regnskogar år 1990.

P.L. är född år 1944 och bosatt utanför Ödeshög i Östergötland.