JANE MILLER | Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal | Översättning Urban Jürgensen | Ordfront, 218 s.
"Jag är gammal, känner mig gammal och ser gammal ut."
Så börjar Jane Miller, anglicist, pensionerad pedagogikprofessor och pratsam men rolig och infallsrik essäist, en bok om åldrandet. Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal heter den.
Jag hittar inget födelseår för Jane Miller i boken, men av antydningar drar jag slutsats att hon har, eller möjligen just håller på att fylla 80 år. Hon har vänner och släkt, hon går och simmar varje dag och läser Tolstojs Anna Karenina på originalspråket en timme, också varje dag. Hon är kort sagt en av dessa avundsvärt vitala kvinnor som genom modern hälsovård och förnuftig livsföring kan se fram mot tio, kanske ännu fler år i den angenäma frihetszon från det ena och det andra som åldern öppnar. Det betyder inte att hennes bok är enfaldigt optimistisk. Jane Miller inser fuller väl att det är allvar.
Det är ju så att medan vi kan hoppas på vetenskapliga framsteg som slutgiltigt kan förpassa astma eller till och med cancer till medicinhistorien, finns det inget hopp om en kur mot dödligheten. Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Den mycket briljante Cambridgefilosofen Bernard Williams, som Jane Miller citerar med fascinerat intresse, skrev en filosofisk essä som handlar om vilken bisarr tanke idén om evigt liv i själva verket är, och hur ohyggligt det skulle vara om den kunde realiseras. 150 år med bibehållna könsfunktioner? Gärna, men hur ter sig saken när solsystemet har undergått sin slutliga gravitationskollaps och de flesta solarna i Vintergatan har förvandlats till röda dvärgar?
Jane Millers vetgirighet och erfarenhet handlar om tiden dessemellan, det vill säga mellan den tidpunkt när vi börjar inse att vi har blivit gamla, och döden. Hon ställer - med hjälp av en myckenhet väl använd klassisk litteratur - en rad av de intressanta frågorna. Vad händer när det som Montaigne kallar "könets tyranni" upphör? Om det nu upphör - är det verkligen något att välkomna. Vad händer med våra åsikter, vår förmåga till empati? Byts den i tilltagande cynisk likgiltighet med varje ny massaker vi läser om i tidningen, eller tilltar tvärtom vår inlevelse i andras lidanden? (Testområde: det syriska slakthus vi nu dagligen informeras om medan FN och EU tillsätter kommittéer; finns det något som helst skäl att förvänta sig en framtid mera civiliserad än förflutenheten?)
Sen är det de intressanta frågorna om åldrande och kreativitet, som Edward Said diskuterade i Adornos efterföljd i sin bekanta essä On late style: finns det ett slags stegring, en yttersta höjdpunkt som ålderdomen frigör hos några konstskapare? Verdis Falstaff och Wagners Parsifal är verk av åldrade män. Eller skall vi, som John Updike rekommenderar, passa oss mycket noga för att trötta ut vår omgivning med allt blekare åldersverk?
Och sen naturligtvis frågorna om minnet. Hur den åldrade människans barndomsminnen kan nå en nästan skrämmande tydlighet, som om barndomen vore det enda viktiga, och hur glasögonen och mobiltelefonen som nyss låg framför näsan på ett outgrundligt sätt har hamnat i skafferiet.
Kort sagt: boken, något hackigt översatt och försedd med ett skäligen onödigt förord, är absolut värd att titta på. Och kanske allra helst för unga läsare som har en önskan att begripa de åldrade, detta främmande folk som normalt brukar framställas enbart som ett betungande och svårhanterligt råmaterial för en industri som kallar sig "vården".
"Jag är gammal, känner mig gammal och ser gammal ut."
Så börjar Jane Miller, anglicist, pensionerad pedagogikprofessor och pratsam men rolig och infallsrik essäist, en bok om åldrandet. Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal heter den.
Jag hittar inget födelseår för Jane Miller i boken, men av antydningar drar jag slutsats att hon har, eller möjligen just håller på att fylla 80 år. Hon har vänner och släkt, hon går och simmar varje dag och läser Tolstojs Anna Karenina på originalspråket en timme, också varje dag. Hon är kort sagt en av dessa avundsvärt vitala kvinnor som genom modern hälsovård och förnuftig livsföring kan se fram mot tio, kanske ännu fler år i den angenäma frihetszon från det ena och det andra som åldern öppnar. Det betyder inte att hennes bok är enfaldigt optimistisk. Jane Miller inser fuller väl att det är allvar.
Det är ju så att medan vi kan hoppas på vetenskapliga framsteg som slutgiltigt kan förpassa astma eller till och med cancer till medicinhistorien, finns det inget hopp om en kur mot dödligheten. Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Den mycket briljante Cambridgefilosofen Bernard Williams, som Jane Miller citerar med fascinerat intresse, skrev en filosofisk essä som handlar om vilken bisarr tanke idén om evigt liv i själva verket är, och hur ohyggligt det skulle vara om den kunde realiseras. 150 år med bibehållna könsfunktioner? Gärna, men hur ter sig saken när solsystemet har undergått sin slutliga gravitationskollaps och de flesta solarna i Vintergatan har förvandlats till röda dvärgar?
Jane Millers vetgirighet och erfarenhet handlar om tiden dessemellan, det vill säga mellan den tidpunkt när vi börjar inse att vi har blivit gamla, och döden. Hon ställer - med hjälp av en myckenhet väl använd klassisk litteratur - en rad av de intressanta frågorna. Vad händer när det som Montaigne kallar "könets tyranni" upphör? Om det nu upphör - är det verkligen något att välkomna. Vad händer med våra åsikter, vår förmåga till empati? Byts den i tilltagande cynisk likgiltighet med varje ny massaker vi läser om i tidningen, eller tilltar tvärtom vår inlevelse i andras lidanden? (Testområde: det syriska slakthus vi nu dagligen informeras om medan FN och EU tillsätter kommittéer; finns det något som helst skäl att förvänta sig en framtid mera civiliserad än förflutenheten?)
Sen är det de intressanta frågorna om åldrande och kreativitet, som Edward Said diskuterade i Adornos efterföljd i sin bekanta essä On late style: finns det ett slags stegring, en yttersta höjdpunkt som ålderdomen frigör hos några konstskapare? Verdis Falstaff och Wagners Parsifal är verk av åldrade män. Eller skall vi, som John Updike rekommenderar, passa oss mycket noga för att trötta ut vår omgivning med allt blekare åldersverk?
Och sen naturligtvis frågorna om minnet. Hur den åldrade människans barndomsminnen kan nå en nästan skrämmande tydlighet, som om barndomen vore det enda viktiga, och hur glasögonen och mobiltelefonen som nyss låg framför näsan på ett outgrundligt sätt har hamnat i skafferiet.
Kort sagt: boken, något hackigt översatt och försedd med ett skäligen onödigt förord, är absolut värd att titta på. Och kanske allra helst för unga läsare som har en önskan att begripa de åldrade, detta främmande folk som normalt brukar framställas enbart som ett betungande och svårhanterligt råmaterial för en industri som kallar sig "vården".
|
|
No comments:
Post a Comment