Klimatfrågan återbesökt

                                        Bild: Från Tysklands klimatforskningsinstitut i Potsdam

             Klimatfrågan, d.v.s. frågan om i vilken utsträckning mänsklig påverkan på atmosfären förbereder en miljökatastrof och frågan om vad som kan göras för att förhindra den,håller av allt att döma på att hamna i medieskuggan.Statistiken tyder på det,och rapporter från sådana mediala marknadsplatser som Almedalen likaså. Medier kräver nya kriser.Dock försvinner inte kriser ur världen genom att försvinna ur medierna.

             Detta är inte underligt. De stora internationella möten som skulle skapa ett globalt program och sätta en gräns för den acceptabla temperaturhöjningen ,från Rio de Janeiro via Kyoto till Köpenhamn,blev i realiteten verkningslösa.Kyotoprotokollet var mera genomsläppligt än ett fisknät som utsatts för upprepade attacker av gammelgäddan eftersom det i princip lämnade fältet fritt för utvecklingsländer att belasta atmosfären hur mycket som helst (Artikel 4.7) och införde en marknad för utsläppsrättigheter som hittills snarast har stimulerat  för atmosfären farlig industriproduktion.(Artiklarna 3,17).När USA efter många om och men baxats till Köpenhamnsmötet kom det inte ens ut en överenskommelse utan bara ett slags memorandum där deltagarländernas signaturer inte betydde mycket mer än att de hade,som det heter,”tagit del”.De senaste tjugo årens internationella möten och överenskommelser i klimatfrågan är inte mycket annat än en skuggboxning. Lokala reklambyråers ”politiska” förslag till billigare cykelreparationer och politiskt  ogenomförbara radikala höjningar av bränsleskatter är inte mycket annat än ornament i en fasad som döljer något helt annat. Den internationella klimatpolitiken går snarare ut på att skapa intrycket att något görs än att uträtta något. Antalet nya kolkraftverk i tredje världen, inklusive Kina,växer med många tusen per år,de tillfälliga nergångar i utsläppen av drivhusgaser som har kunnat noteras går restlöst att förklara med de under de senaste tjugo åren inträffade lågkonjunkturerna. Prognoserna – om vi skall tro dem – lovar inget gott.

             Hur kunde det bli så här ?

              En amerikansk filosof ,Stephen M. Gardiner ,har försökt reda ut klimatfrågornas etiska aspekter i en omsorgsfull,men tyvärr också förskräckligt omständlig, bok som heter ”A Perfect Moral Storm. The Ethical Tragedy of Climate Change” (Oxford University Press 2011). Titeln ,som en och annan känner igen, kommer från en spännande dokumentärroman av Sebastian Junger och efterföljande filmsuccé;en historia om ett fiskefartyg fångat i en storm som kombinerar alla  de verkligt infernaiska egenskaper som en storm kan kombinera.Gardiner ser klimatfrågorna som ett slags motsvarighet på det moralfilosofiska området.

             En nödvändig premiss är naturligtvis att de stigande tendenserna i världstemperaturen verkligen är orsakade av mänsklig aktivitet.En annan att de katastrofala tendenserna kan brytas genom mänskliga åtgärder. Noga taget är det inte självklart att vad människor har vållat kan återställas av människor.Tänk på de utdöda fågelarterna eller de försvunna urbefolkningarna. Gardin medger att här finns en viss,omdebatterad marginal för osäkerhet,men vill ta in osäkerheten som en del av själva problemet.Vilket troligen är ett intelligent grepp.

             Även om man utgår från axiomet att människor har vållat eller bidragit till den globala uppvärmningen och att uppvärmningen är ett faktum,kan man sedan ha olika åsikter om hur stora katastrofriskerna är.De finns olika scenarios som sträcker sig från en långsamt fortskridande försämring av livsvillkoren för länder och ekonomier till sådana som tänker sig plötsliga och överraskande omslag, i stil med badkarets som ser så stilla och lugnt ut till det ögonblick det rinner över.Tröskelvärdet nås,  snölavinen  frigör sig ,alltid lika överraskande ur vad som nyss såg ut som en stillsam pist.Till de mera hårresande  scenarierna vid extrem temperaturhöjning,hör en plötslig  ”rapning”. Ur oceanbottnarna frigörs tillräckligt med metan för att förgifta atmosfären.Vad som bör göras och hur snabbt det måste göras har naturligtvis att göra med hur man ser på riskerna för planeten och dess invånare. Sitter vi på en bomb eller är det fråga om generationer ?

             Om en världsregering med hittills aldrig anade maktbefogenheter beslöt sig för att från den 1 januari nästa år reducera samtliga utsläpp av växthusgaser med 80 procent,skulle det naturligtvis leda till  en ekonomisk och mänsklig kris av aldrig tidigare anade dimensioner.Bortsett från att saken naturligtvis vore politiskt omöjlig;upproren och krigen skulle vara igång redan före projektets igångsättning. Här liksom på andra områden är det fråga om ett slags kostnadsanalyser.

             Utilitarismen,så populär som ersättning för en mera stabil värdeteori på sextio- och sjuttiotalen,har ju efter hand förlorat sitt inflytande över den samtida filosofin.Dels för att den  inte är något annat än en abstrakt fördelningsprincip som inte har något att säga om värdets natur,dels därför att den för till konsekvenser som är helt  oacceptabla,just ur moralisk synpunkt.Vi har på vår klinikhar fem patienter som var och en behöver en organtransplantation – av olika organ – och en frisk ung man råkar titta förbi.Skall vi då söva ner honom och fördela hans friska organ bland de nödlidande ? Det ger uppenbart en optimal fördelning av fördelar ;största möjliga nytta för största möjliga antal.

             Stephen Gardiner gör ett energiskt bruk av olika spelteoretiska modeller – Fångarnas dilemma och den bekanta parabeln om herdarna som gemensamt brukar ett fält.Varje enskild herde har en omedelbar fördel av att köpa och föra dit ännu en ko – belastningen delas av alla – men i ett något längre perspektiv blir detta slutet på betesmarkens användbarhet.

             Det intressanta med dessa olika modeller (jag har inte plats för Fångarnas dilemma här) är att de handlar om handlingsalternativ som antingen  ger kortsiktig individuell fördel eller långsiktig kollektiv fördel.Och omvänt för nackdelen. Hur prioriterar vi i sådana spel ?Vad de har gemensamt är att den individuella fördelen vid första anblicken ter sig mycket mer attraktiv än den kollektiva.

             En väldigt intressant fråga som Gardiner tar upp är naturligtvis klimatfrågans och klimathotens konsekvenser för förhållandet mellan en nu levande mänsklighet och en framtida. Så som universum förefaller konstruerat står det i vår makt att påverka kommande generationers livsvillkor men inte omvänt.Kan ett kortsiktigt egoistiskt handlande i klimatfrågorna bli till en oförlåtlig oförätt för kommande generationer ? Gardiner verkar anse att det är så.Själv är jag mycket skeptisk .Dels därför att vi alltid vet mycket mindre om framtiden än vad vi tror.Och dels för att det finns utmärkta exempel,leninismen och stalinismens skräckvärldar, på hur den påstådd omsorgen om ett fiktivt framtidssamhälle kan användas för att motivera folkmord och tyranni mot samtidens människor.Är vi villiga att riskera ett världskrig som handlar om förnödenheter och handelsvägar för att rädda framtidens klimat ?

             Knappast.Dock kan det vara värt att minnas att en del av de molekyler vi talar om har en nedbrytningstid på tusen år i jordatmosfären. På eller annat sätt finns vår framtid.Om vi bara visste hur….Men det vet vi inte.Om Morbror Knutte varje vecka fördubblar sin spritkonsumtion innebär det inte att han dricker en simbassäng whisky om tio år.

             Det verkar som om Gardiner till sist ville tro att något slags organiserat världsomfattande handlingsprogram skulle kunna ,

om inte lösa problemet med växthusgaserna, så i alla fall lindra dess verkningar.

             Jag måste medge att läsningen av denna krångligt pedantiska ,men hederliga och rätt uppslagsrika,bok har gjort mig mer pessimistisk än dess författare.Varför skulle ett världssamhälle som snart sjuttio  år efter Hiroshima inte har kommit ur fläcken med de nukleära hoten kunna finna en moraliskt acceptabel lösning av de atmosfäriska ?

Lars Gustafsson