Exit Lars Ardelius

Lars Ardelius,P O Enquist och P C Jersild last of April 2012

                Lars Ardelius har gått bort.Dödsbudet var kanske inte alldeles oväntat – hans hälsa var inte den allra bästa de sista åren.Vilket inte hindrade honom att utveckla en för en åttioåring förbluffande aktivitet. Han besökte oss, fru Blomqvist och mig ,i Berlin hösten 2010, förhandlade med tyska förläggare, charmerade den vackra Tanja Ruziscka från Secession Verlag,berättade om nya roman- och teaterprojekt och fortsatte envist med sina djupt originella och numera mycket eftersökta träskulturer.Uppträdde,kort sagt,som en cirka trettioårig författare som ännu inte riktigt har känslan av att livet har börjat.

                Dock skall man inte missta sig; Lars Ardelius var en utomordentligt erfaren författare.När jag först träffade honom – på en debutantträff på Biskops Arnö,var han ännu aktiv psykolog.Bakom sig hade han bland annat en tid som jungman på olika lastfartyg;jag har bara haft två vänner i mitt liv som har vetat hur det är att klättra ner i den ännu inte avsvalnade jättelika cylindern till en lastfartygsdiesel med sotskrapa och ficklampa,och inte gripas av panik.Hans resor var vidsträckta – Nya Zeeland var ett område dit han flera gånger återvände.

                - Har du gjort några uppfinningar ? var en typisk fråga från Lars Ardelius.Han såg sig lika mycket som uppfinnare som författare.En typisk invention var en spegel i aktern som skulle göra det möjligt att hålla kursen i en roddbåt utan att oavbrutet behöva vrida på skuldrorna.Han hade det tekniska handlaget som gjorde det möjligt för honom.Han byggde med egna händer minst två små men fullt användbara teatrar,en på det gotländska sommarstället och en på Säms Herrgård i Bohuslän.

                Romanerna sträcker sig från mycket experimentella ansatser till en snarast balzacartad naturalism.Den prisbelönade ”Kronprinsarna” är kanske den som den oerfarne bör börja med. I hans produktion sätter jag också den självbiografiska svitens första bok ”Barnsben” särskilt högt. Till de verkligt intressanta senare verken hör den bok , ”Slutet” ,han skrev om döden – på en gång det trivialaste och det mest överväldigande av fakta – tillsammans med vännen och författarkollegan P C Jersild.

Klimatfrågan återbesökt

                                        Bild: Från Tysklands klimatforskningsinstitut i Potsdam

             Klimatfrågan, d.v.s. frågan om i vilken utsträckning mänsklig påverkan på atmosfären förbereder en miljökatastrof och frågan om vad som kan göras för att förhindra den,håller av allt att döma på att hamna i medieskuggan.Statistiken tyder på det,och rapporter från sådana mediala marknadsplatser som Almedalen likaså. Medier kräver nya kriser.Dock försvinner inte kriser ur världen genom att försvinna ur medierna.

             Detta är inte underligt. De stora internationella möten som skulle skapa ett globalt program och sätta en gräns för den acceptabla temperaturhöjningen ,från Rio de Janeiro via Kyoto till Köpenhamn,blev i realiteten verkningslösa.Kyotoprotokollet var mera genomsläppligt än ett fisknät som utsatts för upprepade attacker av gammelgäddan eftersom det i princip lämnade fältet fritt för utvecklingsländer att belasta atmosfären hur mycket som helst (Artikel 4.7) och införde en marknad för utsläppsrättigheter som hittills snarast har stimulerat  för atmosfären farlig industriproduktion.(Artiklarna 3,17).När USA efter många om och men baxats till Köpenhamnsmötet kom det inte ens ut en överenskommelse utan bara ett slags memorandum där deltagarländernas signaturer inte betydde mycket mer än att de hade,som det heter,”tagit del”.De senaste tjugo årens internationella möten och överenskommelser i klimatfrågan är inte mycket annat än en skuggboxning. Lokala reklambyråers ”politiska” förslag till billigare cykelreparationer och politiskt  ogenomförbara radikala höjningar av bränsleskatter är inte mycket annat än ornament i en fasad som döljer något helt annat. Den internationella klimatpolitiken går snarare ut på att skapa intrycket att något görs än att uträtta något. Antalet nya kolkraftverk i tredje världen, inklusive Kina,växer med många tusen per år,de tillfälliga nergångar i utsläppen av drivhusgaser som har kunnat noteras går restlöst att förklara med de under de senaste tjugo åren inträffade lågkonjunkturerna. Prognoserna – om vi skall tro dem – lovar inget gott.

             Hur kunde det bli så här ?

              En amerikansk filosof ,Stephen M. Gardiner ,har försökt reda ut klimatfrågornas etiska aspekter i en omsorgsfull,men tyvärr också förskräckligt omständlig, bok som heter ”A Perfect Moral Storm. The Ethical Tragedy of Climate Change” (Oxford University Press 2011). Titeln ,som en och annan känner igen, kommer från en spännande dokumentärroman av Sebastian Junger och efterföljande filmsuccé;en historia om ett fiskefartyg fångat i en storm som kombinerar alla  de verkligt infernaiska egenskaper som en storm kan kombinera.Gardiner ser klimatfrågorna som ett slags motsvarighet på det moralfilosofiska området.

             En nödvändig premiss är naturligtvis att de stigande tendenserna i världstemperaturen verkligen är orsakade av mänsklig aktivitet.En annan att de katastrofala tendenserna kan brytas genom mänskliga åtgärder. Noga taget är det inte självklart att vad människor har vållat kan återställas av människor.Tänk på de utdöda fågelarterna eller de försvunna urbefolkningarna. Gardin medger att här finns en viss,omdebatterad marginal för osäkerhet,men vill ta in osäkerheten som en del av själva problemet.Vilket troligen är ett intelligent grepp.

             Även om man utgår från axiomet att människor har vållat eller bidragit till den globala uppvärmningen och att uppvärmningen är ett faktum,kan man sedan ha olika åsikter om hur stora katastrofriskerna är.De finns olika scenarios som sträcker sig från en långsamt fortskridande försämring av livsvillkoren för länder och ekonomier till sådana som tänker sig plötsliga och överraskande omslag, i stil med badkarets som ser så stilla och lugnt ut till det ögonblick det rinner över.Tröskelvärdet nås,  snölavinen  frigör sig ,alltid lika överraskande ur vad som nyss såg ut som en stillsam pist.Till de mera hårresande  scenarierna vid extrem temperaturhöjning,hör en plötslig  ”rapning”. Ur oceanbottnarna frigörs tillräckligt med metan för att förgifta atmosfären.Vad som bör göras och hur snabbt det måste göras har naturligtvis att göra med hur man ser på riskerna för planeten och dess invånare. Sitter vi på en bomb eller är det fråga om generationer ?

             Om en världsregering med hittills aldrig anade maktbefogenheter beslöt sig för att från den 1 januari nästa år reducera samtliga utsläpp av växthusgaser med 80 procent,skulle det naturligtvis leda till  en ekonomisk och mänsklig kris av aldrig tidigare anade dimensioner.Bortsett från att saken naturligtvis vore politiskt omöjlig;upproren och krigen skulle vara igång redan före projektets igångsättning. Här liksom på andra områden är det fråga om ett slags kostnadsanalyser.

             Utilitarismen,så populär som ersättning för en mera stabil värdeteori på sextio- och sjuttiotalen,har ju efter hand förlorat sitt inflytande över den samtida filosofin.Dels för att den  inte är något annat än en abstrakt fördelningsprincip som inte har något att säga om värdets natur,dels därför att den för till konsekvenser som är helt  oacceptabla,just ur moralisk synpunkt.Vi har på vår klinikhar fem patienter som var och en behöver en organtransplantation – av olika organ – och en frisk ung man råkar titta förbi.Skall vi då söva ner honom och fördela hans friska organ bland de nödlidande ? Det ger uppenbart en optimal fördelning av fördelar ;största möjliga nytta för största möjliga antal.

             Stephen Gardiner gör ett energiskt bruk av olika spelteoretiska modeller – Fångarnas dilemma och den bekanta parabeln om herdarna som gemensamt brukar ett fält.Varje enskild herde har en omedelbar fördel av att köpa och föra dit ännu en ko – belastningen delas av alla – men i ett något längre perspektiv blir detta slutet på betesmarkens användbarhet.

             Det intressanta med dessa olika modeller (jag har inte plats för Fångarnas dilemma här) är att de handlar om handlingsalternativ som antingen  ger kortsiktig individuell fördel eller långsiktig kollektiv fördel.Och omvänt för nackdelen. Hur prioriterar vi i sådana spel ?Vad de har gemensamt är att den individuella fördelen vid första anblicken ter sig mycket mer attraktiv än den kollektiva.

             En väldigt intressant fråga som Gardiner tar upp är naturligtvis klimatfrågans och klimathotens konsekvenser för förhållandet mellan en nu levande mänsklighet och en framtida. Så som universum förefaller konstruerat står det i vår makt att påverka kommande generationers livsvillkor men inte omvänt.Kan ett kortsiktigt egoistiskt handlande i klimatfrågorna bli till en oförlåtlig oförätt för kommande generationer ? Gardiner verkar anse att det är så.Själv är jag mycket skeptisk .Dels därför att vi alltid vet mycket mindre om framtiden än vad vi tror.Och dels för att det finns utmärkta exempel,leninismen och stalinismens skräckvärldar, på hur den påstådd omsorgen om ett fiktivt framtidssamhälle kan användas för att motivera folkmord och tyranni mot samtidens människor.Är vi villiga att riskera ett världskrig som handlar om förnödenheter och handelsvägar för att rädda framtidens klimat ?

             Knappast.Dock kan det vara värt att minnas att en del av de molekyler vi talar om har en nedbrytningstid på tusen år i jordatmosfären. På eller annat sätt finns vår framtid.Om vi bara visste hur….Men det vet vi inte.Om Morbror Knutte varje vecka fördubblar sin spritkonsumtion innebär det inte att han dricker en simbassäng whisky om tio år.

             Det verkar som om Gardiner till sist ville tro att något slags organiserat världsomfattande handlingsprogram skulle kunna ,

om inte lösa problemet med växthusgaserna, så i alla fall lindra dess verkningar.

             Jag måste medge att läsningen av denna krångligt pedantiska ,men hederliga och rätt uppslagsrika,bok har gjort mig mer pessimistisk än dess författare.Varför skulle ett världssamhälle som snart sjuttio  år efter Hiroshima inte har kommit ur fläcken med de nukleära hoten kunna finna en moraliskt acceptabel lösning av de atmosfäriska ?

Lars Gustafsson

Das poetische Subjekt.Universität Maintz 5.7.2012

                ” Jag är en milsten som har gjort sin tjänst”

                ”Ich bin ein Meilstein der seinen Dienst geleistet hat”

                Diese merkwürdige Zeile kommt vor in einer sehr patriotischer Gedichtcyklus aus den Vierziger Jahren von Hjalmar Gullberg,”Röster från Skansen”. Gullberg war ein  Schwedischer Poet ,der es verdient hätte mit einer besseren Zeile auf Deutsch introduziert zu werden. Ich habe aber dieses Zitat gewählt weil es so schön die komische und sprachphilosophisch interessante Verwirrung exemplifiert die sich einstellt als Pronomen ”Ich” und sein Referenz,was es auch sein kann, nicht mehr mit einandern umgehen wollen.

                Ich bin ein Meilstein.

Wie antwortet mann zu einer solchen Behauptung ?

                - So ,wie weisst Du das ?

                - Du lügst! Du bist kein Meilsten.Steine können nicht reden.Steine können auch nicht lügen.Das Repertoar von Steinen ist überhaupt sehr begrenzt.So – wenn Du kein Stein bist,Du Lügner,was bist Du dann ?

                - Ein Poet, - selbstverständlich.

                 

                Wenn ein Stein reden könnte, was würde er sagen ? Und könnte es wirklich wissen, daß es ein Stein ist ? Und wenn ein Meilstein reden könnte, würden wir es wirklich verstehen ? Wie alle begreifen  bietet dies kein ernstes Problem – wir haben es zu tun mit einer poetischen Fiktion.Der Dichter – im Stande jede Verkleidung zu anlegen,die ihm gefällt - redet als ob er ein Stein wäre.In der Tat gibt es viele – vielleicht eine Unmenge – redende Steine  in der Weltliteratur.Der Steingast im letzten Akt von Mozarts Don Giovanni  ist ein celebres Beispiel.

                Der Schwedische Poet Gunnar Mascoll Silfverstolpe schrieb ein Gedicht zu der Weihe von einer Statue in Uppsala ,gewidmet dem,mit dem Luftschiff Italia umgekommenen Polarforscher Finn Malmgren, wo er ein Rückkehr von dem den toden Freund als Statue insceniert ;”allzu schüchtern bis Du als hier als Statue wiederzukehren” .Silfverstolpe  legt sogar ein Antwort im Munde von diesem neuen Steingast :”Ich lebte nicht lange,aber niemand sollte das Leben reuen, das mir zum Teil wurde.

                 

                                                 *

  

                Der nur scheinbare  und selbstverständlich illusorische  Widerspruch bei fiktiven Aussagen wie ”Ich bin tot” oder ”Ich bin nicht hier” hat eine Verbindung mit Descartes Cogito,ergo sum. Das Cogito-argument, viel älter als Descartes Meditationen ,und endlos viel diskutiert und kritisiert,von Arnaud bis Jakko Hintikka,kann als ein reductio ad absurdum-argument  verstanden werden.Wenn ich nicht existiere, wird die Vermutung daß ich denke , falsch. Wenn wir das Pronomen erster Person mit einer Eigenname, z. B. ”Alice in Wonderland” ersetzen ,verschwindet der scheinbare Widerspruch.Wie Jakko HIntikka es beschrieben hat;das problematische liegt bei dem Pronomen. Der Sprechakt ”Ich bin tot” scheint nicht ausführbar. Wie meine Amerikanische Studenten nicht zögerten zu einwenden ,können Phrasen wie ”Ich bin tot” oder ”Ich bin nicht hier” vollkommen in Ordnung sein in einem Testamentarischen  Vorschrift oder in einem Antwortgerät. Ein Antwort wäre vielleicht daß  in diesen Fällen haben wir  nur mit Zitaten zu tun . Das wesentliche ist vielleicht,daß wir für einige Sprechakten die Existenz von einem Subjekt voraussetzen.Wie Jakko Hintikka in dem Zusammenhang von dem Cogito,beobachtet hat liegt das kontradiktorische bei

                Ich denke und es ist nicht der Fall daß ich bin

nicht in dem ausgedrückten Gedanken,sondern in der  scheinbaren Unmöglichkeit diesen Gedanken in einem Performativ auszudrücken. Wie  Nietzsche ,ganz überzeugend argumentiert in ”Menschliches,allzu Menschliches” besteht kein logisches Problem darin ,sich denken ohne ein denkendes Subjekt zu vorstellen.Es kann der Fall sein daß die Vorstellung von einem Subjekt ist ein Endergebnis von einer Denkprozesse.

               

               

                Die immer anwesende latente  Spannung zwischen das Pronomen ”ich” und dessen vermutete Referens -  das Subjekt,  ist eine Quelle zu poetischer Energie. Das ”Ich” vetretet ganz bestimmt etwas in dem Gedicht.Aber ist es selbstverständig ,daß es den Poeten vertretet ? Offenbar nicht. Die Stimme des Poeten muß nicht die Stimme des Gedichts sein.

                Diese paradoxale Tatsache  lässt sich vielleicht ein Bischen besser mit einem Beispiel diskutieren.Ich nehme ein eigenes Gedicht,in der Deutschen Übersetzung von Verena Reichel:

                                Ramsbergs Daumen

                                

                                 Es war etwas Eigentümliches

                                 mit einem von Ramsbergs Daumen.

                                 Ich glaube,eine Kreissäge hatte

                                 die Hälfte gekappt.

                                  Er hatte im Jahr `39 unseren Herd

                                  gemauert,und der ist noch intakt.

                                  Das verbleibende Glied

                                  hatte etwas kindlich Rundes

                                 und Schutzloses an sich.

                                   Natur und Unnatur

                                   zur selben Zeit.

                                   Oder die seltsame Fähigkeit der Natur ,

                                   unnatürlich zu wirken.

                                   Noch heute

                                   denke ich oft

                                   an Ramsbergs Daumen

                           (aus dem Schwedischen von Verena Reichel)

                Wer ist dann dieser ”ich” ,der so oft an Ramsbergs Daumen denkt  ? Ist es einfach der Verfasser des Gedichtes oder ist es ”ich” das das Gedicht inszeniert ?Wenn das spätere der Fall ist haben wir,- fürchte ich,mit einem endlosen Regress zu tun.

                Das eine ”ich” ergibt das andere in einer endloser Reihe.Und das Gedicht,- nicht unähnlich eine Dame die immer schneller gehen muss um nicht zu fallen ,weil sie allzu hohe Absätze hat – stolpert immer schneller gegen einen Schluss das immer ausser dem Gedicht liegen muss.

                In erzählender Prosa kan das Wort ”ich” sich in Prinzip auf jemand  beziehen,eine wirkliche oder eine fiktive Person,mit anderen Worten aud den der als redend vorgestellt wir.”Ich bin vierzig centimeter lang” fängt ”Der Zwerg” von Pär Lagerkvist an. In der Prosa können wir ”ich” schreiben und damit zu Kaiser Claudius referieren. In der Poesie ist es zwar auch möglich ein fiktives ”Ich” zu benützen ,aber die Belastung oder Belastungen an das Wort werden andere. In der Poesie wird das wort ”ich” immer problematisch weil es mit einem Autenticitätsanspruch kommet.

                Deswegen Goethes ”bald ruhest du auch”.

                                                

                                                 *

                                                

                Aber damit sind wir nicht fertig.              

                So wie das Pronomen ”ich” in normalen Sprachsituationen verwendet wird, vermuten wir dahinter ein  Subjekt. Steine oder steinerne Statuen eignen sich weniger für diese Rolle, fiktive oder reale Personen besser. Von einem lyrischen Subjekt erwarten wir uns einen höheren Maß von Sensitivität als ein Stein normalerweise leisten kann.Das poetische Subjekt bleibt logische Konstruktion,mehr ein Placeholder ,eine Markierung i.a.w. von einer Stelle vom der aus die Welt gesehen werden kann,als ein reales Subjekt.Das Pronomen des erlebenden Subjekts  muß nicht notwendigerweise in der ersten Person geschrieben werden. Wie in Goethes  Endzeile ”Bald ruhest Du auch” kann ein anderes Pronomen genau diesselbe Funktion füllen.

                Das lyrische Subjekt wurde eben als logische Konstruktion in die Handlung gebracht. Eine Frage ,die sich unmittelbar meldet,ist die,ob nicht das Subjekt vielleicht immer eine logische Konstruktion ist.

                Wenn ich aus meinem neulich erschienen ”Gegen Null.Eine mathematische Phantasie” zitieren darf: Falten Sie ein Papier inn der Mitte.Schreiben Sie ”0” mitten auf dem Fals.Gehen Sie von ”0” aus nach rechts und notieren Sie so viele positive ganze Zahlen wie Platz finden.Gehen Sie von ”0” aus nach links und notieren Sie nun negative ganze Zahlen in der selben Ordnung wie die positiven Rechts.Die Zahlenserie ist nun komplett in sich selbst abgebildet und kann so beliebig weit fortgesetzt werden.Wir haben einen Spiegel zustande gebracht,nein,einen Ewigkeitsspiegel, ”so geht´s in Ewigkeit so wie die Brunnen gehen ”. Doch,was geschieht in dem Falten ? ”

                David Hume’ s bekannte Beobachtung in ”A Treatise on Human Knowledge” daß es unmöglich ist eine Ich-Substanz in dem eigenen Bewußtsein zu erkennen,oder Schopenhauer´s Reflexion in ”DieWelt als Wille und Vorstellung”,daß das Subjekt eine Eigenschaften haben kann,weder zu der Aussenwelt noch zu dem,den Aussenwelt abspiegelnden Innenwelt gehören kann und das also sowohl die Idealisten wie die Materialisten sich irren in ihrer Lokalisierung von dem Subjekt, sind verwandt.Ursache und Wirkung haben kein Zuhause in der Welt des Subjekts.Genausowenig wie Ursache und Wirkung in der Welt des Subjekts existieren.

                 

                                                 *             

                Das menschliche Bewusstsein ist auf intressanter Weise elastisch.Es duldet keine Leerstellen.Der Börsenhändler der auf einmal zwei Bildschirme liesst und im Telephon redet und der Gefange in seiner Zelle ,seit ein Paar Jahren damit beschäftigt eine Fliege zu dressieren auf einem gepfiffenen Signal zu ihm zu kommen – beide haben mentale Räumlichkeiten  die zum selben Mass gefüllt sind.

                Aus dieser Fülle stammt die Poesie.Als Kunst und als subtiles,hocheffektives Instrument daraus eine Welt zu machen.

                Denn das was wir Welt nennen ist kaum mehr als das, wovon wir reden.

                Durch die Sprache spiegelt sich die Welt im Poeten und der Poet spiegelt sich im Welt.Aber die poetische Sprachbenützung ist in vielen intressanten Weisen verschieden von anderen Typen von Sprechakten.  Die platonische Auffassung in dem  Zehnten Kapitel der Republik ist wie bekannt die dass die Poesie ein irrationales Element enthält.Und das also die Poesie eine Art Bedrohung oder Gefahr gegen das Vernunft darstellt.Und umgekehrt  gibt es die romantische Auffassung fass die Rationalität,die Operationen der Vernunft in irgendeiner Weise die Poesie bedroht.

                Es scheint mir genau so unrealistisch als hätte mann behauptet dass die Beckerei in irgendeiner subtiler Weise von der Ölmahlerei bedrohen könnte.

                In der Tat wäre keine Poesie möglich ohne rationale Operationen.Ein Beispiel auf dem ich in der dritten Vorlesung zurückkommen werde ist – selbstverständig – das metaphorische Denken.

                Was ist dann der Unterschied zwischen der Logik der Poesie und der Logik des alltäglichen vernunftigen Diskurses ?

                In der Naturwissenschaft oder in der Nationalwirtschaft strebt der Diskurs danach uns von dem subjektiven mentalen Raum wo wir wohnen uns zu bringen zu einem neutralen,wo wir einandern begegnen können. Die Rede ist  der Übergang vom dem was sich nicht vergleichen lässt – sagen wir das Gefühl das etwas schwer in dem Hand wiegt – zu dem vergleichbaren, z.B. die Feststellung dass etwas auf der Waage so und so viel wiegt. ”Ich” als persöhnliches Pronomen strebt immer im wissenschaftlichen Diskurs danach dritte Person zu werden.Die Sprache der Wissenschaft ist eine  Sprache der dritten Person.Die rationalle Sprachen in Wissenschaft und Technik schaffen einen neutralen sprachlichen Raum zu dem Preis einer verlorenen Authenticität. Die poetische Sprache schafft auch einen öffentlichen Raum aber zu dem Preis von einer Athentizität die immer in Frage gestellt werden kann.

                Die Poesie strebt auch danach  einen für anderen zugänglichen Raum zu etablieren.Aber diese Gemeinschaft hat eine andere Rationalität,eine andere Logik. Der Physiker generalisiert Erfahrungen wo der Poet vielmehr Erfahrungen exemplifiert. Wenn der Dichter es versucht etwas ganz allgemeines zu sagen ,verwandelt er sich zu Rhetoriker.

                Wenn der wissenschaftliche Diskurs danach strebt das ”ich” unserer Erfahrung in ein ”es” zu verwandeln,ist das vielmehr in der Poesie ein ”Du” wozu die Rede gravitiert. Aber die Sache mit den Pronomina ist komplizierter als so,und kann uns vielleicht etwas lernen von der Transmutation von Welterfahrung zu Poesie.  

                                 Das Ergebnis der gelungenen poetischen Operation – also die Analoge von dem konklusiven Beweis in der Mathematik – ist eine festgehaltene Erfahrung.Aber nicht eine Erfahrung von einem allen zugänglichen ”es” wie in ”es schneit” sondern eine Erfahrung erster Person;es ist genau das subjektive in der Erfahrung ,das durch die poetische Prozesse eine Art Objektivität bekommen hätte.

Der poethische Ausdruck einer Erfahrung behält im idealen Fall immer ein Bischen Zweideutigkeit.

                Wie findet dieser Übergang statt ? Was kann das Gedicht behalten und was muss es verwerfen ? ”Bald ruhest Du auch.” ist nicht selbstverständlich.Theoretisch gesehen hätte Goethe ”Bald ruhe ich auch” schreiben können.Und dabei hätte er ein Meisterwerk in eine Banalität verwandelt.Warum ist es so ?

                Ist das ”Du” zu dem Goethe redet,überhaupt ein anderes ”Du” ? Oder ist die Referenz von dem Pronomen wieder der Sprechend e.Wer redet wenn mann zu sich slbst redet ? Kan man zu anderen redan ,als ob man redete zu sich selbst ?

                "Haben Gedichte, hat Literatur die Notwendigkeit, als Gedichte, als Literatur aufzutreten, oder kann ihr Inhalt ohne Verlust mit einem anderen Sprachzusammenhang wiedergegeben werden z.B.  mit einem  philosophischen, mit einem soziologischen, mit einem philologisch-interpretierenden Context?Was macht gegenwärtig ein Gedicht zum Gedicht? Welche möglichen Ausgangspunkte hat es ? (Eine erklärte Welt, eine zu erklärende Welt, eine nicht erklärbare Welt ?)"

               

                So formulierte Walter Höllerer – vor ungefähr 40 Jahren bei einem Kolloquium in Berlin –  ,eine der interessantesten Fragen die es überhaupt gibt wenn es zu Poetischer Form kommt.

                In den Künsten spielt Vieldeutigkeit immer eine wichtige Rolle.Das Ackord bei dem späten Beethoven sagt uns oft was für ein Ackord es ist erst wenn es in dem Zusammenhang einer Ackordfolge gelandet ist ,eine grüne Fläche auf der Kanvase verändert radikal ihren Ausdruck wenn wir es mit Rot umgeben.

                Ein,wie es vorkommen kann,unwichtiger Replik in dem Anfang eines Romans enthält den Schlüssel zu allem was später stattfinden soll.

                Das schwebende ,nocht nicht entschiedene ,das was nur nachher erzählen kann wohin es wollte ,ist das geheime Zentrum des Gedichts.Der gute Poet versteht es ähnlicherweise die Dingen im Schweben zu halten.  Die Wahrheit von der Welt ist nicht eine Endstation.Sie ist eine Prozesse.

     

Med benäget tillstånd av författaren,Civiljägmästare Peter Lindgren,internationell skogsvårdsexpert publicerar Lars Gustafsson s Blog ytterligare ett inlägg i debatten om det koloniala utnyttjandet av det svenska landskapet.

LG

--------------------------------------

                                                                                       

Maciej Zaremba återupplivar i DN skogsbrukets förträngda minnen från 1970-talet - han har helt rätt i sin kritik av lagar och skogsbolag.

Det råder stor brist på hänsyn till enskildas intressen och våra sista gamla skogar. Makthavare försvarar och skogsindustrin är tyst.

Under våren har Maciej Zaremba i en stort upplagd artikelserie i Dagen Nyheter kritiserat svenskt skogsbruk för bristande hänsyn, Skogsstyrelsen för undfallenhet och bristande initiativ samt en föråldrad skogsvårdslag. Forskare, Skogsstyrelsens Monika Stridsman och inte minst Landsbygdsministern har gått i försvar. Skogsbruket har icke kommenterat.

Frågan är politiskt känslig och riskerar att tigas ihjäl. Det vore skada för svenskt skogsbruk och svenska medborgares rättmätiga intressen i resterna av det gamla svenska skogslandskapet.

Alla har inte glömt

Året är 1952. I Sverige hugger och kvistar skogsarbetare med bågsåg och det händer att frun går efter och kvistar med yxa. Hästkörare drar ut virke med häst, ardenner eller nordsvensk, som är tåligare. Den moderna skogsmaskinen befinner sig på puppstadiet och inom skogsbruket skämtar man om dess förespråkare. Antalet hårt slitande skogsarbetare i skogsbruket är närmare 200.000 och skogsbygderna lever.

År 1982, 30 år senare, har hästarna slaktats, skogsarbetarna decimerats till kanske 25.000 och såväl avverkning som utkörning sker maskinellt. Landsbygden, främst i glesbygd, monteras ner i allt snabbare takt.

År 2012 finns praktiskt taget ingen orörd skog kvar i Sverige. Antalet sysselsatta, främst hårt ansatta entreprenörer är en bråkdel av tidigare och skogsbygdernas utarmning är ett faktum.

Jägmästare - drömyrket

År 1962 är civiljägmästare ett svåruppnåeligt drömyrke och skogsförvaltare på skogsbolag drömpositionen. Jägmästaren har monopol på sanningen om hur skog skall skötas och snart sagt om allt som har med naturen och sådant som ligger utanför stadsgränsen att göra.

Ordet naturvård är knappt uppfunnet, anses suspekt inom branschen och, naturvårdsintendenter finns inte. Rachel Carson och Tyst vår får man läsa om långt senare. De gröna ämnena på Skogshögskolan anses vara för idealister och icke seriösa.

Skogsbruket och skogsindustrin, får vi lära oss, är Sveriges viktigaste näring och att sköta skog så att det produceras virke är stipulerat i lag. Att inte återplantera ett avverkat hygge är straffbart. Sverige är unikt i världen. Skogsbrukets företrädare har goda skäl att slå sig för bröstet.

Förnuftets seger över vetenskapen

Så kommer Åsa Moberg, som dag ut och dag in hamrar på skogsbruket från sin spalt i Aftonbladet - förbjud kalhyggen - stoppa hormoslyr!

"En liten journalistsnärta som inte begriper någonting". Stora (i Norrland närmast oändliga) kalhyggen är rationellt och att ta död på lövsly och lövskog med kemiska medel är både ekonomiskt och ofarligt. Att därtill doppa plantor i DDT är enda sättet att få till ny skog. Jägmästare och skogsdirektörer vet.

Som ett led i skogsbrukets strävan att visa sin öppenhet och tolerans inbjuds Åsa Moberg att hålla ett anförande på den då årliga s.k. Skogsveckan. Efter Åsa Mobergs dräpande känsloladdade utfall reser sig en jägmästare ur etablissemanget och säger ungefär så här: Ja, Åsa Moberg är ju både vacker och vältalig men har naturligtvis helt fel i sak. Åsa Moberg svarar: Ja, Du är ju vare sig vacker eller vältalig och vi får väl se vem som får rätt.

100.000-tals svenskar engagerade sig, politiker och fack tog ställning och skogsbruket fick krypa till korset - ett nederlag som egentligen aldrig öppet erkänts av de som var satta att sköta de svenska skogarna. Men en sak lärde sig skogsbruket, att snabbt och skickligt anpassa sig efter opinionen och att utveckla en synnerligen effektiv lobbyorganisation. Skogsindustrin och våra politiker har sedan dess i stort sett hållit varandra om ryggen. Skogbruket har sällan eller aldrig gått före eller tagit initiativ avseende naturhänsyn och miljö. Fast de haft mycket goda chanser och de borde haft råd.

Många i branschen kommer kanske att hävda att jag har fel. De får de gärna göra. Jag vet att jag har rätt. Att det svenska skogsbruket å andra sidan varit mästare på att producera skog och rationalisera för bibehållen lönsamhet är en helt annan sak.

Historien upprepar sig

Maciej Zarembas artikelserie har väckt debatt, men alldeles för lite. Jag hävdar att han har rätt. Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman skriver i sin debattartikel den16 maj i DN att Maremba "driver sina teser på ett effektfullt sätt" att M.Z.s "artiklar är skrivna med patos och litterär finess. På några punkter har dock det känslomässiga anslaget ställt sig i vägen för förmedlande av korrekta fakta." Monika Stridsman hävdar att Skogsstyrelsen och skogsbruket redan gör en massa. Känns historien igen?

Skogsstyrelsen, som t.o.m. inom sina egna led anklagas för att gå i storskogsbrukets ledband. När Monika Stridsman var verksam i övre Norrlands inland avverkades uråldriga skogar av dåvarande Domänverket. Ett arbete som dagens statliga Sveaskog anses fortsätta, som inte bara går ut över våra sista gammelskogar utan också över de bofastas livsmiljö och potentiellt framtida utkomstmöjligheter i form av t.ex. naturturism. Bristande hänsyn gäller självklart inte bara Sveaskog och Norrland utan i lika stor utsträckning både storbolag och enskilda skogsägare i övriga landet.

Aktieägarna styr.

För 50 år sedan kändes företagens anspråk på något sätt rimliga. Skogsbruket var viktigt - för Sverige. Och var det viktigt för Sverige så var det viktigt för svenska folket. Vi litade på direktörer och politiker. Och vi var inte maktlösa. Det visar historien.

Idag är det annorlunda. Svenska skogsföretag styrs av aktieägarnas avkastningskrav. Svenska skogsföretag är inte svenska längre. Vem bryr sig om kantzoner för ortsbefolkningen i glesbygden. Inte Wall Street. Och politikerna? Landsbygdsministern talar om valfrihet och rätten att nyttja sin mark - under ansvar. Vem ställer till ansvar? Vad gör Centern och Miljöpartiet för att värna glesbygdens folk? Vilket parti ställer upp för att värna de sista ynka resterna av svenska folkets uråldriga naturarv?

Maciej Zaremba har rätt.

Åk ut och titta makthavare! På verkligheten och hur verklighetens folk har det. Ödeshög, där jag bor, är också glesbygd. Här avverkas inpå tomtgränser, av privata och företag. Här görs spår av skogsmaskiner i ovärderliga kulturlandskap och här körs byvägar sönder av timmerbilar med släp. Året runt. Och här avverkas i en omfattning som för tankarna till hyggena i Gäddede på 70-talet.

De boende, de som inte äger mark, är maktlösa. Utan övergripande planering och med stöd av onyanserad statlig och privat demagogi hotas nu de sista resterna av glesbygden av vindkraftutbyggnad - en verksamhet som för tankarna till forna tiders baggböleri.

Politik och ekonomi

Monika Stridsman har rätt i att politikerna ytterst är de som styr. Men det räcker inte. En myndighet har skyldighet att omsätta politik till handling. Självfallet åvilar ansvaret alla som är inblandade i skogsbruk. Från Skogsstyrelsen till skogsbolag och enskilda skogsägare till entreprenören som kör i skogen. Etik är att visa respekt mot de som berörs och mot kommande generationer.

Utanför Ödeshög finns ett urskogsreservat på 20 hektar. Det är Östergötlands enda urskog. Den del som anses opåverkad av människan, kärnområdet, omfattar mindre än 1 hektar.

Makt och politik samspelar och stöttar varandra i en ohelig allians som jag är säker på att de flesta av oss vanliga medborgare inte vill se - man föröder vårt arv.

Är vi ett uppgivet folk?

I Maciej Zarembas artikelserie anar jag en ångest, som svävar som dimma mellan raderna - huldran som aldrig låter sig fångas. Är det den moderna internationella skogsindustrins samspel med politiken som inte går att ta på? Där verkligheten blivit så komplex att den helt enkelt inte går att angripa?

Även landsbygdsministern Eskil Erlandsson försvarar och säger enl. DN: "Vi behöver hugga mer skog" och "ägarna får göra som de vill med skogen".

Jag häpnar över okänsligheten. Månne hävdar han egna intressen?

Verkligheten är sann för den som upplever den. Känslan är inte nödvändigtvis underlägsen fakta. För skogsbrukets del handlar det inte om att man inte redan gör det som är bra. För så är det. Det handlar om marginella hänsyn. Det är framförallt inte vad som sägs, utan vad som görs som gäller.

Varför kan vi svenska medborgare inte få till stånd en anständig mängd orörd skog och en värdig livsmiljö även på landsbygden för oss själva och för framtida generationer? Jag vill tro att vi har rätt till det. Jag menar att såväl lagstiftare som skogsföretag har skyldighet och råd att visa oss den respekten.

Bildtext: Några perspektiv på lagliga övergrepp. Miljön som försvann. Den private skogsägaren lät avverka ända inpå muren. Det finns gott om företag som vill åt virket, stora som små. Pengarna styr. Spåren förskräcker.

I tätbebyggt samhälle behöver man samsas om träden på tomtgränsen. Inte här. Björstorp i n.v. Småland.

 Foto © Proselva Peter Lindgren, 18 maj 2012.

Peter Lindgren

är civiljägmästare och företagskonsult, tidigare anställd vid SkogForsk i Uppsala där han bl.a. arbetat med utveckling av skogsbrukets organisation och anställda. Han har även varit sekreterare vid utarbetande av consensusdokumentet På Skogens Villkor initierat av Det Naturliga Steget.

Peter Lindgren har också haft uppdrag i Indien, Costa Rica och Vietnam. Tillsammans med nyligen bortgångne Tomas Jonsson genomförde han en större granskning av avverkning i världens tropiska regnskogar år 1990.

P.L. är född år 1944 och bosatt utanför Ödeshög i Östergötland.