Rulltrappan eller hissen ?

       Redan den nordafrikanske historieskrivaren Ibn Khaldun utvecklade en teori – på trettonhundratalet – om de politiska väldenas uppgång och fall. Genren har bara vuxit sedan dess.Oswald Spenglers ”Untergang des Abendlandes” med dess teorier om civilisationernas ödesbestämda uppgång och fall inspirerade Bertil Malmberg till några cymbalklingande rader i ”Dikter vid Gränsen”:

       ”Den sista väg vår härlighet beträder,

       den stupar nedåt som en hadestrappa.”

       Romarrikets nedgång och slutliga upplösning är en särskild älskling bland undergångsteoretiker och anhängare av cykliska teorier, d.v.s. sådana som vill visa att de stora väldenas undergång finns inbyggd i deras början.Förklaringarna till att det så långvariga romerska riket gick under varierar mellan praktiskt allt;från skadliga kemikalier i keramiska husgeråd till

skogsskövling.

       (Ja, ni läste rätt:skogsskövling ).

       Den senaste i raden av undergångsteoretiker,Arnold Toynbee,vars ”A Study of History” i tolv mäktiga band går igenom olika rikens och civilisationers utveckling och fall,anses naturligtvis kontroversiell men är full av intressanta ideér.Toynbees favorit är naturligtvis romarriket och det är i det sammanhanget han gör en fascinerande iakttagelse om  vulgarisering.

       Ett tydligt tecken på att ett välde lutar mot sitt fall, säger Toynbee,är ett slags bristande självförtroende hos eliterna som yttrar sig i att de lägger sig till med alltmera proletärt grova seder.Kejsare som går ner på planen och aktivt deltar i gladiatorspelen, bordellkultur och förgrovade utsmyckningar ackompanjerar vägen nerför hadestrappan.

       Hur är det med tatueringar, ringar i öronen och plattTV som nationalgåva till regerande furstar ? Man kan undra. Vad skulle Toynbee ha sagt ?

       Ett väldigt intressant exempel på en sådan samtida vulgarisering är naturligtvis teatern och underligt nog särskilt operakonsten  att besöka Stockholmsoperans Jag hade tänkt besöka stockholmsoperans Lohengrin denna vår. Men avstod efter att ha läst beskrivningarna av sceneriet i uppsättningen.Revolverduell i stället för svärdskamp,soldater med snabbeldskarbiner och skyddsvästar i stället för folket i det medeltida Brabant,skulle totalt ha avhållit mig från att uppleva musiken.Jag skulle inte ha hört ett enda ledmotiv av pur irritation över vad jag såg. Och jag tänkte med rörelse på de musiklyssnare som brukar begagna de stora operahusens extrabilliga lyssnarplatser,bakom pelare och i byggnadens veck.

       Lohengrinföreställningen hörde jag med stor behållning på radion hemma i länsstolen:tre och en halv timmas oavbruten musikalisk njutning.Denna Lohengrin är dock inte den mest vulgariserade man för tillfället kan uppleva .I Hans Neuenfels produktion i Beyreuth har de goda borgarna i Brabant fulats ut till illasinnade råttor med lysande röda ögon.

       Wagner har aldrig upplevt en sådan storhetstid som nu.Han intar en större plats i den seriösa musiken än wienklassikerna.Men uppenbart måste man samtidigt fula ut honom eller rättare sagt, hans senromantiska scenbilder, för att få tillåtelse att njuta av honom.Annars är han tydligen förbjuden.Vilket sällsamt hyckleri ! Det påminner om pastorn som går ner i källaren och tar sig en snaps före middagen.Wagner får bara intas i källaren,Monteverdi i bordellen ?

       Det är ju inte det enda.Det räcker inte längre att sopraner ligger perfekt i toncentrum och klarar halsbrytande koloraturer;de måste ha bröstvårtor också.Bordellen drar in på operascenen,för att inte tala om teaterscenen. Provokationsestetiken skaffar de prestigehungriga konsthallarna pressens uppmärksamhet men berövar publiken allt verkligt intresse. Vem är längre chockerad av att se en längs longituden halverad get nersänkt i sirap ?

       Min teori: vi har att göra med ett slags tvehågsenhet.Röra men inte röra. Klä om den musikaliska njutningen till pornogafi,det dramatiska förloppet till visuella överraskningar,diktsamlingen till politisk provokation. Måste vi låtsas att den hatladdade pamfletten är en form av lyrik ?

        Om man sätter upp Wagners ”Lohengrin” eller för den delen Purcells ”Dido och Aeneas” måste ett skäl rimligen vara att man uppskattar dessa konstverk,att man tror att de har något att bidra med.Om man samtidigt anser sig behöva ta avstånd från dem,genom att göra folket i Brabant till råttor eller inleda med nakendans i ett glasakvarium som på Deutscher Ope häromåret,uppstår en fundamental mångtydighet.

       Man tycker sig leva i en atmosfär där konstskaparna har förlorat förtroendet till sina egna önskningar och måste bygga in ett nej i varje positiv utsaga. Vilket larv ! Förvisso:här är en hadestrappa och jag fruktar att den är en rulltrappa. Den har bara en riktning.