En bok om åldrandet

JANE MILLER | Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal | Översättning Urban Jürgensen | Ordfront, 218 s.

"Jag är gammal, känner mig gammal och ser gammal ut."
Så börjar Jane Miller, anglicist, pensionerad pedagogikprofessor och pratsam men rolig och infallsrik essäist, en bok om åldrandet. Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal heter den.
Jag hittar inget födelseår för Jane Miller i boken, men av antydningar drar jag slutsats att hon har, eller möjligen just håller på att fylla 80 år. Hon har vänner och släkt, hon går och simmar varje dag och läser Tolstojs Anna Karenina på originalspråket en timme, också varje dag. Hon är kort sagt en av dessa avundsvärt vitala kvinnor som genom modern hälsovård och förnuftig livsföring kan se fram mot tio, kanske ännu fler år i den angenäma frihetszon från det ena och det andra som åldern öppnar. Det betyder inte att hennes bok är enfaldigt optimistisk. Jane Miller inser fuller väl att det är allvar.
Det är ju så att medan vi kan hoppas på vetenskapliga framsteg som slutgiltigt kan förpassa astma eller till och med cancer till medicinhistorien, finns det inget hopp om en kur mot dödligheten. Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Den mycket briljante Cambridge­filosofen Bernard Williams, som Jane Miller citerar med fascinerat intresse, skrev en filosofisk essä som handlar om vilken bisarr tanke idén om evigt liv i själva verket är, och hur ohyggligt det skulle vara om den kunde realiseras. 150 år med bibehållna könsfunktioner? Gärna, men hur ter sig saken när solsystemet har undergått sin slutliga gravitationskollaps och de flesta solarna i Vintergatan har förvandlats till röda dvärgar?
Jane Millers vetgirighet och erfarenhet handlar om tiden dessemellan, det vill säga mellan den tidpunkt när vi börjar inse att vi har blivit gamla, och döden. Hon ställer - med hjälp av en myckenhet väl använd klassisk litteratur - en rad av de intressanta frågorna. Vad händer när det som Montaigne kallar "könets tyranni" upphör? Om det nu upphör - är det verkligen något att välkomna. Vad händer med våra åsikter, vår förmåga till empati? Byts den i tilltagande cynisk likgiltighet med varje ny massaker vi läser om i tidningen, eller tilltar tvärtom vår inlevelse i andras lidanden? (Testområde: det syriska slakthus vi nu dagligen informeras om medan FN och EU tillsätter kommittéer; finns det något som helst skäl att förvänta sig en framtid mera civiliserad än förflutenheten?)
Sen är det de intressanta frågorna om åldrande och kreativitet, som Edward Said diskuterade i Adornos efterföljd i sin bekanta essä On late style: finns det ett slags stegring, en yttersta höjdpunkt som ålderdomen frigör hos några konstskapare? Verdis Falstaff och Wagners Parsifal är verk av åldrade män. Eller skall vi, som John Updike rekommenderar, passa oss mycket noga för att trötta ut vår omgivning med allt blekare åldersverk?
Och sen naturligtvis frågorna om minnet. Hur den åldrade människans barndomsminnen kan nå en nästan skrämmande tydlighet, som om barndomen vore det enda viktiga, och hur glasögonen och mobiltelefonen som nyss låg framför näsan på ett outgrundligt sätt har hamnat i skafferiet.
Kort sagt: boken, något hackigt översatt och försedd med ett skäligen onödigt förord, är absolut värd att titta på. Och kanske allra helst för unga läsare som har en önskan att begripa de åldrade, detta främmande folk som normalt brukar framställas enbart som ett betungande och svårhanterligt råmaterial för en industri som kallar sig "vården".

Sverige behöver en miljörörelse

 

Enligt skogsvårdslagen skall hävdade stigar återställas efter hyggen.Så låt oss ta en titt in i landskapet! Här är den historiska vandringsvägen mellan Säm och Mo Kyrka,norra Bohuslän,den 16e juni 2012! De två första bilderna visar hur ett centralt avsnitt av stigen ser ut nu.Den tredje visar ett ännu oskadat avsnitt.Som förmodligen om ett par veckor kommer att se ut som de två andra.Bilderna ger,syns det mig,en ganska bra uppfattning om vilka gemensamma värden som det skogsindustriella komplexet totalt ostraffat vållar oss och kommande generationer.

Så vem kollar den här detaljen i Sverige ? "Skogsstyrelsen" ? Vilket bisarrt skämt ! Miljöpartiet ? Ett överklassparti från storstaden som har fullt upp med att höja bensinskatter !

Sveriges förfallande landsbygd behöver en ny miljörörelse,en som intresserar sig för miljön.Bensinskattehöjarna från Nytorget kan vi lugnt lägga i papperskorgen.

Rulltrappan eller hissen ?

       Redan den nordafrikanske historieskrivaren Ibn Khaldun utvecklade en teori – på trettonhundratalet – om de politiska väldenas uppgång och fall. Genren har bara vuxit sedan dess.Oswald Spenglers ”Untergang des Abendlandes” med dess teorier om civilisationernas ödesbestämda uppgång och fall inspirerade Bertil Malmberg till några cymbalklingande rader i ”Dikter vid Gränsen”:

       ”Den sista väg vår härlighet beträder,

       den stupar nedåt som en hadestrappa.”

       Romarrikets nedgång och slutliga upplösning är en särskild älskling bland undergångsteoretiker och anhängare av cykliska teorier, d.v.s. sådana som vill visa att de stora väldenas undergång finns inbyggd i deras början.Förklaringarna till att det så långvariga romerska riket gick under varierar mellan praktiskt allt;från skadliga kemikalier i keramiska husgeråd till

skogsskövling.

       (Ja, ni läste rätt:skogsskövling ).

       Den senaste i raden av undergångsteoretiker,Arnold Toynbee,vars ”A Study of History” i tolv mäktiga band går igenom olika rikens och civilisationers utveckling och fall,anses naturligtvis kontroversiell men är full av intressanta ideér.Toynbees favorit är naturligtvis romarriket och det är i det sammanhanget han gör en fascinerande iakttagelse om  vulgarisering.

       Ett tydligt tecken på att ett välde lutar mot sitt fall, säger Toynbee,är ett slags bristande självförtroende hos eliterna som yttrar sig i att de lägger sig till med alltmera proletärt grova seder.Kejsare som går ner på planen och aktivt deltar i gladiatorspelen, bordellkultur och förgrovade utsmyckningar ackompanjerar vägen nerför hadestrappan.

       Hur är det med tatueringar, ringar i öronen och plattTV som nationalgåva till regerande furstar ? Man kan undra. Vad skulle Toynbee ha sagt ?

       Ett väldigt intressant exempel på en sådan samtida vulgarisering är naturligtvis teatern och underligt nog särskilt operakonsten  att besöka Stockholmsoperans Jag hade tänkt besöka stockholmsoperans Lohengrin denna vår. Men avstod efter att ha läst beskrivningarna av sceneriet i uppsättningen.Revolverduell i stället för svärdskamp,soldater med snabbeldskarbiner och skyddsvästar i stället för folket i det medeltida Brabant,skulle totalt ha avhållit mig från att uppleva musiken.Jag skulle inte ha hört ett enda ledmotiv av pur irritation över vad jag såg. Och jag tänkte med rörelse på de musiklyssnare som brukar begagna de stora operahusens extrabilliga lyssnarplatser,bakom pelare och i byggnadens veck.

       Lohengrinföreställningen hörde jag med stor behållning på radion hemma i länsstolen:tre och en halv timmas oavbruten musikalisk njutning.Denna Lohengrin är dock inte den mest vulgariserade man för tillfället kan uppleva .I Hans Neuenfels produktion i Beyreuth har de goda borgarna i Brabant fulats ut till illasinnade råttor med lysande röda ögon.

       Wagner har aldrig upplevt en sådan storhetstid som nu.Han intar en större plats i den seriösa musiken än wienklassikerna.Men uppenbart måste man samtidigt fula ut honom eller rättare sagt, hans senromantiska scenbilder, för att få tillåtelse att njuta av honom.Annars är han tydligen förbjuden.Vilket sällsamt hyckleri ! Det påminner om pastorn som går ner i källaren och tar sig en snaps före middagen.Wagner får bara intas i källaren,Monteverdi i bordellen ?

       Det är ju inte det enda.Det räcker inte längre att sopraner ligger perfekt i toncentrum och klarar halsbrytande koloraturer;de måste ha bröstvårtor också.Bordellen drar in på operascenen,för att inte tala om teaterscenen. Provokationsestetiken skaffar de prestigehungriga konsthallarna pressens uppmärksamhet men berövar publiken allt verkligt intresse. Vem är längre chockerad av att se en längs longituden halverad get nersänkt i sirap ?

       Min teori: vi har att göra med ett slags tvehågsenhet.Röra men inte röra. Klä om den musikaliska njutningen till pornogafi,det dramatiska förloppet till visuella överraskningar,diktsamlingen till politisk provokation. Måste vi låtsas att den hatladdade pamfletten är en form av lyrik ?

        Om man sätter upp Wagners ”Lohengrin” eller för den delen Purcells ”Dido och Aeneas” måste ett skäl rimligen vara att man uppskattar dessa konstverk,att man tror att de har något att bidra med.Om man samtidigt anser sig behöva ta avstånd från dem,genom att göra folket i Brabant till råttor eller inleda med nakendans i ett glasakvarium som på Deutscher Ope häromåret,uppstår en fundamental mångtydighet.

       Man tycker sig leva i en atmosfär där konstskaparna har förlorat förtroendet till sina egna önskningar och måste bygga in ett nej i varje positiv utsaga. Vilket larv ! Förvisso:här är en hadestrappa och jag fruktar att den är en rulltrappa. Den har bara en riktning.

From my Workshop IX:The Soccer Players

 Oil on canvas 2002. Courtesy of Karin Gustafsson Collection,Austin, Texas.

 

             A Summer day in the beginning of the new century. A scent of  new-mewn grass in Austin´s lovely Silker Park,the lively voices of the young soccer players

and their supporters.Maybe a slowly approaching  storm at the horizon, - but still there is plenty of time.And the game spreads its koreographic pattern over the field not quite unlike the subtle wave patterns which rule in physics.

             Perhaps they are also games ?