Mot noll.Matematiska fantasier

Jag vill gärna fästa uppmärksamheten på en väldigt insiktsfull recension av min senaste bok,som står att läsa i GD:

Tanken och elden hos hr Gustafsson - Boken - www.gd.se

Fromma mord och fromma mördare

Stasimuséet i Berlin,ett skrämmande ställe som nog ändå bör besökas,särskilt av sådana ungdomar som svärmar för neokommunismen, har en särskild vägg som är ägnad Jehovas Vittnen. De förföljelser som denna sällsamma sekt underkastades av den östtyska diktatur- och angivarstaten gick utanpå nästan allt annat.

Det intressanta är att Vittnena aldrig lät sig besegras.Inspärrning,avrättningar,organiserad tortyr hjälpte inte.De var bergfast övertygade om DDR-statens fundamentala ondska och de förföljelser de utsattes för gjorde dem bara mera övertygade.

Mot DDR-staten hade Vittnena inte en chans.Men de bidrog på sitt sätt,liksom de kristna i Leipzig,till att störta den östtyska polisstaten.

Man kan naturligtvis fråga sig,vad som hade hänt,om Vittnena,mot all sannolikhet,hade lett en revolution och intagit statsmakten. Man kan då komma att tänka på den fine iranske poeten Saids (alltså inte palestiniern Edward Said) tragiska öde - fjorton år i exil under Schahen,sju veckors hemkomst, och sedan 1978 tillsammans med ungefär fem miljoner andra iranier åter i exil.Denna gång från Ayatollah Khomeini och hans fromma mördarbataljoner.

I Leipzig var det ingen sekt utan den tyska lutherska kyrkan som ledde vägen till friheten.

Förhållandet mellan religion och frihetsrörelser kan kort sagt vara komplicerat. Det finns inga enkla svar och kategoriska omdömen visar sig som regel orealistiska.

Paul Bermans mycket debatterade "De intellektuellas flykt" (Atlantis Axess 2011) är en något otymplig debattbok som energiskt sjösätter två viktiga tankar.

Det första är att den islamistiska fundamentalismen,eller islamofascismen,som President George W. Bush brukade kalla den,är en arvtagare till trettiotalets dunklaste och obehagligaste mytologier,det vettlösa försöket att sammansmälta nazismens medeltida demonisering av judarna med de extremaste islamska sekternas syn på döden genom självuppoffring som ett egenvärde.

Detta farliga nonsens med rötter hos stormuftin och pogromhetsaren Hadj Amin al-Husseini och med en rad fortsättningar in i samtiden ända till den högst undflyende filosofin hos en Tariq Ramadan, är inspirationsgrunden till nutidens eklatanta terrordåd. Också till den moderna antisionism som i traditionell anda ekar ännu in i motiveringarna för det grumligt tänkta och efter den egyptiska revolutionen

enbart skadliga vänsterjippot "Skepp till Ghaza .Som Per Ahlmark har påpekat är förnekandet av judarnas rätt att kalla sig ett folk,att grunda en stat,alltifrån Karl Marx och framgent,början till pogromen."Israeler är alltid "ockupanter".

Den andra idén handlar om vänsterns obegripliga sympatier för de mest korrupta och tyranniska elementen i tredje världen.Det stora folkliga uppror som nu skakar arabvärlden har uppenbart andra drivkrafter än det gamla sterila jude- och USA-hatet som har tjänat så många sataniska härskare från Ayatollah Komeini till överste Khadafi.Om den amerikanska och europeiska vänstern vore vad den påstår sig vara - frihetlig - skulle den rimligtvis välkomna detta. Vad ser vi ?

Det fanns vänsterdemonstranter i Paris och Stockholm som föreföll inte bara ta ställning för freden utan för Sadam Hussein och senare talibanerna i Afghanistan. Och i Paris misshandlades meddemonstranter i kippot i gaturummet,tydligen för att inpränta den socialistiska poängen.

Antiamerikanism och antisemitism förblir två oskiljaktiga följeslagare i vänsterns sällsamma kampanj mot upplysningstidens fundamentala värden. Jag minns ett helt absurt diskussionsmöte i Göteborg efter 9/11, där deltagarna,helt ointresserade av den globala terrorismens hot mot demokratin, ägnade sig åt USA-hatets enklare varianter..En medarbetare på DN:s ledarsida föredrog att kritisera USA:s sjukförsäkringssystem framför att diskutera Saddams giftgasmord på upproriska kurdiska minoriteter och bomberna i Londons tunnelbana.

Otroligt nog ser vi sällsamma svärmare som i europeisk press som nu försvarar massmördaren Khadafi som inte tvekar att sända stridsvagnar mot sitt eget folk.Eller,för att ta ett av Pascal Bruckners favoritexempel; den intellektuella vänsterns angrepp på en islamsk liberal och feminist,Ayan Hirsi Ali,hon som gjorde en film tillsammans med den av en fanatiker mördade Theo van Gogh. En islamsk radikal liberal och feminist ! Henne måste det ju vara något fel på ! Hur många skeptiska eller rent hatiska artiklar har New York Review of Books haft om henne vid det här laget ?

Detta är bokens andra tanke:De nya franska filosoferna gjorde på sin tid en troligen avgörande insats för klarhet och förnuft genom att fråga,inte bara hur folkmorden och förtrycket i Lenins och Stalins domäner blev möjliga utan hur en europeisk intellektuell vänster kunde stå milt ursäktande eller uppskattande inför det som skedde.

Idag är det fråga om en islamisk frihetsrörelse som liksom DDR-s medborgare av året 89,inte längre är rädda och som föredrar döden framför tyranniet. .Inför den står den intellektuella vänstern perplex eller öppet fientlig.

Paul Bermans "De intellektuellas flykt" är tjatig och rätt fyrkantig.Men den fyller en uppgift.

Naturen avskyr tomrum,heter det.Vänsterns tomrum idag,dess avsaknad av fundamentala idéer, kan inte illustreras bättre än i dess hållning till den islamska högerextremism

Mitt i sommaren

Uret i köket har ingen ställt om

Mitt i den grönskande sommaren

visar det vintertid

Och det får väl göra så då

Mitt i sommaren finns det

tjärdoft och doften av hallon

ett brunt gammalt ur som har stannat

båtarna fyllda av vatten

och båtmotorn som har gett upp

nässlornas fränare doft i uthusens skugga

tärnan som tålmodigt cirklar

över samma vatten åter och återigen

ödehuset vid den gamla vägen

med rummens flagnande tapeter

Två hästar som ser ut att

alltid ha stått därvid ängsladan

som långsamt sjunker i marken

Den trogna syrénen

har redan blommat färdigt nu

Mitt i sommaren går där en vind

som bara vill avsked

Vad Fan är Twingly

En respekterad kommentator frågar om något har gått fel medTwingly.Det påminner mig om den gamla anekdoten om Plåtslagare Claeson som blir uppringd av Jägmästare Hjorth i Berg Socken:

Claeson:Claeson i Hallstahammar

Hjorth:Ja det är Hjorth i Berg socken

Claeson:Vafalls ?

Hjorth:Det är Hjorth i Berg socken

Claeson:Det ger jag väl Fanen i vad som är gjort i Berg socken.


Det ger jag väl Fanen i vad som har gått fel med Twingly.Jag har ingen aning ens om vem hon är.

Junk Philosophy

Twingly bloggsök

Blogga om den här artikeln

Visar de 0 mest länkade / senaste inläggen.

Kommentera och länka till den här artikeln i din blogg. Då kommer ditt inlägg att synas här.

Pinga din blogg hos Twingly så hittar vi den.

Twingly bloggsök

Man blir ju litet betänksam när man läser vad som påstår sig vara en revolutionerande ny öppning i moralfilosofin och finner att varken G.E. Moore, Nietzsche, Wittgenstein eller Dostojevskij finns i person­registret. Men så är det med Sam Harris Moralens landskap.
Författaren, som presenteras som "filosof och doktor i neurovetenskap vid UCLA", vill reformera moralfilosofin. Nu skall den bli objektiv och reduceras till neurologi. Här är det inte fråga om att ifrågasätta moraliska föreställningars sanning som hos Uppsalaskolans värdenihilister. Tvärtom, nu skall de moraliska sanningarna reduceras till i den mänskliga neurologin inbyggda fakta.

Frontställningen är mycket amerikansk och motståndarna tydliga. I en befolkning där majoriteten fortfarande tvivlar på den biologiska evolutionen och har den egendomliga föreställningen att de moraliska värdena är baserade i Guds vilja, blir det naturligtvis angeläget att demonstrera att den moraliska sfären existerar oberoende av religionen. Eftersom de olika monoteistiska gudarna förefaller ändra åsikt i moralfrågor med region och tidpunkt - blir religiös moral onekligen en smula motsägelsefull. Häxbränning, "hedersmord", förbud mot musikinstrument och biografbesök förefaller i mildare regioner kunna avlösas av ekologiska dygder som etanolanvändning och vegetarianism.

Harris tänker sig nu en objektiv moral baserad på neurovetenskapen. Moraliskt gott är det som befrämjar välbefinnande och moraliskt ont det som inte gör det. Och välbefinnandets mekanismer finns objektivt nerlagda i vår neurologi. Skulle det inte göra ont att hamna med tummen i kläm skulle varenda bonde sitta med tummen i kläm, säger den elake tågkonduktören i Albert Engströms smålandshistoria.
Vid närmare granskning visar det sig att vad denne Harris har att komma med inte är något annat än en neurologiskt uppiffad variant av ett gammalt välbekant fiasko i moralfilosofin: den epikureiska varianten av utilitarismen.

Det är ett historiskt faktum att Josef Stalin vissa eftermiddagar i slutet av 30-talet undertecknade hundratals dödsdomar - de flesta över gamla kamrater - för att sedan tillbringa kvällen i sin privata biograf med Chaplin-filmer, åt vilka han sägs ha skrattat hjärtligt. Kort sagt: ett klart fall av välbefinnande. Inför detta utmärkta motexempel drar kanske någon till med det gamla utilitaristiska tricket; största möjliga välbefinnande åt största möjliga antal! Kort sagt ett slags teori om prissättning på handlingar, skapad av John Stuart Mill. Och så hamnar vi då i Dostojevskijs fråga i Bröderna Karamasov: vid vilket pris blir det värt att piska ett värnlöst barn till döds?
Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst.

Det naturalistiska misstaget, som Moore kallar det - består i att tro att några givna empiriska förhållanden kan ge upphov till moraliska värden. Eller rättare sagt, ha dem som konsekvens. Att en Gud vill det motiverar inte att kasta småbarn i elden. Men det gör inte heller några som helst evolutionistiska överväganden. Som Moore och Wittgenstein på olika sätt formulerar det: värdenas rike är inte av en empirisk natur. Lika litet som något i naturen kan ligga till grund för primtalen kan de etiska värdena upphävas eller uppfinnas av en aldrig så sinnrik natur. De tillhör inte sakförhållandenas rike. Det är det som gör dem moraliska.

Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre - bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.

SAM HARRIS Moralens landskap | Översättning Elin Isberg | Fri tanke, 304 s.