Fromma mord och fromma mördare

Stasimuséet i Berlin,ett skrämmande ställe som nog ändå bör besökas,särskilt av sådana ungdomar som svärmar för neokommunismen, har en särskild vägg som är ägnad Jehovas Vittnen. De förföljelser som denna sällsamma sekt underkastades av den östtyska diktatur- och angivarstaten gick utanpå nästan allt annat.

Det intressanta är att Vittnena aldrig lät sig besegras.Inspärrning,avrättningar,organiserad tortyr hjälpte inte.De var bergfast övertygade om DDR-statens fundamentala ondska och de förföljelser de utsattes för gjorde dem bara mera övertygade.

Mot DDR-staten hade Vittnena inte en chans.Men de bidrog på sitt sätt,liksom de kristna i Leipzig,till att störta den östtyska polisstaten.

Man kan naturligtvis fråga sig,vad som hade hänt,om Vittnena,mot all sannolikhet,hade lett en revolution och intagit statsmakten. Man kan då komma att tänka på den fine iranske poeten Saids (alltså inte palestiniern Edward Said) tragiska öde - fjorton år i exil under Schahen,sju veckors hemkomst, och sedan 1978 tillsammans med ungefär fem miljoner andra iranier åter i exil.Denna gång från Ayatollah Khomeini och hans fromma mördarbataljoner.

I Leipzig var det ingen sekt utan den tyska lutherska kyrkan som ledde vägen till friheten.

Förhållandet mellan religion och frihetsrörelser kan kort sagt vara komplicerat. Det finns inga enkla svar och kategoriska omdömen visar sig som regel orealistiska.

Paul Bermans mycket debatterade "De intellektuellas flykt" (Atlantis Axess 2011) är en något otymplig debattbok som energiskt sjösätter två viktiga tankar.

Det första är att den islamistiska fundamentalismen,eller islamofascismen,som President George W. Bush brukade kalla den,är en arvtagare till trettiotalets dunklaste och obehagligaste mytologier,det vettlösa försöket att sammansmälta nazismens medeltida demonisering av judarna med de extremaste islamska sekternas syn på döden genom självuppoffring som ett egenvärde.

Detta farliga nonsens med rötter hos stormuftin och pogromhetsaren Hadj Amin al-Husseini och med en rad fortsättningar in i samtiden ända till den högst undflyende filosofin hos en Tariq Ramadan, är inspirationsgrunden till nutidens eklatanta terrordåd. Också till den moderna antisionism som i traditionell anda ekar ännu in i motiveringarna för det grumligt tänkta och efter den egyptiska revolutionen

enbart skadliga vänsterjippot "Skepp till Ghaza .Som Per Ahlmark har påpekat är förnekandet av judarnas rätt att kalla sig ett folk,att grunda en stat,alltifrån Karl Marx och framgent,början till pogromen."Israeler är alltid "ockupanter".

Den andra idén handlar om vänsterns obegripliga sympatier för de mest korrupta och tyranniska elementen i tredje världen.Det stora folkliga uppror som nu skakar arabvärlden har uppenbart andra drivkrafter än det gamla sterila jude- och USA-hatet som har tjänat så många sataniska härskare från Ayatollah Komeini till överste Khadafi.Om den amerikanska och europeiska vänstern vore vad den påstår sig vara - frihetlig - skulle den rimligtvis välkomna detta. Vad ser vi ?

Det fanns vänsterdemonstranter i Paris och Stockholm som föreföll inte bara ta ställning för freden utan för Sadam Hussein och senare talibanerna i Afghanistan. Och i Paris misshandlades meddemonstranter i kippot i gaturummet,tydligen för att inpränta den socialistiska poängen.

Antiamerikanism och antisemitism förblir två oskiljaktiga följeslagare i vänsterns sällsamma kampanj mot upplysningstidens fundamentala värden. Jag minns ett helt absurt diskussionsmöte i Göteborg efter 9/11, där deltagarna,helt ointresserade av den globala terrorismens hot mot demokratin, ägnade sig åt USA-hatets enklare varianter..En medarbetare på DN:s ledarsida föredrog att kritisera USA:s sjukförsäkringssystem framför att diskutera Saddams giftgasmord på upproriska kurdiska minoriteter och bomberna i Londons tunnelbana.

Otroligt nog ser vi sällsamma svärmare som i europeisk press som nu försvarar massmördaren Khadafi som inte tvekar att sända stridsvagnar mot sitt eget folk.Eller,för att ta ett av Pascal Bruckners favoritexempel; den intellektuella vänsterns angrepp på en islamsk liberal och feminist,Ayan Hirsi Ali,hon som gjorde en film tillsammans med den av en fanatiker mördade Theo van Gogh. En islamsk radikal liberal och feminist ! Henne måste det ju vara något fel på ! Hur många skeptiska eller rent hatiska artiklar har New York Review of Books haft om henne vid det här laget ?

Detta är bokens andra tanke:De nya franska filosoferna gjorde på sin tid en troligen avgörande insats för klarhet och förnuft genom att fråga,inte bara hur folkmorden och förtrycket i Lenins och Stalins domäner blev möjliga utan hur en europeisk intellektuell vänster kunde stå milt ursäktande eller uppskattande inför det som skedde.

Idag är det fråga om en islamisk frihetsrörelse som liksom DDR-s medborgare av året 89,inte längre är rädda och som föredrar döden framför tyranniet. .Inför den står den intellektuella vänstern perplex eller öppet fientlig.

Paul Bermans "De intellektuellas flykt" är tjatig och rätt fyrkantig.Men den fyller en uppgift.

Naturen avskyr tomrum,heter det.Vänsterns tomrum idag,dess avsaknad av fundamentala idéer, kan inte illustreras bättre än i dess hållning till den islamska högerextremism