Ja,
sjön var en lärare som talade lågmält
i en barndoms ändlösa sommarmånad
löjorna dansade inne på grundvattnet
över den varma sanden
laken var en skugga i djupet
allt hade ett sammanhang
men inte för mig
och mörten,rödögd av nattvak,
bar tålmodigt detta sitt namn
och hette således "mört".
De simmande var ett annat ,ett främmande folk
och ändå lika verkliga eller overkliga som jag.
Där dessa kunde leva kunde inte jag
och omvänt,kroken i käken
nätmaskans snitt över ryggfenan
måste ha gjort fruktansvärt ont
och de bar det med tystnad
den tystnad som är denna världen egen.
Mörten bär sitt namn med tystnad
och skall aldrig veta vem han var.
Tuesday, June 28, 2011
Thursday, June 23, 2011
Sulla richessa degli mondi habitati
In alcuni mondi è stata confermata la supposizione di Riemann sui numeri primi In alcuni mondi si ottengono da antichissimi funghi ampie confessioni.In qualche mondo il profondo buio è illuminato da meravigliose pietre parlanti In parecchi mondi l'e...state dura un secolo e chi ha la sfortuna di nascere nel secolo invernale passa la vita in sonno appeso nella parte impellicciata di bozzoli color grigio chiaro In alcuni mondi anche questa poesia è già stata scritta da innumerevoli poeti e refuto.
Lars Gustafsson,tradutto di Daniela Liberti
Tuesday, June 14, 2011
En farlig man - Olof Lagercrantz
EN FARLIG MAN
Året var 1974.Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz , Jan Myrdals och min "Den onödiga samtiden".Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig.
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken,kanske den enda som Myrdal och jag var totalt ense om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid,folkmorden,de stora krigen,de nukleära hoten,underutvecklingen, i princip hade kunnat undvikas.
Om hur de kunnat undvikas hade vi,marxisten och liberalen,olika åsikter.Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat ?
Antingen uttryckte han en tanke.
Och den tanken var i så fall ,som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken,"demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga ? Var det eventuella kommande nukleära kriget nödvändigt ? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga.Men var de också nödvändiga ? Nödvändiga för vem ?
Eller också han inte alls någon tanke.Vi hade att göra med en nonsensutsaga.Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser,motsägelser,hypoteser tillhörde inte hans tankevärld.Han var e
n extremt känslig retoriker med maktambitioner.Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst.Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så .Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt:död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare,sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid,inte sällan påträngande ,smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller en poet som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll.Skulle nästa recension bli lika bra ?
Det dagboksurval som utkom förra året ( "Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. "Utg. Richard Lagercrantz".Wahlström & Widstrand ) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet i en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer:alkoholen och Svenska Akademin.Dessa båda sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal . Tidens stora idéer,Einstein,Wittgenstein,Foucault,Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Misstar jag mig ? Det fanns Stig Dagermans dagsverser och Harry Martinsons och Werner Aspenströms vakna naturintresse.
Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få rätt lång intervju intervju med en nyupptäckt - R.R.Tolkien och han saga om Ringen - intagen i tidningen.Den kom efter en fruktansvärd brevväxling till sist in - i avsevärt förkortat skick.Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN.Det här var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi,visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet ,portalen till en helt ny mytologi . Lagercrantz valde de säkra ,de etablerade, ämnena för sina längre studier,vilket idag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges ? Vad visste han om Carpentier ? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger ?
Den ena lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt.Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist,mycket litet (Carina Burman över Clara Johanson över Knut Jaensson Göran Lundstedt). Men om Lagercrantz skrivs det.Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt.Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans "Illusionisten Olof Lagercrantz.Samtiden och litteraturen" (Bokförlaget Mormor 2011) Däremot kan man fråga sig om den är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående,storögda upptäckt av olika böcker.Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp.Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.
Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok . Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga ,men dock bara okunniga,uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra ? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman,som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt, - boken ger ett lätt adhesivt intryck, - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel,från förespråkare av svenskt kärnvapen på femtiotalet till varm beundrare av Mao på sjuttiotalet,gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin,så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare,- Harry Martinssons olyckliga öde -, gömmer sig ett slags härskarteknik.Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.
Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde . Nu,vid mogen ålder,ser jag ju hur synd det var om honom.Mannen levde i en kronisk panik.Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen..
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli.Demonerna,alltid vaksamma,och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person,som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett.Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.
Året var 1974.Den 11 april recenserade Dagens Nyheters chefredaktör, kritikern Olof Lagercrantz , Jan Myrdals och min "Den onödiga samtiden".Recensionen - starkt tillrättavisande - avslutades med orden: "Jag uppfattar samtiden som både nödvändig och verklig.
Fast decennier har gått återvänder jag ofta till detta gåtfulla uttalande.
Den grundläggande tanken,kanske den enda som Myrdal och jag var totalt ense om i denna bok, var att de skrämmande inslagen i vår samtid,folkmorden,de stora krigen,de nukleära hoten,underutvecklingen, i princip hade kunnat undvikas.
Om hur de kunnat undvikas hade vi,marxisten och liberalen,olika åsikter.Jag har svårt att se att detta var särskilt kontroversiellt.
Så vad kan Olof Lagercrantz ha menat ?
Antingen uttryckte han en tanke.
Och den tanken var i så fall ,som Jan Myrdal skrev i ett efterord till andra upplagan av boken,"demonisk". Var de nazistiska massmorden verkligen nödvändiga ? Var det eventuella kommande nukleära kriget nödvändigt ? Auschwitz och svältkatastrofen i Ukraina var förvisso verkliga.Men var de också nödvändiga ? Nödvändiga för vem ?
Eller också han inte alls någon tanke.Vi hade att göra med en nonsensutsaga.Ett slag med ordförandeklubban i bordet för att avföra besvärande frågor från dagordningen.
Olof Lagercrantz var ingen intellektuell. Slutsatser,motsägelser,hypoteser tillhörde inte hans tankevärld.Han var e
n extremt känslig retoriker med maktambitioner.Han smickrade de verkligt mäktiga och liknade statsministern vid en ädel häst.Och mot dem som han uppfattade som mindre betydande kunde han uppvisa en gammaldags brukspatrons översittarfasoner.
Han var en aldrig fullt utvecklad poet som under andra omständigheter kanske hade kunnat bli något mer än så .Hans bästa dikt kan läsas som ett självporträtt:död fågel fastfrusen i isen. Själv fastfrusen i en redan bedagad herrgårds- och kyrkogårdspoesi, oförmögen att komma vidare,sökte han sig i fascinerad avund till de viktiga diktarna i sin tid,inte sällan påträngande ,smickrande, fascinerad av kreativitetens gåta.
Och han svek dem alltid förr eller senare. Det spelade ingen roll om det handlade om en intellektuell som Herbert Tingsten eller en poet som Harry Martinson. De riktigt unga, nybörjarna, band han till sig genom orimligt uppskattande recensioner för att sedan ha dem under sin kontroll.Skulle nästa recension bli lika bra ?
Det dagboksurval som utkom förra året ( "Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. "Utg. Richard Lagercrantz".Wahlström & Widstrand ) bekräftar på ett nästan otäckt sätt intrycket av instängdhet i en trång litterär provins. Vid läsningen av Lagercrantz diktarmöten tycker man sig se ett dynamiskt system med bara två attraktorer:alkoholen och Svenska Akademin.Dessa båda sätter systemet i kontinuerlig pendling. Diktarna drunknar i alkoholism eller i grämelsen över uteblivna akademifåtöljer eller i något enstaka fall som Lindegrens och Ekelöfs - i både fåtöljen och flaskan.
Vad som inte finns här är ens antydan till ett intellektuellt samtal . Tidens stora idéer,Einstein,Wittgenstein,Foucault,Levi Strauss och Marcel Mauss existerar lika litet som strukturantropologins viktiga landvinningar på denna egendomligt autistiska parnass.
Misstar jag mig ? Det fanns Stig Dagermans dagsverser och Harry Martinsons och Werner Aspenströms vakna naturintresse.
Sommaren 1961 utkämpade jag en veritabel kamp för att få rätt lång intervju intervju med en nyupptäckt - R.R.Tolkien och han saga om Ringen - intagen i tidningen.Den kom efter en fruktansvärd brevväxling till sist in - i avsevärt förkortat skick.Ty redaktör Lagercrantz ansåg inte att Tolkien var något för DN.Det här var ju ingen riktig litteratur.
Samtidigt som Lagercrantz rimligtvis måste ha arbetat på sin bok om Dantes komedi,visade han sig alltså totalt oförstående inför vad som skulle bli min generations motsvarighet ,portalen till en helt ny mytologi . Lagercrantz valde de säkra ,de etablerade, ämnena för sina längre studier,vilket idag ger dem ett egendomligt antikverat intryck. Såg han aldrig Borges ? Vad visste han om Carpentier ? Hade han öppnat en diktsamling av Enzensberger ?
Den ena lagercrantzstudien efter den andra kommer nu ut. Det kan tyckas rätt onödigt.Svensk kritikhistoria har ännu ingen riktig studie över Bengt Holmqvist,mycket litet (Carina Burman över Clara Johanson över Knut Jaensson Göran Lundstedt). Men om Lagercrantz skrivs det.Utöver den nu publicerade dagboken är det hittills ingenting som har tillfört något nytt.Det mesta är märkvärdigt okritiskt.
Okritisk är dock inte Urban Hagmans "Illusionisten Olof Lagercrantz.Samtiden och litteraturen" (Bokförlaget Mormor 2011) Däremot kan man fråga sig om den är vetenskap eller en krönika över författarens fortgående,storögda upptäckt av olika böcker.Hagman har valt ett ganska olyckligt grepp.Han har skrivit ett slags dagbok. Detta mycket självupptagna perspektiv leder till en väldig massa ovidkommande prat och en del avsnitt som inte verkar bättre än rent skvaller.
Av någon obegriplig anledning hackas det förfärligt mycket på P O Enquist i denna bok . Och vad har hedersmannen P O och hans olyckliga ,men dock bara okunniga,uttalande om Kambodja vid Vietnamkrigets slut, med Lagercrantz att göra ? Det fanns ju offentliga personer som hade ett betydligt intimare förhållande till folkmördaren.
Hagman,som uppriktigt sagt verkar vara mera besatt av Lagercrantz än som är nyttigt eller nödvändigt, - boken ger ett lätt adhesivt intryck, - har två teser som vore värda att diskutera.
Den ena är att bakom Lagercrantz alla lidelsefulla politiska utspel,från förespråkare av svenskt kärnvapen på femtiotalet till varm beundrare av Mao på sjuttiotalet,gömmer sig ett aristokratiskt förakt för demokratin,så som den historiskt representeras av en ekonomiskt emanciperad borgarklass.
Den andra är att bakom de våldsamma svängningarna mellan panegyrik och halshuggning i Lagercrantz omdömen om en och samma författare,- Harry Martinssons olyckliga öde -, gömmer sig ett slags härskarteknik.Som knarkhandlaren som successivt höjer priset på varan när han väl har fått kunden på kroken.
Min egen uppfattning är nog den att Olof Lagercrantz hade ett tragiskt öde . Nu,vid mogen ålder,ser jag ju hur synd det var om honom.Mannen levde i en kronisk panik.Han försökte leva upp till roller som han omöjligt kunde behärska och resultatet blev ett tomrum där i princip vad som helst kunde strömma in och fylla platsen..
Paracelsus varnar oss i ett sammanhang för att sjunka ned i melankoli.Demonerna,alltid vaksamma,och inväntande sitt ögonblick, kan ta över melankolikerns för tillfället evakuerade och obevakade själ och göra den till sin.
"Jag får ständigt bilden av en person,som synes närma sig med ett älskvärt leende men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen öppen till bett.Det är en vidrig upplevelse." (Herbert Tingsten)
Jag menar att det finns nog skäl att ta Paracelsus varning på allvar.
Friday, June 10, 2011
At Evelyn’s bakery in Norberg
In Norberg, early on a May morning
the scent of lime blossom and elderflower
from old trees close to old houses can
float weightlessly on the scent of new-baked bread
There is iron beneath us, much iron
immense bodies of ore,
an incalculable number of sleeping grains
that silently twist the compass out of joint
The world goes out as soon as night is over
And undergoes silent transformations
But someone has to be there at sunrise
To knead soft dough between strong hands.
And the wave of heat that surges out
when the oven door is opened
is the youngest sibling of the white exhalation
of long-since mouldered blast-furnace eruptions
The world undergoes sombre transformations
Iron can become swords or sledgehammers
Many swords Many sledgehammers
Many dead Much bread
English translation by John Irons
Vide also SR.tv Babel
the scent of lime blossom and elderflower
from old trees close to old houses can
float weightlessly on the scent of new-baked bread
There is iron beneath us, much iron
immense bodies of ore,
an incalculable number of sleeping grains
that silently twist the compass out of joint
The world goes out as soon as night is over
And undergoes silent transformations
But someone has to be there at sunrise
To knead soft dough between strong hands.
And the wave of heat that surges out
when the oven door is opened
is the youngest sibling of the white exhalation
of long-since mouldered blast-furnace eruptions
The world undergoes sombre transformations
Iron can become swords or sledgehammers
Many swords Many sledgehammers
Many dead Much bread
English translation by John Irons
Vide also SR.tv Babel
Tuesday, June 7, 2011
From my Workshop V:The Lovers
Water-drenched oak,10 and 12 inches.2005.
Plato,In Symposion (190c-192) tells us,through the voice of Aristophanes how Man and Woman were created by Zeus,through the division of an original human being who was round and had four arms and four legs into two.This is used to explain ,not only the enormous force of physical love in general but lesbian and gay love as well.
Something of this sort happened in my workshop in Nyhyttans Village in the summer of 2005.I had a fine piece of old water-drenched wood and my original intention was to make a rather complicated sculpture - something "topological" containing surfaces of the second and the third degree.
The piece could not quite stand these ambitions and broke into two along a central (vertical) axis.
The remaining pieces ,which are of course now free to be moved around - like chessmen on a board - and to be put into an endless amount of positions in relation to each other.If put very close together they will prove to have parts where one fits into the other.
Thus my sculpture"The lovers" is not only a small sculpture group (10 and 12 inches high) but at the same time a game.Something which permits the expression of different mutual feelings between lovers depending on time of the day,mood and situation.
For further information on my pictorial work,consult :
Ausstellungsraum Celine und Heiner Bastian. Am Kupfergraben 10,Berlin 10117. t : view phone49 (0)30 20 67 38 40. e : info@heinerbastian.de
(The wave and some other of my best works available)
Galerie am Savignyplatz. Nehringstr. 29 14059 Berlin Deutschland 030/ 313 65 64 info@galerie-am-savignyplatz.de (Catalogues and some works available)
Subscribe to:
Posts (Atom)
