Dessa vart tionde år återkommande diskussioner om realismen kan lätt bli en smula tjatiga.Framförallt är de värdelösa.De bygger på litterära begrepp som bara passar grovhuggare.Redan den store ryske lingvisten och litteraturteoretikern Viktor Sjklovskij påpekade på sin tid att realism mycket väl kan betraktas som en stilart bland andra stilarter. Varken mer eller mindre.
Man kan skriva inkrökt och självbespeglande som LeClezio om ur verklighetens synpunkt intressanta länder som Afrika .Eller man kan skriva en lysande avancerad konstprosa som ger den obarmhärtiga sanningen om en kommunistisk diktatur,Herta Müllers Rumänien. För att nu ta två exempel från nobelpristagarnas mycket ojämna skara.
En av de verkligt betydande nya franska böckerna; Thierry Hesse ”Démon” (Éditions de l’Olivier 2009 ), är ett annat exempel på hur en roman som har lärt av modernismens landvinningar kan användas till att skildra de totalitära folkmordens och den närmaste förflutenhetens verklighet. Här får det kommunistiska massmordet i Ukraina,naziarméernas härjningar bilda ett sammanhang som sträcker sig till 9/11 och de ryska härjningarna i Tjetjenien. En entusiastisk fransk kritik har sagt att hela den mäktiga uppläggningen av denna roman kan påminna om Tolstojs ”Krig och Fred”. Författaren lever i Metz och fick Robert Walserpriset för sin debutroman ”La Cimetiere Marin”.Kritiken ,till exempel i Le Monde hälsade den nya romanen som ett hälsosamt avbrott i en tämligen navelskådande litteratur som anses ha dominerat aktuell fransk litteratur litet för länge. Jag förmodar att man avser något i stil med den trista tycka-synd-om-genren i Sverige.
Vad handlar ”Demon” om ? Själva titelordet skall tolkas,det förstår man rätt snart,inte som assisterande djävul i medeltida mening,utan som hos de gamla grekerna.En människas demon eller daimon är bland mycket annat hennes nödvändighet,det öde som hon inte kan vända sig ifrån,inte förneka.
Huvudpersonen,Pierre Rotko, är en internationell krisjournalist,specialiserad på översvämningskatastrofer.
I det tjetjeniska Grozny,under det som brukar beskrivas som den andra ryska invasionen,på väg till en intervju med kontakter inomm tjetjenska motståndsrörelsen,råkar Pierre in i ett bakhåll.Någon eller några ,skjuter sönder hans ena ben. Som journalist hos en välkänd tidskrift har han ett privilegium som inte alla i Grozny har;att fraktas till ett välutrustat parissjukhus för kvalificerad vård.
Och denna rekonvalescens blir då till en resa i tiden.Tillbaka till hans farföräldrars öde, mördade av de framträngande nazisterna i Ukraina,faderns liv,som plötsligt föräldralös och undangömd jude,hans flykt till Frankrike,möjliggjord av det kaos som Stalins död utlöser i Moskva .Samtidshistorien ,inklusive det stalinistiska massmordet i Ukraina,passerar ända fram till 9/11 och de tjetjenska terroristernas hårt nedslagna teaterockupation i Moskva.
Här finns ett grundtema som allt som berättas går ut på att hålla fast:den totala övergivenheten.De ukrainska judarna,tjetjenerna,bönderna som föll offer för sovjetmaktens hungerterror på trettiotalet har alla en sak gemensam:ingen bryr sig om dem.När deras lidanden till sist har kommit till slutet skall man glömma bort dem. Folkmordens normala öde.
Thierry Hesses roman har en etisk resning och historisk substans som gör den till ovanlig händelse. Den bör översättas.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Problemet med realismdebatten är kanske att "realism" kan betyda åtminstone två saker:
ReplyDelete(1) En viss genre framväxt i ett specifikt historiskt skede och med vissa specifika drag. Ungefär: den realistiska romanen. Men mera allmänt texter som liknar denna. 1900-talets litteratur kan i vissa stycket ses som en reaktion mot 1800-talets mycket starka tradition av "realistisk" romankonst.
(2) Texter som håller sig till "verkligheten". Det vill säga texter som rör sig i en värld som respekterar naturlagarna (så som vi förstår dem).
Realismen som en stilart bland andra förstår jag som en analys av stilen inom exempelvis den realistiska 1800-talsromanen - den historiska genren. Liksom mera allmänt av de stilgrepp som karakteriserar texter vi benämner "realistiska".
Den mera filosofiska fråga om verklighetens beskaffenhet som realismbegreppet också aktualiserar förtjänar dock att tas på allvar oavsett (1). Om inte annat för att sådana texter vi kanske inte skulle benämna realistiska - fantastik, myter - möjligen också återger en möjlig verklighet eller en "djupare" verklighet, om än mera svåråtkomlig? I det senare fallet tänker jag mig att den kanske bara kan anas genom analogier.
Men din poäng är kanske helt enkelt att modernism inte står i motsättning till realism? Det håller jag med om. Vad Sjklovskij väl främst lär oss är väl att modernismens förnyade konstnärliga "grepp" kan ses som metoder för att sätta verkligheten i nytt ljus. Alltså som metoder som arbetar med och riktar vår varseblivning (sk "främmandegörning").
Jag antar att problemet i realismdebatten uppkommer när man ställer "realism" mot "modernism". Modernism bör dock främst ställas mot "traditionalism" och "realism" mot "fantastik" eller "myt".
Håller med Jacob C. Ordet används oftast som ett genrebegrepp för en viss litterär skola från artonhundratalet och framåt med avsikt att skildra verkligheten med sakliga, rättframma stilgrepp. Fast det finns även texter med ett realistisk syfte men med andra stilgrepp. Ett extremt exempel tycker jag är Ulysseus.
ReplyDelete