I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen
I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser
I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar
I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade,och de som har oturen
att födas i vinterns århundrade
tillbringar livet sovande
upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger
I några världar har även denna dikt
redan skrivits av åtskilliga poeter
Saturday, November 28, 2009
Friday, November 20, 2009
Beträffande Neuchatel,en kommentator har frågat
Den självklara källan till preussiska enklaven Neuchatel och den förbjudna bokmarknaden i det förrevolutionära Frankrike med dess intressanta paralleller till dagens internethatare är
bokhistorikern Robert Darntons:
The Forbidden Best-Sellers of Pre-Revolutionary France (New York: W.W. Norton, 1996), # Edition et sédition. L'univers de la littérature clandestine au XVIIIe siècle (1991)
# Berlin Journal, 1989-1990 (1991)
# Gens de lettres, gens du livre (1992)
# The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789 (1995)
bokhistorikern Robert Darntons:
The Forbidden Best-Sellers of Pre-Revolutionary France (New York: W.W. Norton, 1996), # Edition et sédition. L'univers de la littérature clandestine au XVIIIe siècle (1991)
# Berlin Journal, 1989-1990 (1991)
# Gens de lettres, gens du livre (1992)
# The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789 (1995)
Sunday, November 15, 2009
Några ytliga tankar om poesi
Tomaz Salamun, Lucija Stupica och Ales Steger heter tre mycket fina slovenska poeter, som nyligen har besökt Stockholm.Tomas Salamun tillhör min generation,de två andra ur den livliga poetiska renässans
som självständigheten medförde.Den brukar kallas ”den gyllene” generationen.
Så det blev poesiafton en mörk novemberkväll i den ,alltid lika trevliga Söderbokhandeln,så full med lyrikvänner att Tomas Tranströmer nästan har svårt att få plats med rullstolen.En bokhandel i Ljubljana har lånat hans namn .Svensk poesi översätts rätt flitigt till slovenska i dessa år.Slovenien är ett av dessa länder där poesi tas på allvar och spelar en roll.
Vad som slår mig en sådan kväll är riktigheten i det som någon nyligen har sagt:det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för. När det kommer till poesi vet man att både utövare och publik är människor som menar allvar. Det kan nog ligga något i det.
Enzensbergers konstant är ett lustigt begrepp med falsk naturvetenskaplig klang.Det infördes i en essä om poesin och dess publik av den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger.Där påstod han att en diktsamling alltid ,hur bra den än är, alltid graviterar mot ett försäljningsresultat på 1450 exemplar.Undantag finns men detta är så att säga naturkonstanten.
Jag tror att det i grunden är bra så.Jag ser i tidningen att kuratorn för Liljewalchs,en man som inte kan vara någon sann lyrikvän, har fått för sig att inbjuda ett antal poeter i ropet att skriva bröllopsdikter
till sommarens furstebröllop. Det är ju inte underligt.Furstehyllningar är en sedan årtusenden etablerad genre – från guldålderns romerska poeter till Leopold och Bellman. För den som har en monarkistisk läggning kan det inte ligga hinder att hylla ett furstepar vid dess bröllop.
Men den här museikuratorns idé sträcker sig betydligt länger.Dikterna skall hojtas ut ur högtalare,den ena efter den andra, längs cortegevägen.Poesi,själens läkmedel skall spruta ur fontäner !
Dikter som dekorativa girlander ! Jag har svårt att tänka mig en ytligare,en mera föraktfull attityd till poeter och deras arbete och hoppas verkligen att de tillfrågade inte låter sig förnedras på det sättet.Mannen har överskridit sina befogenheter.
Det är sant att Hans Magnus Enzensberger försörjde sig ett tag på att skriva reklamtexter för BMW (”två kilo lack”).Men naturligtvis skedde det i diskreta former och självklart presenterades det inte som poesi.
A propos Tomas Tranströmer;”Elegi” heter den näst sista dikten ”17 dikter”. Den är en av Tomas längsta,komplicerad,intressant och handlar om egentligen sakka tema som Marcel Prousts stora roman;det förflutnas närvaro i det nuvarande.Jag hörde den denna morgon tonsatt för kammarkör.Det var den typiska svenska kammarkörtonsättningen.Litet new age, vänliga treklangsmodulationer i släpigt tempo och plötsligt uppstigande mycket höga sopranlinjer.Jag kan inte skilja dess kammarmusiktonsättningar från varandra.Vem är det som lär ut dem ?
Vad som hände var naturligtvis att jag tvangs plocka fram dikten ur hyllan för att se vad som står där.Genom det musikaliska filtret talade dikten som genom en våt rånarluva.Nu fanns den där i all sin klokhet.
Och jag tänkte:så gör inte Monteverdi med Petrarca.
som självständigheten medförde.Den brukar kallas ”den gyllene” generationen.
Så det blev poesiafton en mörk novemberkväll i den ,alltid lika trevliga Söderbokhandeln,så full med lyrikvänner att Tomas Tranströmer nästan har svårt att få plats med rullstolen.En bokhandel i Ljubljana har lånat hans namn .Svensk poesi översätts rätt flitigt till slovenska i dessa år.Slovenien är ett av dessa länder där poesi tas på allvar och spelar en roll.
Vad som slår mig en sådan kväll är riktigheten i det som någon nyligen har sagt:det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för. När det kommer till poesi vet man att både utövare och publik är människor som menar allvar. Det kan nog ligga något i det.
Enzensbergers konstant är ett lustigt begrepp med falsk naturvetenskaplig klang.Det infördes i en essä om poesin och dess publik av den tyske poeten Hans Magnus Enzensberger.Där påstod han att en diktsamling alltid ,hur bra den än är, alltid graviterar mot ett försäljningsresultat på 1450 exemplar.Undantag finns men detta är så att säga naturkonstanten.
Jag tror att det i grunden är bra så.Jag ser i tidningen att kuratorn för Liljewalchs,en man som inte kan vara någon sann lyrikvän, har fått för sig att inbjuda ett antal poeter i ropet att skriva bröllopsdikter
till sommarens furstebröllop. Det är ju inte underligt.Furstehyllningar är en sedan årtusenden etablerad genre – från guldålderns romerska poeter till Leopold och Bellman. För den som har en monarkistisk läggning kan det inte ligga hinder att hylla ett furstepar vid dess bröllop.
Men den här museikuratorns idé sträcker sig betydligt länger.Dikterna skall hojtas ut ur högtalare,den ena efter den andra, längs cortegevägen.Poesi,själens läkmedel skall spruta ur fontäner !
Dikter som dekorativa girlander ! Jag har svårt att tänka mig en ytligare,en mera föraktfull attityd till poeter och deras arbete och hoppas verkligen att de tillfrågade inte låter sig förnedras på det sättet.Mannen har överskridit sina befogenheter.
Det är sant att Hans Magnus Enzensberger försörjde sig ett tag på att skriva reklamtexter för BMW (”två kilo lack”).Men naturligtvis skedde det i diskreta former och självklart presenterades det inte som poesi.
A propos Tomas Tranströmer;”Elegi” heter den näst sista dikten ”17 dikter”. Den är en av Tomas längsta,komplicerad,intressant och handlar om egentligen sakka tema som Marcel Prousts stora roman;det förflutnas närvaro i det nuvarande.Jag hörde den denna morgon tonsatt för kammarkör.Det var den typiska svenska kammarkörtonsättningen.Litet new age, vänliga treklangsmodulationer i släpigt tempo och plötsligt uppstigande mycket höga sopranlinjer.Jag kan inte skilja dess kammarmusiktonsättningar från varandra.Vem är det som lär ut dem ?
Vad som hände var naturligtvis att jag tvangs plocka fram dikten ur hyllan för att se vad som står där.Genom det musikaliska filtret talade dikten som genom en våt rånarluva.Nu fanns den där i all sin klokhet.
Och jag tänkte:så gör inte Monteverdi med Petrarca.
Monday, November 9, 2009
Thorild Dahlquist 1920-2009
Swedish philosophy and in particular the subject as it was taught and practised in the University of Uppsala most of my lifetime, has lost a great teacher and a remarkable personality.In the faculty listings of the university Dr Dahlquist was found under the relatively humble position of emerited teaching assistent.Make no mistake – the title by no way gives an idea of the real importance of this learned,witty and acute intelligence,nor of his general influence.This is the more remarkable ,because Thorild Dahlquist ,except for some very short texts,never published any work.Even if hardly ever permitting any of his thoughts to go into print,he was an avid correspondent.An impressive number of Uppsala dissertations,including my own , were the results of Thorild Dahlquits supervision.His letters,of which I had the pleasure to receive a few even when the correspondent was approaching his nineties , in the characteristic clear and well-organized writing,where marvellous.They combined profoundity in thought with great simplicity in expression.
Which were Thorild Dahlquists philosophical interests ? Almost everything.The ontological proof, the emotive theory of value ,of which he – strangely –remained a stunch defender even into a time when to most moral philosophers it seemed to have lost its relevance – Andries MacLeods realistic ontology,the new theory of reference, (Stig Kanger was a conversational partner) and the theory of meaning,my own field ,where I profited greatly from his advice.
His teaching was entirely oral. I think it was Sören Halldén of Lund who compared him to a Socrates whose favorite classrooms were for many years in the street corner or a coffee table in the Café Alma ,situated in the basement of the main building. There he could be seen almost every afternoon,surrounded by a listening circle of students.And anybody was free to join.
As the years passed, Dr Dahlquists teaching took on more organised forms. He got his own hours in the department ,which he, with a slightly antiquated and not quite relevant,term called soliloquies ,where he handled problems and questions from very diverse parts of the field in a way which attracted two generations of participants,fascinated by the personality and the style.
We are many who owe our thanks to this great teacher. His nearest is Dr Ann-Marie Henschen- Dahlquist,also a philosopher of Uppsala.
Which were Thorild Dahlquists philosophical interests ? Almost everything.The ontological proof, the emotive theory of value ,of which he – strangely –remained a stunch defender even into a time when to most moral philosophers it seemed to have lost its relevance – Andries MacLeods realistic ontology,the new theory of reference, (Stig Kanger was a conversational partner) and the theory of meaning,my own field ,where I profited greatly from his advice.
His teaching was entirely oral. I think it was Sören Halldén of Lund who compared him to a Socrates whose favorite classrooms were for many years in the street corner or a coffee table in the Café Alma ,situated in the basement of the main building. There he could be seen almost every afternoon,surrounded by a listening circle of students.And anybody was free to join.
As the years passed, Dr Dahlquists teaching took on more organised forms. He got his own hours in the department ,which he, with a slightly antiquated and not quite relevant,term called soliloquies ,where he handled problems and questions from very diverse parts of the field in a way which attracted two generations of participants,fascinated by the personality and the style.
We are many who owe our thanks to this great teacher. His nearest is Dr Ann-Marie Henschen- Dahlquist,also a philosopher of Uppsala.
Länge leve det fria Berlin!
Så nu på måndag,tjugo år efter det som här kallas Mauerbruch ,eller kanske på svenska, ”murgenombrottet”, avslutas ett helt år av minnesfirande med otaliga böcker,ögonvittnesberättelser,utställningar och i dessa dagar inte minst konserter.Nu skall allt detta kulminera vid de klassiska platserna:Riksdagshuset.Brandenburger Tor.Potsdamer Platz.Fyrverkeri,ja naturligtvis.Celebra talare som Gorbatjev och Hans-Dieter Genscher..Rockmusik och Stadtkapelle Berlin under Daniel Barenboim.Men också en kanske väl uppsluppen happening: 1.5 kilometer färgglada dominobrickor ställda längs den gamla Murens sträckning skall falla som Muren föll ,men ändå på ett annat sätt.
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.
- Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten ?
Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner ? Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelikt ekande våning i Schöneberg,ungefär femhundra meter från den jättelikt ekande våning där jag bodde hösten l972 ,ständigt skrivande.Det blev”Yllet” och ”Sigismund”.Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla ,hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad.Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
- Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på sjuttiotalet,skolmän som kyrkomän.Och flera intressanta idéer tog de med sig.Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” somm ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det Brecht på Theater am Kurfürstendamm ?
Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut,med alla sina färgglada graffiti.Det har man möjligen glömt att den hade en framsida – med glada graffiti – och en baksida,en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte ,taggtråd,strålkastare. Det var det som var den egentliga muren.Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur,en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
- Vad var det ? Selbstschutzgerät ?Det har vi visst aldrig fått översatt ?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna en massa onödigt besvär. Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972.De två småpojkarna som drunknade i kanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt,dödsskjutningarna,kvarterspionerna.
Avlyssnandet,förödmjukelserna vid Friedrichstraße, inspektörerna som kollade tågens undersidor med strålkastare och speglar på långa skaft,och som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker, t.ex. Nietzsche,fanns i bagaget.Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det idag ?
Sedan, efter murfallet, kom rätt många hemligheter i dagen.Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare,terroristerna var subventionerade och aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt:murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen,Ungern och Tjeckoslovakien något decennium tidigare . Klockan 17 den 9e november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Detta är inte lätt att sammanfatta.Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller med Enzensberger ”Socialism fungerar inte.Punkt.” ?
Detta är naturligtvis en glädjedag för alla normalt funtade berlinare.
- Så ni tycker att det forna Västberlin var så mycket intressantare med sina spioner och artister och att DDR var så idylliskt och småtrevligt med sina Plattenbauten och Trabanten ?
Så ni föredrar dödsskjutningar och dolda mikrofoner ? Dessa jubileumsveckor bebor jag åter en jättelikt ekande våning i Schöneberg,ungefär femhundra meter från den jättelikt ekande våning där jag bodde hösten l972 ,ständigt skrivande.Det blev”Yllet” och ”Sigismund”.Det är bara en så här i höstfärgerna mycket vacker park som skiljer gatorna åt.
Och världsrymdens kyla ,hade jag sånär tillagt. Detta Berlin av år 2009 är bokstavligen en annan stad.Och det säger så många berlinare jag talar med att de har den egendomliga känslan att ha flyttat från en stad till en annan utan att ha rört sig.
- Från Östberlin återvände ju rätt många entusiastiska besökare ännu på sjuttiotalet,skolmän som kyrkomän.Och flera intressanta idéer tog de med sig.Från Östberlin fick vi ju till exempel det viktiga ordet ”enhetsskola” somm ju kommer av ”einheitsschule” ? Och så var det Brecht på Theater am Kurfürstendamm ?
Nu när muren framställs i tidningsartiklar kan den ju se riktigt pittoresk ut,med alla sina färgglada graffiti.Det har man möjligen glömt att den hade en framsida – med glada graffiti – och en baksida,en noggrant krattad dödszon med minor och Selbstschutzgeräte ,taggtråd,strålkastare. Det var det som var den egentliga muren.Och – skäligen unikt i världshistorien – en bakvänd mur,en mur som inte skulle stänga ute utan stänga inne.
- Vad var det ? Selbstschutzgerät ?Det har vi visst aldrig fått översatt ?
En finurlig försåtminering placerad på höga stolpar på murens östsida med vilken de flyende förväntades skjuta sig själva och därmed bevara myndigheterna en massa onödigt besvär. Jag minns ju frukostläsningen vid Freiherr von Steinstrasse dessa morgnar i november 1972.De två småpojkarna som drunknade i kanalen därför att Västberlins brandmän under vapenhot hindrades att sätta ut sin räddningsbåt,dödsskjutningarna,kvarterspionerna.
Avlyssnandet,förödmjukelserna vid Friedrichstraße, inspektörerna som kollade tågens undersidor med strålkastare och speglar på långa skaft,och som noga gick igenom ens resväska på intercitytågen för att se att inga farliga böcker, t.ex. Nietzsche,fanns i bagaget.Jag undrar vad mina unga meningsfränder i Piratpartiet skulle säga om det idag ?
Sedan, efter murfallet, kom rätt många hemligheter i dagen.Polisen som sköt Benno Ohnesorg var en betald mördare,terroristerna var subventionerade och aktade författare skrev personrapporter.
Kort sagt:murfallet var en stor befriande händelse och den blev ett mäktigt pukslag – som i Beethovens Leonora III – som avslutade en lång och ytterligt smärtsam frihetskamp som inte började i Tyskland utan i Polen,Ungern och Tjeckoslovakien något decennium tidigare . Klockan 17 den 9e november börjar folkfesten vid Brandenburger Tor.
Detta är inte lätt att sammanfatta.Skall man säga som Tegnér ”Sanningen segrar” eller med Enzensberger ”Socialism fungerar inte.Punkt.” ?
Subscribe to:
Posts (Atom)
