Sehr Verehrte Festversammlung!
In der Waggener Hall, in der University of Texas, einem mächtigen Gebäude, das nichts mit Richard Wagner zu tun hat - war es in meiner Professorenzeit ganz und gar nicht gestattet, brennende Kerzen in die Klassenzimmer zu stellen.
Ich habe es dennoch einige Mal gemacht, und bin dem wachenden Cerberus der Hausverwaltung entgangen. Ein paar Blumenvasen aus gefälschtem böhmischem Glas waren doch recht leicht hereinzubringen.
Die erfahrenen Leser von Johann Wolfgang Goethe wissen schon, wovon ich rede: ich wollte die wunderbare grüne Schattenfarbe, die ”Feenfarbe” von Johann Wolfgang Goethes Farbenlehre, aus den Seiten des ehrwürdigen Buches in die sichtbare Wirklichkeit einladen. Mit Verwunderung haben die Studenten dann gesehen, wie sich der Schatten des senkrecht gestellten Bleistifts in einen gewöhnlich dunkelblauen und einen fremdartig grünen Schatten teilte.
- Was ist grün? habe ich gefragt.
- Der Schatten.
- Aber ein Schatten ist ja nichts, Schatten ist nur die Abwesenheit von Licht?
So haben sie verstanden, die Studentinnen und Studenten, was Goethe auch verstanden hat: Die Feenmagie der grünen Farbe erschaffen wir selbst.
Johann Wolfgang Goethe hat mich mein ganzes Leben nicht losgelassen. Von der ersten, enthusiastischen Lektüre von Faust I, als ich vierzehn war, dann die große Enttäuschung mit Faust II – wie konnte er plötzlich so undramatisch und langweilig werden? Der junge Werther war unbegreiflich und faszinierend. Das raffinierte Kammerspiel der ”Wahlverwandtschaften” – eigentlich so eng befreundet mit noch nicht geschriebenen Dramen desselben Jahrhunderts - von August Strindberg und Henrik Ibsen.
Die Visualität von ”Dichtung und Wahrheit” hat mich wieder glücklich gemacht, ja fast alles, bis hin zur Lektüre der Farbenlehre. Die genialen Aufsätze über Pflanzenformen und Wirbelbildung in der Natur habe ich mit der größten Verwunderung gelesen. Wie konnte er über so vieles greifen?
Sein Traum von einer künftigen Weltliteratur – ein Traum, der vielleicht einmal Wirklichkeit werden kann, in einer Zukunft, in der alle Bücher es gelernt haben, miteinander zu sprechen.
Jenes Gespräch mit Eckermann, in dem er Eckermann sagt, dass nur einfache Geister an die Unsterblichkeit im körperlichen Sinn glaubten. Aber in einem anderen Sinn, sagt Goethe, gibt es natürlich die Unsterblichkeit; die Persönlichkeit, die kann nie verschwinden.
Vielleicht ist dies der Grund dafür, dass schon seit langem verstorbene Dichter, die wir sehr intensiv gelesen haben, uns mit der Zeit wie Freunde vorkommen? Sie werden zu unseren engsten Vertrauten, ob sie es wollen, oder nicht. Johann Wolfgang Goethe ist ein solcher sehr vertrauter Freund. Er kann nicht verschwinden. Und wie ein Freundesgruß aus den Tiefen der großen deutschen Tradition empfange ich – stolz und dankbar – diese vornehme Auszeichnung, die Goethe-Medaille.
Saturday, August 22, 2009
Thursday, August 13, 2009
Om Selma Lagerlöfs storhet
Acceptance Speech on receiving the Selma Lagerlöf Price in Sunne ,August 15 th
Selma Lagerlöf den stora
Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.
Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.
Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:
”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”
Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:
”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”
Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.
Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:
” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning
Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.
Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”
En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.
Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.
Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.
Selma Lagerlöf den stora
Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.
Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.
Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:
”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”
Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:
”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”
Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.
Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:
” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning
Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.
Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”
En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.
Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.
Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.
Sunday, August 9, 2009
The Things Are so Clever
On Connectedness
Or;How do Things remember ?
Stanislaw Lem,the great Polish Science Fiction writer,has written a highly readable book on his childhood,which is called "The High Castle" or in Polish "Wysoki Zamek" - a book full of the most remarkable observations and unusual experiences.One passage which has caught my attention ,goes something like this in my English rendering;
"I believed,without confiding the secret to anybody,that dead objects like man might suffer from shortcomings and inadequacies,and even that they might be forgetful.If one had enough patience ,one might be able to force them to multiply by taking them by surprise.Thus,if one assumed that a pocket-knife ,which hade been left in a drawer ,did forget where it was supposed to be ,one might later find it in a completely different place,e.g.among the books in a shelf.As it would lack possibilities to get out of the drawer,in this impossible situation it would simply duplicate itself and become two.Thus in my view ,the things were suubject to a certain logic,they had to obey some rules,and for someone who knew them well,it might be possible to force the dead matter to some desirable results."
What Lem describes in a negative way,is what it means to live in a well ordered world. Of course things as we know them in everyday lifte are not like Lem expected.They are flawless.They do not forget and we can never force them to multiply by surprise.The things are so clever;they remember where they are,even when we have forgotten where we put them. How do the things remember ?
And is not this flawless memory of things an important part
of what we mean when we say that a certain segment of our experience was "real" as opposed to "unreal" ?
Two objections of course immediately present themselves to this way of reasoning.
The first is that this form of order is a local phenomenon.The physical world contains much more than "things" and it is of course
unsatisfactory to limit the realm of reality to that relatively limited sector of the physical world or what we take to be the physical world which contains "things" organised in a wellordered pattern of time and space coordinates.The realm of things extends from somewhere close to our body and outwards to a limit which might be quite difficult to define exactly.The biscuit which I take with my afternoon coffee definitely stops to be a thing when it disappears into my mouth and not unlike a musical tone dissolves into a,hopefully pleasant sensation.At the other end there are e.g. galaxies.It seems very weird to say that galaxies are things as the different stars and clouds of heated matter which make them up are not all present at the same time.
In a plasma there is hardly any well memorized order of the sort we expect from a campus building or from the drawers where we keep our underwear.On the subatomic level memory really seems to start to fail in different ways depending on what interpretation we want to give to subatomic phenomena..So the flawless memory of
things cannot reasonably be extended to the material world in its entirety. The sort of order which can be expressed by saying that the things have such a good memory , rules,but not everywhere and on all levels.But it seems to actually rule wherever we are.
So,to identify this sort of memory with reality is obviously to define "reality" in a more narrow way than is ordinarily done. We should not be surprised.It has been shown by many philosophers in many contexts that "unreal" can mean many different things.
I leave it there,for the moment.
The second objection is that things can hardly have any memory at all,because things do not have any minds. Not everybody might agree on that point,but I shall assume that such things as we normally call "dead" do not have any minds. And memory is normally thought of as something which can only exist in the context of a mind.
When I say that the drawer is so clever,because it is able to remember exactly what I put into it,this could pass as a metaphorical way of expression.When I say that the dollar is falling in its relation to Deutsche Mark I do of course not mean it literally,and when I say that the book is very intelligent I do not expect to be misunderstood as an animist either.We actually ascribe qualities to things all the time which are really mental qualities in some way or another related to their internal representations.
Of course,e.g.in Henri Bergson´s philosophy the world itself tends to take on mind-like characteristics,because he introduces a concept "pure memory" or "mémoire pure" by making a rather difficult distinction between what could become the meaning of a memory image ,the raw material of memory as if it were,and the memory as represented in the memory image in an act of actual recollection. A less abstract name for memoire pure might be potential memory.
Potential memory cannot recall itself but it is the sort of subjectmatter which can be recalled.Of course everything does not lend itself with the same ease to become represented in memory.A certain degree of order is a prerequisite.
An example which might help to clarify this point is the sort of organisation which antique writers recommend in the so called
Ars commemorativa .The latin writers of rhetoric manuals e.g. the
anonymous author of the book Ad Herennium (falsely ascribed to Cicero) recommend us to visualize and memorize a building,with archways,colonnades,stairs and big rooms organized in a definite way.Statues and herms help us to identify the places between the different pillars.Everything has to be clearly lighted and to have such an architecture that things do not stand in the way of each other.This is called the locus .In the locus we then place the different representations of what we want to remember.They are called imagi. If ,e.g. we are preparing a political speech where we want to speak,first of naval defense and then of territorial defense,we might place an anchor in one archway and a sword in the next one.
The trick of artifical memory is to map topologically a memory representation on top of another,where the first order representation supports the second order one.It seems to have worked fairly well for the antique rhetors who used it.With natural memory the difference is that the representation is supposed to map something which is not a representation itself.
Parts of the world we know easily lend themself to be represented in memory. Things are connected in particular ways with each other.These connections are not always spatio-temporal,which obviously raises the need for a more generic concept than connected in space and time.For this more generic concept I shall from now on use the word "connectedness".
The following might serve as an illustration:I sometimes teach in a room on the first floor of the Hall.To get from there to my office ,which is on the fourth floor, I have a choice between a few alternative paths,of which some include an elevator,others not.
Whatever path I chose I have to start in a (particular) corridor on the first floor and to end in a (particular) corridor on the fourth floor. Of course we take topological order in the surrounding space for granted.This is always the same.So the lecture hall remembers where it is and the office remembers its place in the order.Furthermore,there is a reversibility.If I go back I expect the rooms to appear in an order which is the mirror image of the first one.
These are topological properties of experienced space which we take for granted .These are the properties of the antique memory palace,the loci on which artificial memory was built.
So far so good.What I have said up to this point does not seem very controversial to me. Let us assume now,,that,having at last arrived in my office on the fourth floor,passing all the rooms of one of the ordinary paths which lead there ,I fall asleep in my office.And in a dream I enter another room which is thus a room of my dream.It might be a Greek Temple Hall,or may be an agora.As we need some name for that room ,let´s call it "the last room".
The last room clearly has different properties than the other ones.It does not relate spatially.It has no place of its own in the topological order of the rest of the rooms.It does not fit topologically.It does not make any sense to say that it is included in the next last room either.There are many things represented in different ways in my office - by pictures and books - which are not spatially included even if the physical vehicles of the representations are included in it.It does not belong to a path in the sense that there is a determinate sequency of passages which leads to it.Like the prompter on the screen of my computer,when it passes from the extreme right margin to the left my attention seemed to get there without any mediation.(It is of course possible to construct an abstract topology which can take care of the prompter,e.g. by representing the screen as the two-dimensional projection of a cylinder;for the case with the last room I am less certain.) I am not certain that the fact that the last room is a room in a dream is relevant either.It is of course a "mental image" in the sense that in some way its vehicle of representation is in my brain.But would we have had a much different problem if the last room had been produced by means of cyberspace and virtual reality ? Clearly in that case too we would have to make a distinction between the room represented and the means of representation.And furthermore,"real"rooms are not less unreal in the sense that they are of course represented to us as well. In the standard case of being in my office I am in the room and the room is in me,in the sense that the vehicle of representation of the office is in my brain and that it represents me as being in the room.
I do not know,for certain,either whether it is right to call the last room the last one."Last" suggests a place in a temporal order but is it the room or its mental representation which takes place in an order ?
So the last room is connected to my total experience but not in quite the same way as the other rooms in the actual sequence.There are differences.One is that it does not have the same excellent memory as the other rooms.It does not recur with the same willingness.If I leave it,I am not certain that I will ever find my way back to it.
So the last room is connected but obviously connected in such a way that it does not recur in the same pattern as the other rooms.It does not,figuratively spoken,have the same excellent memory.
What sort of connectedness is ,then, this one ?
Lacking other glue lets try then,with causal connection !
The problem is of course,that I do not have more reason to believe that the office,or the sequence of rooms which led to the last one, have more to do with the last one,than a suddenly occuring
tooth-ache has to do with the room where I got it.
Temporal and causal connectedness without spatial connectedness seem weird to us.Causes are events . Effects are events.
Causes are supposed always to have precede effects.We often reason as if external events could cause dreams and dreams can cause events.But this is of course a metaphorical way of speaking,like when we say that an antique stone speaks about the battle of Thermopyle.Of course no stone can speak.There is not even any text which can speak.Somebody performs a speech-act by means of an (inscribed) stone and we emulate it through its medium until it reaches us.
By Analogy; to dream is an event,which takes place in time,also in space,I dream in a particular hotel room etc. but the dream room or dream locality are not in space .Can something occupy a place in time without occupying a place in space ? It seems weird,but if we do not want to assign to the dream room a place in time which is not a place in space it seems impossible to claim that it is the sort of entity which can causally connected to the rest of our experience.
So,even if it makes perfect sense to say that I dreamed a certain dream on Monday last week and a second dream two days later,if I may have my way,this does not entitle us to say that the contents of the two dreams display a temporal order.They are simply not related in time,and thus not causally related either. I am aware that this conclusion might cause trouble for some types of psycho-analytical theory of the more mechanistic type,but I am willing to take the consequence.A dream is related to the rest of our life not in the way an effect is related to its cause,but rather in the way an interpretation of a text is related to the text .
*
So what sort of connection is the connection between the last room and the rooms that led up to it ?
One possible answer is of course to say that there is no connection at all.But that does not make any sense.At least no common sense.My dream is mine.It is not yours .It is not nobody`s.In some way it belongs to a complex which we might provisionally call my life experience and my life experience is not yours.And observe,that in order to use the possessive pronomen here,we do not have to dogmatically announce that there is such a thing as a central substance which is me and which is the base of the use of the possessive .Films do not have ego-substances and still it makes sense to say that one sequence belongs to one film and not to another.The last room belongs to this life experience and not to another.
Why ?
After all I arrived there.
The standard answer to the question what makes a dream my dream is of course that it is connected to me as a subject in a unique way. Only I can dream my dreams.But is not this a rather unfounded assumption ? Why should I not be able to dream somebody else´s dream ? Is there really any intrinsic quality of my dreams that make them mine ? (And by intrinsic quality I think I mean what G.E.Moore would have meant with an intrinsic quality;one which could not be detached from it without making it qualitatively different.) Honestly,I do not know.
But if we deny that my dreams have an intrinsic quality which makes them mine,their uniqueness must consist in the unique way they are connected to the rest of a field of experiences.And thus,to try to define the uniqueness that way is to beg the question as we do not know that it is connected but not in what the connectedness consists.
*
At this point it might make sense to say a few words about immaterialism.An important point in immaterialism is that it deprives us of the possibility to sort objects,such as towers; into two distinct categories such which exist outside us as real towers and inside us, represented as being outside us,and such which only exist inside us,represented as being outside us but not really being outside us.For immaterialists everything which exists exists as representations.If we only look at representations it is hard to tell the difference.
So the connection between the representation and other representations becomes the only thing we have to go after. It is very important indeed to Berkeley´s immaterialism that there is no logical tie between the tactile representation of roundness and the visual representation of roundness. Because if there were ,we could compare as if it were from a point outside the world.(This might be what Nicolas Malebranche is out to find in his celebrated seeing in God. )
In the case of dreams it seems to us as if we might be able to compare,because there is the awakening .In the case of virtual reality there might be such criteria as the fact that a certain pattern,after long experience,say the reflections of sunlight in a lake , seem to repeat themselves,or something like that.
Here,actually the illusory shows a better memory than the real (we might think of a sequence of virtual reality which at the end
reveals itself by starting to repeat itself) which shows that repeatability is a fairly shaky test of reality. We see it as the test of the reality of a room that we can reach it again,following one or more established paths.But if we arrive at the same place,whatever path we chose to take, we are not content at all. A labyrint where all roads lead to the center makes an unreal impression.(Jerome K.Jerome made a grandiose joke of it in the passage about the Hampton Court garden labyrint in "Three Men in a Boat") So what we tend to regard as a test of reality is not organisation and connectedness in abstracto but some particular types of organised connections between experiences. They have to be organised in such a way that they give something like a decision procedure.Different operations,like taking one path out of many possible ,has to give a different outcome than taking another one.(It might be the case that future developements in information technology,virtual experiences in a cyberspace might weaken or change our entire system of sensitivities on this point.Already air travel ,as practised in our days,gives us a strong feeling,but alas,illusory of being able to move from a place to another without passing the places in between.)
*
What would it mean to say that the world as a whole is illusory ?
Would it imply immaterialism ?
Or maybe something entirely different ?
In order to maintain that the world as a whole is illusory,do we need something less illusory to compare with ? There seems to be a good point in Gilbert Ryle´s observation that in a country without coinage there can be no counterfeits.
If by "reality" we mean a set of experiences which are orderly connected in the sense described,i.e. that they form a suitable subject matter for memory, obviously our total experience,the "world we found" - to use Wittgenstein´s handy expression - contains real and unreal elements.Of course dreams ,experiences of virtual reality,hallucinations etc. - in other words all sorts of virtual experiences also belong to the world we find.But they are obviously differently connected.
As the dream argument of Descartes seems to show there are local decision procedures but hardly any global one.
What would it mean then to claim that orderly connections are only local phenomena which do not extend over the whole context of experience ? That we cannot trust our senses ? But certainly we trust our senses! Even the most sceptical philosopher turns into a dogmatist when he hits road traffic after hours. He does not expect some of the meeting vehicles to be virtual and others non-virtual.
The local properties of the system do not cause us much trouble.It is when we try to imagine it as indefinitely extended that we run into philosophical problems.
A general problem of orientation,or navigation,if you prefer that,might serve as an illustration.
Assume that we are travelling in a universe which we ,for the sake of simplicity assume to be two dimensional and to be populated by only three sorts of objects ,hyphens,dots and the blanks between them.Like in the Turing-machine then movement is only possible forward or backward.We assume that the hyphens and dots and blanks are randomly distributed but form some recognizable constellations.Travelling from a place in such a system to another another particular place the traveller has to identify the goal by the constellation in which it is inbedded.(He has of course,first to decide whether to go forward or backward and then where to stop.) To identify the area where he wants to go,he can always study it in a more extended context.
If we assume,now,that the universe in which the travel takes place is transfinite ,there is of course no ultimate method to identify the goal area as the unique destination .In other words - in such a system unique orientation is only locally possible.
It is fairly easy to see the relevance of this model to the Dream argument.If the decision of the status - virtual or nonvirtual - of a string of experiences can always be made dependent of a more extended strand of possible experiences the distinction can only be upheld locally.
In his "Reflexions on Science",Diderot has a famous passage where he describes the extension of Science as a vast landscape scattered with places which are in the darkness and other which are in the light. Somebody might want to trade this metafore with the situation in a Swiss cheese.
How are the holes connected to the solid cheese ? One possible answer is of course that they are not connected at all.The holes are also the cheese,but they are not connected in some special way to the rest.
*
Or;How do Things remember ?
Stanislaw Lem,the great Polish Science Fiction writer,has written a highly readable book on his childhood,which is called "The High Castle" or in Polish "Wysoki Zamek" - a book full of the most remarkable observations and unusual experiences.One passage which has caught my attention ,goes something like this in my English rendering;
"I believed,without confiding the secret to anybody,that dead objects like man might suffer from shortcomings and inadequacies,and even that they might be forgetful.If one had enough patience ,one might be able to force them to multiply by taking them by surprise.Thus,if one assumed that a pocket-knife ,which hade been left in a drawer ,did forget where it was supposed to be ,one might later find it in a completely different place,e.g.among the books in a shelf.As it would lack possibilities to get out of the drawer,in this impossible situation it would simply duplicate itself and become two.Thus in my view ,the things were suubject to a certain logic,they had to obey some rules,and for someone who knew them well,it might be possible to force the dead matter to some desirable results."
What Lem describes in a negative way,is what it means to live in a well ordered world. Of course things as we know them in everyday lifte are not like Lem expected.They are flawless.They do not forget and we can never force them to multiply by surprise.The things are so clever;they remember where they are,even when we have forgotten where we put them. How do the things remember ?
And is not this flawless memory of things an important part
of what we mean when we say that a certain segment of our experience was "real" as opposed to "unreal" ?
Two objections of course immediately present themselves to this way of reasoning.
The first is that this form of order is a local phenomenon.The physical world contains much more than "things" and it is of course
unsatisfactory to limit the realm of reality to that relatively limited sector of the physical world or what we take to be the physical world which contains "things" organised in a wellordered pattern of time and space coordinates.The realm of things extends from somewhere close to our body and outwards to a limit which might be quite difficult to define exactly.The biscuit which I take with my afternoon coffee definitely stops to be a thing when it disappears into my mouth and not unlike a musical tone dissolves into a,hopefully pleasant sensation.At the other end there are e.g. galaxies.It seems very weird to say that galaxies are things as the different stars and clouds of heated matter which make them up are not all present at the same time.
In a plasma there is hardly any well memorized order of the sort we expect from a campus building or from the drawers where we keep our underwear.On the subatomic level memory really seems to start to fail in different ways depending on what interpretation we want to give to subatomic phenomena..So the flawless memory of
things cannot reasonably be extended to the material world in its entirety. The sort of order which can be expressed by saying that the things have such a good memory , rules,but not everywhere and on all levels.But it seems to actually rule wherever we are.
So,to identify this sort of memory with reality is obviously to define "reality" in a more narrow way than is ordinarily done. We should not be surprised.It has been shown by many philosophers in many contexts that "unreal" can mean many different things.
I leave it there,for the moment.
The second objection is that things can hardly have any memory at all,because things do not have any minds. Not everybody might agree on that point,but I shall assume that such things as we normally call "dead" do not have any minds. And memory is normally thought of as something which can only exist in the context of a mind.
When I say that the drawer is so clever,because it is able to remember exactly what I put into it,this could pass as a metaphorical way of expression.When I say that the dollar is falling in its relation to Deutsche Mark I do of course not mean it literally,and when I say that the book is very intelligent I do not expect to be misunderstood as an animist either.We actually ascribe qualities to things all the time which are really mental qualities in some way or another related to their internal representations.
Of course,e.g.in Henri Bergson´s philosophy the world itself tends to take on mind-like characteristics,because he introduces a concept "pure memory" or "mémoire pure" by making a rather difficult distinction between what could become the meaning of a memory image ,the raw material of memory as if it were,and the memory as represented in the memory image in an act of actual recollection. A less abstract name for memoire pure might be potential memory.
Potential memory cannot recall itself but it is the sort of subjectmatter which can be recalled.Of course everything does not lend itself with the same ease to become represented in memory.A certain degree of order is a prerequisite.
An example which might help to clarify this point is the sort of organisation which antique writers recommend in the so called
Ars commemorativa .The latin writers of rhetoric manuals e.g. the
anonymous author of the book Ad Herennium (falsely ascribed to Cicero) recommend us to visualize and memorize a building,with archways,colonnades,stairs and big rooms organized in a definite way.Statues and herms help us to identify the places between the different pillars.Everything has to be clearly lighted and to have such an architecture that things do not stand in the way of each other.This is called the locus .In the locus we then place the different representations of what we want to remember.They are called imagi. If ,e.g. we are preparing a political speech where we want to speak,first of naval defense and then of territorial defense,we might place an anchor in one archway and a sword in the next one.
The trick of artifical memory is to map topologically a memory representation on top of another,where the first order representation supports the second order one.It seems to have worked fairly well for the antique rhetors who used it.With natural memory the difference is that the representation is supposed to map something which is not a representation itself.
Parts of the world we know easily lend themself to be represented in memory. Things are connected in particular ways with each other.These connections are not always spatio-temporal,which obviously raises the need for a more generic concept than connected in space and time.For this more generic concept I shall from now on use the word "connectedness".
The following might serve as an illustration:I sometimes teach in a room on the first floor of the Hall.To get from there to my office ,which is on the fourth floor, I have a choice between a few alternative paths,of which some include an elevator,others not.
Whatever path I chose I have to start in a (particular) corridor on the first floor and to end in a (particular) corridor on the fourth floor. Of course we take topological order in the surrounding space for granted.This is always the same.So the lecture hall remembers where it is and the office remembers its place in the order.Furthermore,there is a reversibility.If I go back I expect the rooms to appear in an order which is the mirror image of the first one.
These are topological properties of experienced space which we take for granted .These are the properties of the antique memory palace,the loci on which artificial memory was built.
So far so good.What I have said up to this point does not seem very controversial to me. Let us assume now,,that,having at last arrived in my office on the fourth floor,passing all the rooms of one of the ordinary paths which lead there ,I fall asleep in my office.And in a dream I enter another room which is thus a room of my dream.It might be a Greek Temple Hall,or may be an agora.As we need some name for that room ,let´s call it "the last room".
The last room clearly has different properties than the other ones.It does not relate spatially.It has no place of its own in the topological order of the rest of the rooms.It does not fit topologically.It does not make any sense to say that it is included in the next last room either.There are many things represented in different ways in my office - by pictures and books - which are not spatially included even if the physical vehicles of the representations are included in it.It does not belong to a path in the sense that there is a determinate sequency of passages which leads to it.Like the prompter on the screen of my computer,when it passes from the extreme right margin to the left my attention seemed to get there without any mediation.(It is of course possible to construct an abstract topology which can take care of the prompter,e.g. by representing the screen as the two-dimensional projection of a cylinder;for the case with the last room I am less certain.) I am not certain that the fact that the last room is a room in a dream is relevant either.It is of course a "mental image" in the sense that in some way its vehicle of representation is in my brain.But would we have had a much different problem if the last room had been produced by means of cyberspace and virtual reality ? Clearly in that case too we would have to make a distinction between the room represented and the means of representation.And furthermore,"real"rooms are not less unreal in the sense that they are of course represented to us as well. In the standard case of being in my office I am in the room and the room is in me,in the sense that the vehicle of representation of the office is in my brain and that it represents me as being in the room.
I do not know,for certain,either whether it is right to call the last room the last one."Last" suggests a place in a temporal order but is it the room or its mental representation which takes place in an order ?
So the last room is connected to my total experience but not in quite the same way as the other rooms in the actual sequence.There are differences.One is that it does not have the same excellent memory as the other rooms.It does not recur with the same willingness.If I leave it,I am not certain that I will ever find my way back to it.
So the last room is connected but obviously connected in such a way that it does not recur in the same pattern as the other rooms.It does not,figuratively spoken,have the same excellent memory.
What sort of connectedness is ,then, this one ?
Lacking other glue lets try then,with causal connection !
The problem is of course,that I do not have more reason to believe that the office,or the sequence of rooms which led to the last one, have more to do with the last one,than a suddenly occuring
tooth-ache has to do with the room where I got it.
Temporal and causal connectedness without spatial connectedness seem weird to us.Causes are events . Effects are events.
Causes are supposed always to have precede effects.We often reason as if external events could cause dreams and dreams can cause events.But this is of course a metaphorical way of speaking,like when we say that an antique stone speaks about the battle of Thermopyle.Of course no stone can speak.There is not even any text which can speak.Somebody performs a speech-act by means of an (inscribed) stone and we emulate it through its medium until it reaches us.
By Analogy; to dream is an event,which takes place in time,also in space,I dream in a particular hotel room etc. but the dream room or dream locality are not in space .Can something occupy a place in time without occupying a place in space ? It seems weird,but if we do not want to assign to the dream room a place in time which is not a place in space it seems impossible to claim that it is the sort of entity which can causally connected to the rest of our experience.
So,even if it makes perfect sense to say that I dreamed a certain dream on Monday last week and a second dream two days later,if I may have my way,this does not entitle us to say that the contents of the two dreams display a temporal order.They are simply not related in time,and thus not causally related either. I am aware that this conclusion might cause trouble for some types of psycho-analytical theory of the more mechanistic type,but I am willing to take the consequence.A dream is related to the rest of our life not in the way an effect is related to its cause,but rather in the way an interpretation of a text is related to the text .
*
So what sort of connection is the connection between the last room and the rooms that led up to it ?
One possible answer is of course to say that there is no connection at all.But that does not make any sense.At least no common sense.My dream is mine.It is not yours .It is not nobody`s.In some way it belongs to a complex which we might provisionally call my life experience and my life experience is not yours.And observe,that in order to use the possessive pronomen here,we do not have to dogmatically announce that there is such a thing as a central substance which is me and which is the base of the use of the possessive .Films do not have ego-substances and still it makes sense to say that one sequence belongs to one film and not to another.The last room belongs to this life experience and not to another.
Why ?
After all I arrived there.
The standard answer to the question what makes a dream my dream is of course that it is connected to me as a subject in a unique way. Only I can dream my dreams.But is not this a rather unfounded assumption ? Why should I not be able to dream somebody else´s dream ? Is there really any intrinsic quality of my dreams that make them mine ? (And by intrinsic quality I think I mean what G.E.Moore would have meant with an intrinsic quality;one which could not be detached from it without making it qualitatively different.) Honestly,I do not know.
But if we deny that my dreams have an intrinsic quality which makes them mine,their uniqueness must consist in the unique way they are connected to the rest of a field of experiences.And thus,to try to define the uniqueness that way is to beg the question as we do not know that it is connected but not in what the connectedness consists.
*
At this point it might make sense to say a few words about immaterialism.An important point in immaterialism is that it deprives us of the possibility to sort objects,such as towers; into two distinct categories such which exist outside us as real towers and inside us, represented as being outside us,and such which only exist inside us,represented as being outside us but not really being outside us.For immaterialists everything which exists exists as representations.If we only look at representations it is hard to tell the difference.
So the connection between the representation and other representations becomes the only thing we have to go after. It is very important indeed to Berkeley´s immaterialism that there is no logical tie between the tactile representation of roundness and the visual representation of roundness. Because if there were ,we could compare as if it were from a point outside the world.(This might be what Nicolas Malebranche is out to find in his celebrated seeing in God. )
In the case of dreams it seems to us as if we might be able to compare,because there is the awakening .In the case of virtual reality there might be such criteria as the fact that a certain pattern,after long experience,say the reflections of sunlight in a lake , seem to repeat themselves,or something like that.
Here,actually the illusory shows a better memory than the real (we might think of a sequence of virtual reality which at the end
reveals itself by starting to repeat itself) which shows that repeatability is a fairly shaky test of reality. We see it as the test of the reality of a room that we can reach it again,following one or more established paths.But if we arrive at the same place,whatever path we chose to take, we are not content at all. A labyrint where all roads lead to the center makes an unreal impression.(Jerome K.Jerome made a grandiose joke of it in the passage about the Hampton Court garden labyrint in "Three Men in a Boat") So what we tend to regard as a test of reality is not organisation and connectedness in abstracto but some particular types of organised connections between experiences. They have to be organised in such a way that they give something like a decision procedure.Different operations,like taking one path out of many possible ,has to give a different outcome than taking another one.(It might be the case that future developements in information technology,virtual experiences in a cyberspace might weaken or change our entire system of sensitivities on this point.Already air travel ,as practised in our days,gives us a strong feeling,but alas,illusory of being able to move from a place to another without passing the places in between.)
*
What would it mean to say that the world as a whole is illusory ?
Would it imply immaterialism ?
Or maybe something entirely different ?
In order to maintain that the world as a whole is illusory,do we need something less illusory to compare with ? There seems to be a good point in Gilbert Ryle´s observation that in a country without coinage there can be no counterfeits.
If by "reality" we mean a set of experiences which are orderly connected in the sense described,i.e. that they form a suitable subject matter for memory, obviously our total experience,the "world we found" - to use Wittgenstein´s handy expression - contains real and unreal elements.Of course dreams ,experiences of virtual reality,hallucinations etc. - in other words all sorts of virtual experiences also belong to the world we find.But they are obviously differently connected.
As the dream argument of Descartes seems to show there are local decision procedures but hardly any global one.
What would it mean then to claim that orderly connections are only local phenomena which do not extend over the whole context of experience ? That we cannot trust our senses ? But certainly we trust our senses! Even the most sceptical philosopher turns into a dogmatist when he hits road traffic after hours. He does not expect some of the meeting vehicles to be virtual and others non-virtual.
The local properties of the system do not cause us much trouble.It is when we try to imagine it as indefinitely extended that we run into philosophical problems.
A general problem of orientation,or navigation,if you prefer that,might serve as an illustration.
Assume that we are travelling in a universe which we ,for the sake of simplicity assume to be two dimensional and to be populated by only three sorts of objects ,hyphens,dots and the blanks between them.Like in the Turing-machine then movement is only possible forward or backward.We assume that the hyphens and dots and blanks are randomly distributed but form some recognizable constellations.Travelling from a place in such a system to another another particular place the traveller has to identify the goal by the constellation in which it is inbedded.(He has of course,first to decide whether to go forward or backward and then where to stop.) To identify the area where he wants to go,he can always study it in a more extended context.
If we assume,now,that the universe in which the travel takes place is transfinite ,there is of course no ultimate method to identify the goal area as the unique destination .In other words - in such a system unique orientation is only locally possible.
It is fairly easy to see the relevance of this model to the Dream argument.If the decision of the status - virtual or nonvirtual - of a string of experiences can always be made dependent of a more extended strand of possible experiences the distinction can only be upheld locally.
In his "Reflexions on Science",Diderot has a famous passage where he describes the extension of Science as a vast landscape scattered with places which are in the darkness and other which are in the light. Somebody might want to trade this metafore with the situation in a Swiss cheese.
How are the holes connected to the solid cheese ? One possible answer is of course that they are not connected at all.The holes are also the cheese,but they are not connected in some special way to the rest.
*
Ny utgåva av Folke Dahlbergs lyrik
Av de tre verkligt betydande svenska poeterna från nittonhundratalets första hälft d.v.s. Bertil Malmberg,Gunnar Ekelöf och Folke Dahlberg, är Dahlberg den mest opersonlige.Han är också den sprödaste :
”Vår bakgrund i en ring av dimma
har ingen synlig avståndspåle
och ingen gränssten.Dagarna
är inte längre tillflyktsorter
och inte tillhåll för en fågelart som sjunger.
Åren rullar nedför sluttningarnas spegeldis
och kvar står bara kors och flockar
schematiska med inåtvända ögon,tynande legender
i någon usel översättning”
(Roende ,1956)
Det finns knappast en rad i detta rika lyriska författarskap där man annat än högst tillfälligt skymtar en annan människa.Dyker de upp är det snarast som staffage ,som en hukande silhuett i en båt,som en gammal fiskare på väg upp från strandskoningen,som någon som kommer med eftermiddagskaffet i en korg.Det är måleri,men knappast dialog.
Det märkvärdiga är att denna poesi som både den tveksamme Dr Georg Svensson på Bonniers förlag och den mycket entusiastiska Gunnar Ekelöf uppfattade som surrealistisk är så djupt fascinerande.
I minnet förknippade jag denna med vågrörelser över djupa klara vatten,gamla fartygsskrov av trä som multnar under en regngrå himmel (det regnar nästan alltid i Dahlbergs poesi), gnisslet i ett gammaldags skotblock när vinden vänder,djupa myrar,och öar,framförallt öar.Öar - dessa bilder av isolering,frid och även instängdhet är ett slags kardinalsymboler i denna stora poesi.
Är det stor poesi ? Jag bestyrks i den tanken när jag nu håller i handen den mycket vackra bok som Dahlbergssällskapet nu har gett ut i sin skriftserie.”Öarna bar mig länge” heter den, Ett dikturval med en mycket innehållsrik och ytterst välskriven inledning av Jonas Modig.Den senare är troligen det bästa som har skrivits i ämnet sedan Ekelöfs BLM-recensioner på femtiotalet. Han har förstått hans ensamhet, hans bräcklighet och kanske allra bäst ;Folke Dahlbergs uthålliga och djupa fascination med döden.Det är något nästan något skrämmande med en diktare som i ”Cartesiansk dykare” (1948) citerar det ställe i ”Rättsmedicinsk handbok som behandlar frågan hur den obducerades lungor skiljer sig vid sötvattens- respektive saltvattensdrunkning och som slutar sitt liv med en drunkning i Vättern,en visserligen stor och fängslande sjö som då i princip har fyllt hela hans vuxna liv med innehåll.
Länge tycks han ha valt denna ensamhet i stället för döden.Den kronofogde som beslagtog hans koster för skatteskulder begick troligen en av de skamligaste akter av statsterrorism som den svenska litteraturen känner.Dahlberg kunde inte längre segla och hänvisades till dessa tungt nedlastade Vätternsnipor som de sista åren för honom blir frihetens instrument.Likafullt strävar han ut mot dessa ödsliga öar,med skeppsvrak och förfallande redskapsbodar som om det fanns något alldeles speciellt därute för honom att söka efter.
Långsamt förtunnas sedan denna privata mytologi,blir skör och multnande också den.Malmberg,Ekelöf,Dahlberg är alla,var på sitt sätt sköra,och just därför djupa poeter.Och jag använder ordet ”djup” på samma sätt som matematiker kan tala om ”djupa resultat” – Fermats förmodan,Riemanns primtalshypotes .Men hur olika är de ändå inte ! Hos Malmberg sjunger en hel poetisk tradition med,Ekelöf har sin vedanta,sina sufiska mystiker.
Dahlberg har nästan bara ”öarna”,de gamla öskaren på bottnen av övergivna ekor,de slitna seglen i höstregn.Och gör så mycket av dem.
”Tingen är på väg ifrån mig.
Barndomens båtar är millimeterstora,
snart försvunna ur kikarlinsen.
I minnet hugger de smärtsamt mot klena bryggor.
Stävarna söndersmulas och insjövatten
tränger i skroven in ,natedoftande,alltför stilla.
Färden ropar allt svagare,detta är tystnad.
Mellan de fuktiga väggarna springer jag ännu
Instängd och led på mitt starka hjärta.”
”Vår bakgrund i en ring av dimma
har ingen synlig avståndspåle
och ingen gränssten.Dagarna
är inte längre tillflyktsorter
och inte tillhåll för en fågelart som sjunger.
Åren rullar nedför sluttningarnas spegeldis
och kvar står bara kors och flockar
schematiska med inåtvända ögon,tynande legender
i någon usel översättning”
(Roende ,1956)
Det finns knappast en rad i detta rika lyriska författarskap där man annat än högst tillfälligt skymtar en annan människa.Dyker de upp är det snarast som staffage ,som en hukande silhuett i en båt,som en gammal fiskare på väg upp från strandskoningen,som någon som kommer med eftermiddagskaffet i en korg.Det är måleri,men knappast dialog.
Det märkvärdiga är att denna poesi som både den tveksamme Dr Georg Svensson på Bonniers förlag och den mycket entusiastiska Gunnar Ekelöf uppfattade som surrealistisk är så djupt fascinerande.
I minnet förknippade jag denna med vågrörelser över djupa klara vatten,gamla fartygsskrov av trä som multnar under en regngrå himmel (det regnar nästan alltid i Dahlbergs poesi), gnisslet i ett gammaldags skotblock när vinden vänder,djupa myrar,och öar,framförallt öar.Öar - dessa bilder av isolering,frid och även instängdhet är ett slags kardinalsymboler i denna stora poesi.
Är det stor poesi ? Jag bestyrks i den tanken när jag nu håller i handen den mycket vackra bok som Dahlbergssällskapet nu har gett ut i sin skriftserie.”Öarna bar mig länge” heter den, Ett dikturval med en mycket innehållsrik och ytterst välskriven inledning av Jonas Modig.Den senare är troligen det bästa som har skrivits i ämnet sedan Ekelöfs BLM-recensioner på femtiotalet. Han har förstått hans ensamhet, hans bräcklighet och kanske allra bäst ;Folke Dahlbergs uthålliga och djupa fascination med döden.Det är något nästan något skrämmande med en diktare som i ”Cartesiansk dykare” (1948) citerar det ställe i ”Rättsmedicinsk handbok som behandlar frågan hur den obducerades lungor skiljer sig vid sötvattens- respektive saltvattensdrunkning och som slutar sitt liv med en drunkning i Vättern,en visserligen stor och fängslande sjö som då i princip har fyllt hela hans vuxna liv med innehåll.
Länge tycks han ha valt denna ensamhet i stället för döden.Den kronofogde som beslagtog hans koster för skatteskulder begick troligen en av de skamligaste akter av statsterrorism som den svenska litteraturen känner.Dahlberg kunde inte längre segla och hänvisades till dessa tungt nedlastade Vätternsnipor som de sista åren för honom blir frihetens instrument.Likafullt strävar han ut mot dessa ödsliga öar,med skeppsvrak och förfallande redskapsbodar som om det fanns något alldeles speciellt därute för honom att söka efter.
Långsamt förtunnas sedan denna privata mytologi,blir skör och multnande också den.Malmberg,Ekelöf,Dahlberg är alla,var på sitt sätt sköra,och just därför djupa poeter.Och jag använder ordet ”djup” på samma sätt som matematiker kan tala om ”djupa resultat” – Fermats förmodan,Riemanns primtalshypotes .Men hur olika är de ändå inte ! Hos Malmberg sjunger en hel poetisk tradition med,Ekelöf har sin vedanta,sina sufiska mystiker.
Dahlberg har nästan bara ”öarna”,de gamla öskaren på bottnen av övergivna ekor,de slitna seglen i höstregn.Och gör så mycket av dem.
”Tingen är på väg ifrån mig.
Barndomens båtar är millimeterstora,
snart försvunna ur kikarlinsen.
I minnet hugger de smärtsamt mot klena bryggor.
Stävarna söndersmulas och insjövatten
tränger i skroven in ,natedoftande,alltför stilla.
Färden ropar allt svagare,detta är tystnad.
Mellan de fuktiga väggarna springer jag ännu
Instängd och led på mitt starka hjärta.”
Subscribe to:
Posts (Atom)
