Ny utgåva av Folke Dahlbergs lyrik

Av de tre verkligt betydande svenska poeterna från nittonhundratalets första hälft d.v.s. Bertil Malmberg,Gunnar Ekelöf och Folke Dahlberg, är Dahlberg den mest opersonlige.Han är också den sprödaste :

”Vår bakgrund i en ring av dimma
har ingen synlig avståndspåle
och ingen gränssten.Dagarna
är inte längre tillflyktsorter
och inte tillhåll för en fågelart som sjunger.
Åren rullar nedför sluttningarnas spegeldis
och kvar står bara kors och flockar
schematiska med inåtvända ögon,tynande legender
i någon usel översättning”

(Roende ,1956)
Det finns knappast en rad i detta rika lyriska författarskap där man annat än högst tillfälligt skymtar en annan människa.Dyker de upp är det snarast som staffage ,som en hukande silhuett i en båt,som en gammal fiskare på väg upp från strandskoningen,som någon som kommer med eftermiddagskaffet i en korg.Det är måleri,men knappast dialog.
Det märkvärdiga är att denna poesi som både den tveksamme Dr Georg Svensson på Bonniers förlag och den mycket entusiastiska Gunnar Ekelöf uppfattade som surrealistisk är så djupt fascinerande.
I minnet förknippade jag denna med vågrörelser över djupa klara vatten,gamla fartygsskrov av trä som multnar under en regngrå himmel (det regnar nästan alltid i Dahlbergs poesi), gnisslet i ett gammaldags skotblock när vinden vänder,djupa myrar,och öar,framförallt öar.Öar - dessa bilder av isolering,frid och även instängdhet är ett slags kardinalsymboler i denna stora poesi.
Är det stor poesi ? Jag bestyrks i den tanken när jag nu håller i handen den mycket vackra bok som Dahlbergssällskapet nu har gett ut i sin skriftserie.”Öarna bar mig länge” heter den, Ett dikturval med en mycket innehållsrik och ytterst välskriven inledning av Jonas Modig.Den senare är troligen det bästa som har skrivits i ämnet sedan Ekelöfs BLM-recensioner på femtiotalet. Han har förstått hans ensamhet, hans bräcklighet och kanske allra bäst ;Folke Dahlbergs uthålliga och djupa fascination med döden.Det är något nästan något skrämmande med en diktare som i ”Cartesiansk dykare” (1948) citerar det ställe i ”Rättsmedicinsk handbok som behandlar frågan hur den obducerades lungor skiljer sig vid sötvattens- respektive saltvattensdrunkning och som slutar sitt liv med en drunkning i Vättern,en visserligen stor och fängslande sjö som då i princip har fyllt hela hans vuxna liv med innehåll.
Länge tycks han ha valt denna ensamhet i stället för döden.Den kronofogde som beslagtog hans koster för skatteskulder begick troligen en av de skamligaste akter av statsterrorism som den svenska litteraturen känner.Dahlberg kunde inte längre segla och hänvisades till dessa tungt nedlastade Vätternsnipor som de sista åren för honom blir frihetens instrument.Likafullt strävar han ut mot dessa ödsliga öar,med skeppsvrak och förfallande redskapsbodar som om det fanns något alldeles speciellt därute för honom att söka efter.
Långsamt förtunnas sedan denna privata mytologi,blir skör och multnande också den.Malmberg,Ekelöf,Dahlberg är alla,var på sitt sätt sköra,och just därför djupa poeter.Och jag använder ordet ”djup” på samma sätt som matematiker kan tala om ”djupa resultat” – Fermats förmodan,Riemanns primtalshypotes .Men hur olika är de ändå inte ! Hos Malmberg sjunger en hel poetisk tradition med,Ekelöf har sin vedanta,sina sufiska mystiker.
Dahlberg har nästan bara ”öarna”,de gamla öskaren på bottnen av övergivna ekor,de slitna seglen i höstregn.Och gör så mycket av dem.

”Tingen är på väg ifrån mig.
Barndomens båtar är millimeterstora,
snart försvunna ur kikarlinsen.
I minnet hugger de smärtsamt mot klena bryggor.
Stävarna söndersmulas och insjövatten
tränger i skroven in ,natedoftande,alltför stilla.
Färden ropar allt svagare,detta är tystnad.
Mellan de fuktiga väggarna springer jag ännu
Instängd och led på mitt starka hjärta.”