Friday, March 11, 2016

Gästartikel:Monika Gyllensköld:Det förgyllda bilbatteriet





Ett öppet brev till Roger Mogert


Tack Roger, uppskattar att jag fått ett svar!

Jag har inget emot moderna tillägg i staden. Det viktiga är hur de utformas och var de placeras. Sedan jag var tonåring på femtiotalet har jag älskat Stockholm och engagerat mig i arkitekturfrågor. Har också gått ett år på konstakademiens arkitektutbildning. Redan när jag var sexton år skrev jag protester mot Hjalmar Mehrs förödande inflytande och rasering av Stockholms innerstad. Det är faktiskt ni socialdemokrater och moderater som bidragit till förstörelsen av att ovärderliga byggnader helt i onödan försvunnit ur stadsbilden. Sagerska huset vid Hamngatan, Sergels ateljé med många fler... Det känns som ett hån att man på Sergelgatan, genom en liten staty av Sergel, blir påmind om att här rev man hans ateljé, som kunnat stå kvar omgiven av de nya höghusen. Delar av Klarakvarteren hade kunnat bevarats och förnyats delvis och vi hade fått en stadsmiljö värd att röra sig i.
Köpenhamn kommer att ersätta Stockholm som turistmål, när ni snart även lyckats förstöra de få attraktiva stadsrum som finns kvar att glädja sig åt.
 Ni politiker borde förstå att vackra miljöer stimulerar människor, även om inte alla förstår det förrän det är försent. Människor blir deprimerade av dåliga stadsmiljöer, trista plåtfasader utan gestalt; där ögat halkar vidare utan något intressant att stanna inför. Har du kommit från söder med bil över Centralbron och hamnat nedanför Klara kyrka vid Vattugatan? Man får ångest av att hamna där. Det borde vara kriminellt att skapa sådana stadsmiljöer. Ni borde också förstå vikten av att bevara Stockholms historia. Utan historia tappar vi vår identitet. Varför river ni Kolingsborg, som var en uppskattad mötesplats för unga människor och ritat av en av våra främsta arkitekter, Artur von Schmalensee. Ni bryr er inte om någonting annat än pengar och en kortvarig Sten Nordin "sätta ned foten" politik. Slussen kompromissen är en fullkomlig skandal! Så ofattbart dyrbart och obegåvat beslut!
Hur kan ni i framtiden stå med ansvar för att dra en stor trafikled utmed Skeppsbron där den medeltida staden drunknar i buller och trafik som mynnar i en T-korsning som leder ingenstans. Det har en gång har skapats en världsberömd intressant arkitektonisk lösning på slussenfrågan, som ni i tid kunnat räddat till ett försumbart pris i jämförelse med var ni hamnat i dag. Det är faktiskt väljarnas skattepengar ni bollar med på ett ansvarslöst vis. Mitt förtroende för politiker har med åren sjunkit katastrofalt.

Läser DN i dag och ser att ni nu också lyckats klubba igenom placeringen av Nobelhuset på Blasieholmen så ofattbart dumt, när det finns flera mycket bra alternativ till placering. Vet att detta beslut är emot många stockholmares och väljares vilja. Pengarna och politikerna vinner som vanligt. Vi väntade oss inte något annat. Men man tappar lusten att rösta.
Nästa vansinniga projekt, att bygga en jättelik Apples butik i Kungsträdgården, ett nytt kommersiellt projekt. På vilket sätt skulle det bli positivt? Har vi inte nog med shopping och gallerior i innerstaden? Kungsträdgården är en Park! Gå tillbaka till femtiotalet och titta på det fina provisoriska men mycket vackra glashus "Tre sekler" som stod där en gång. Det borde bli en förebild för ett nytt och attraktivt inneställe för oss som vill ha en levande stad.

Monika Carlheim-Gyllensköld

Sunday, March 6, 2016

Återbesöket – Gunnar Ekelöfs ’Färjesång’



I orostider som denna – förkrigstid, folkvandringstid - kan det bli självklart att söka sig till kanon. Den ger en dyrbar hemkänsla i en allt svårbegripligare värld. Med kanon menar jag den litteratur,som en gång skriven, inte kan tänkas bort igen.
      Gunnar Ekelöfs ”Färjesång” utkom i Stockholm 1941.Det välbevarade exemplar av första upplagan som jag hade turen att hitta i Rönnells Antikvariat strax före jul har jag haft svårt att skiljas från sedan dess.Redan dess fysiska gestaltning – något av det bästa i den tidens bokkonst,ger en njutning.
      Bakom det vackra omslaget och Stig Åsbergs ännu vackrare försättsblad gömmer sig några av det svenska nittonhundratalets viktigaste dikter. Och det innanför åttiotre sidor – kanske värt att lägga märke till i en tid när wordprogrammets lockelser frambringar broilers till diktsamlingar på över tusen sidor.
      Här finns mästerverk;”En värld är varje människa”,”Eufori”,”Jag tror på den ensamma människan” och den märkliga och ändlöst tänkvärda dikten ”Du säger ’jag’ och ’det gäller mig’” med det märkliga omkvädet ”I verklighet är du ingen”.
      ”Färjesång” låg alltså färdig 1941. Vad är det egentligen som den försöker säga ? Att vi  bör övervinna världen ?
      ”Jag sjunger om det enda som försonar,
      det enda praktiska, för alla lika:
      Hur sällan mänskan äger makt
      att avstå makt!
      Att avstå jag och talan,
      det enda som ger makt.”
Det är tankar som har djupa rötter i de ostasiatiska kontemplativa traditionerna;Tao och Zen. Du blir fri i det ögonblick du slår dig ner i en själens mörka biograf och lär dig uppfatta dina tankar och lidelser som ett fastlagståg av skuggbilder däruppe på duken.
      Det är ord som lätt kan missuppfattas i en tid när världsläget och moralen tycks mana till handling, och mycket riktigt har Ekelöf lagt in ett varningsord på en av bokens sista sidor. Dikterna heter det, får inte misstolkas som uttryck för defaitism.Utan det handlar om ”en fösvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt.” Det är tänkvärda ord, också idag.
      Så är det då den ofta antologiserade :
      ”En värld är varje människa,befolkad
      av blinda varelser i dunkelt uppror
      mot jaget konungen som härskar över    dem.”
Idén är inte ny. Den finns hos de gamla arabiska mystikerna,Averroes och Avicenna.Och den finns hos Hippolyte Taine,som tänker sig det undermedvetna som ett slags desorganiserad folkmassa av idéer oh impulser som kan gruppera sig – ungfär som ett politiskt parti – och där majoriteten blir till medvetet tänkande.
      Idén kan påminna om Tomas Tranströmers så ofta citerade ”Romanska bågar” där varje människa ses som en katedral.Men idén är inte riktigt densamma:
     
 ”Skäms inte för att du är människa,var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig,och det är som det skall”

      Tomas Tranströmers väldiga inre människa andas frid, den är ett andaktsrum.(Inspirationen var Domen i Pisa) Dikten har övertagit något av den italienska arkitekturens utopi ,som Albert Magnus dröm om stadsbilden som ett uttryck för ett harmoniskt samhälle. (Så långt från dagens stadsbilder.). Ekelöfs inre rymd liknar snarare en upprörd massdemonstration.De inre människorna,de möjliga, befinner sig i dunkelt uppror.Vad vill de ?
      De vill bli verkliga.