Furst Esterhazy brottas med gud

Péter Esterhazy,fotograferad av Lars Gustafsson i Akademie der Künste,Berlin,Maj 2015

 

”Om Gud finns,varifrån då det onda ? OM Gud inte finns,varifrån då det goda ?”

Augustinus två frågor formulerar med oöverträffad enkelhet vad som väl måste vara det slutgiltiga  problemet i alla monoteistiska världsåskådningar.

      Péter Esterhazys just översatta ”Markusversionen” (Weyler 2015) är en märklig bok som alltigenom uppehåller sig med det problemet. Och det i den originella formen av en ytterst personlig och originell omskrivning av Markusevangeliet. Och ur ett mycket speciellt perspektiv;de förskjutnas och förtrycktas tillvaro i en kommunistdiktaturs iskalla värld.

      Esterhazy ,som är en av Europas intressantaste författare i min generation, föddes alltså in i Ungerns en gång mäktigaste familj,ägare till ändlösa lantegendomar,mecenater till några av konstmusikens centrala klassiker,tongivande i alla konstarter. Det kan låta förmånligt. Men Esterhazy föddes 1950,vilket innebar att han tillsammans med föräldrar och syskon i egenskap av folkfiende,deporterades till ett kollektivjordbruk i en avlägsen landsdel.

      Det är om den existensen och om de namnlösa lidanden som den stalinistiskt styrda folkdemokratin tillfogade sina oönskade och sina olydiga som boken handlar.Formen ligger någonstans mellan dokumentär och romanform.Vad vi egentligen bevittnar är en familj och särskilt två unga mäns upplevelser i bottenskiktet av en totalitär kommuniststat.

      Det har skildrats förr – och kan troligen inte skildras alltför ofta – är att den helt och hållet tar sin utgångspunkt i en central kristen problematik.

      Det är en svår bok som Esterhazy denna gång har skrivit.Den kontrasterar med sitt famlande,mumlande och grubblande från den starka episka vinden i vad som kanske är Esterhazys mest kända roman ”Harmonia Celestis”. Här finns ingenting av triumfen,åtminstone berättandets trium som fanns i den stora romanen. Och inte heller   efterföljarens, ”Rättad utgåva”,beslutsamhet,  där författaren modigt bearbetar upptäckten att den beundrade fadersfiguren i själva verket var en informatör till statspolisen.

Genom Esterhazys markusroman ekar hela tiden en hel civilisations religiösa erfarenhet och tvivel. Citat från Simone Weil,Wittgenstein,Nietzsche och Lampedusa tävlar i denna komplicerade kör av röster med diskreta ekon från Esterhazys eget ,numera omfångsrika,verk.Och matematikern kan inte undgå frestelsen att smuggla in fibonacciserien: 0,1,1,2,3,5,.. i ett otäckt avsnitt om ihjältrampade småkycklingar.Det är en mycket tät,kanske alltför tät vävnad.  

Här finns samma språkliga spänst,samma utsökta känsla för detaljen som i hans tidigare böcker.Men tonarten är en helt annan.

      Detta är en man, som ogärna medger att han har laglig rätt att kalla sig furste,som gärna påpekar att han är doktor i matematik och som i denna bok ödmjukt och klokt intar rollen av en grubblande och sörjande Job.Ty det tycks till sist vara hans enda verkliga identitet.