Péter Esterhazy,fotograferad av Lars Gustafsson i Akademie der Künste,Berlin,Maj 2015
”Om Gud finns,varifrån då det onda ?
OM Gud inte finns,varifrån då det goda ?”
Augustinus två frågor formulerar med oöverträffad enkelhet
vad som väl måste vara det slutgiltiga
problemet i alla monoteistiska världsåskådningar.
Péter Esterhazys
just översatta ”Markusversionen” (Weyler 2015) är en märklig bok som alltigenom
uppehåller sig med det problemet. Och det i den originella formen av en ytterst
personlig och originell omskrivning av Markusevangeliet. Och ur ett mycket speciellt
perspektiv;de förskjutnas och förtrycktas tillvaro i en kommunistdiktaturs
iskalla värld.
Esterhazy ,som är
en av Europas intressantaste författare i min generation, föddes alltså in i
Ungerns en gång mäktigaste familj,ägare till ändlösa lantegendomar,mecenater
till några av konstmusikens centrala klassiker,tongivande i alla konstarter.
Det kan låta förmånligt. Men Esterhazy föddes 1950,vilket innebar att han
tillsammans med föräldrar och syskon i egenskap av folkfiende,deporterades till
ett kollektivjordbruk i en avlägsen landsdel.
Det är om den
existensen och om de namnlösa lidanden som den stalinistiskt styrda
folkdemokratin tillfogade sina oönskade och sina olydiga som boken
handlar.Formen ligger någonstans mellan dokumentär och romanform.Vad vi
egentligen bevittnar är en familj och särskilt två unga mäns upplevelser i
bottenskiktet av en totalitär kommuniststat.
Det har skildrats
förr – och kan troligen inte skildras alltför ofta – är att den helt och hållet
tar sin utgångspunkt i en central kristen problematik.
Det är en svår bok
som Esterhazy denna gång har skrivit.Den kontrasterar med sitt
famlande,mumlande och grubblande från den starka episka vinden i vad som kanske
är Esterhazys mest kända roman ”Harmonia Celestis”. Här finns ingenting av
triumfen,åtminstone berättandets trium som fanns i den stora romanen. Och inte
heller efterföljarens, ”Rättad utgåva”,beslutsamhet, där författaren modigt bearbetar upptäckten
att den beundrade fadersfiguren i själva verket var en informatör till statspolisen.
Genom Esterhazys markusroman ekar hela tiden en hel
civilisations religiösa erfarenhet och tvivel. Citat från Simone
Weil,Wittgenstein,Nietzsche och Lampedusa tävlar i denna komplicerade kör av
röster med diskreta ekon från Esterhazys eget ,numera omfångsrika,verk.Och
matematikern kan inte undgå frestelsen att smuggla in
fibonacciserien: 0,1,1,2,3,5,.. i ett otäckt avsnitt om ihjältrampade
småkycklingar.Det är en mycket tät,kanske alltför tät vävnad.
Här finns samma språkliga spänst,samma utsökta känsla för
detaljen som i hans tidigare böcker.Men tonarten är en helt annan.
Detta är en man,
som ogärna medger att han har laglig rätt att kalla sig furste,som gärna
påpekar att han är doktor i matematik och som i denna bok ödmjukt och klokt
intar rollen av en grubblande och sörjande Job.Ty det tycks till sist vara hans
enda verkliga identitet.
