Tredje ståndpunkten är ingen ståndpunkt

Det ryska bombflyget övar numera rutinmässigt inflygningen till uppdragen

mot småländska startbanor och FRA-anläggningarna i Roslagen.När Öland och Gotland,dessa i praktiken demilitariserade öar ,som väl tillhör det som Herr Löfvén med en sällsam formulering  har kallat ”geografiskt tomma ytor” – kanske han menar ”avställningsytor”  -inte är så tomma längre utan har undergått halvön Krims öde kan angreppen mot de baltiska länderna ostört sättas in.

      Nu skriver en Daniel Suhonen – sällsamt nog inte på Aftonbladets utan på Expressens kultursida – att vi bör undvika att delta i flygövningar i Östersjöområdet.

      ”Men att trycka Nato inpå Rysslands gränser - vilket händer om Sverige och Finland skulle gå med - är att höja konfliktnivån i onödan.”

      Det skulle aldrig falla mig in att misstänka Herr Suhonen för att vara en av de numera allt oftare uppträdande putinmegafonerna i svensk press. Däremot undrar jag hur han har det med verklighetskontakten. Man kunde säga,utan att bli onödigt ohövlig,att han inte har hängt med i vad som faktiskt pågår.

      Om den klerikala diktaturstaten i öst sedan ett par år övar angreppet torde det knappast spela någon roll vilka emotioner en NATO-övning kan framkalla.Det stadiet är med all sannolikhet passerat.

      I min generation har vi ju livliga minnen av de intellektuella och konstnärer som i konflikten mellan det då expansiva sovjetimperiet och den fria världen ville bekänna sig till en tredje ståndpunkt. Tredje ståndpunktens anhängare var säkert inga förrädare.Även om man kan undra vad den forne nazisten Karl Vennberg tänkte på när han skrev om meningsmotståndaren Eyvind Johnson att han ”knäfallit inför västmakternas blodiga altare”. Sivar Arnér,Birgitta Trotzig och de andra tyckte sig verkligen se ett alternativ mellan ställningstaganden.Förmodligen misstog de sig.

De visste för litet om Sovjetstatens verkliga misär, om polisspionernas DDR,om Rumäniens fängelser.

      Skulle man idag kunna inta en Tredje Ståndpunkt i valet mellan de normala parlamentariska demokratierna  och Putins  klerikala och nationalistiska diktatur ? Vad skulle det vara för val ? Att oligarken och diktatorn Putin har giftmord på oliktänkande och journalister på programmet och betraktar normala människorättsorganisationer som icke önskvärda hot är en beklaglig sak.

      Men det är inte argumentet.Vad skulle det innebära att påstå att det finns ett alternativ mellan demokratisk samhällsordning och en prästerligt och nationalistiskt inspirerad totalitarism,modell Putin,General Franco eller Doktor Salazar?

      Det finns inte. Det finns ingenting där. Tredje ståndpunkten är idag lika irrelevant som den fromma berättelsen om Bileams åsna.

      En annan sak att diskutera är hur länge hyckleriet kan fortsättas med att både vara och inte vara anslutna till   NATO ,den västliga alliansen.Den  får vi ta en annan dag.