HUR KUNDE DET GÅ SÅ ILLA ?

Sydafrika är aktuellt i rubrikerna igen. Rätt överraskande har korruptionsrättegången i den skandalösa affären med de 28 JAS-plan,som svensk krigsindustri starkt påhejad av svenska myndigheter och till priset av avsevärda mutor kommit igång.I Sydafrika.Svenska åklagare har som bekant visat ett mycket begränsat intresse, förr liksom nu, när nya fynd görs i de schweiziska bankerna. Häromdagen kunde man se hur de valda ledamöterna av populistpartiet EFF, i sina karakteristiska röda overaller ,slängdes ut ur parlamentet av polisen.De hade nämligen ifrågasatt President Zumas privatpalats   under devisen ”Betala tillbaka!”. Summan är 246 miljoner Rand.

      En nation med världens brantaste inkomstskillnader enligt åtminstone ett mätsystem. Trettiofyra strejkande gruvarbetare,mördade av regeringspartiets egna säkerhetsstyrkor den 16 augusti 2012.

Nelson Mandela,med sin inkluderande politik,accentuerad genom Biskop Tutus sannings- och försoningskommission,efterträddes av Thabo Mbeki ,mest känd för sin katastrofala aidspolitik som kostade hundratusentals afrikaner livet eftersom bromsmediciner förbjöds som imperialistiskt fötryck och skulle ersättas med rödbetssaft. Efter visionären Mandela kom intrigören Mbeki och efter honom Jacob Zuma. Arbetslöshet,enorm bostadsbrist, auktoritära presslagar ,politiskkt motivrade mord på återstående vita bönderna i avlägset belägna gårdar.

Redan på sextiotalet hade ju  pessimister som Serge Mallet   envist påpekat att det svarta Afrika hade gjort en dålig start. Fattigdom,okunskap,skriande ekonomiska skillnader,klanväsen i stället för demokratiska arbetsmetoder,en ny överklass i lyxbilar blev ju välbekanta inslag i bilden av det nya Afrika.. Men vid Sydafrika fäste vi ju – inte minst i Sverige –helt andra förhoppningar än,låt oss säga vid Zimbabve eller Zambia. Stora journalister som Herbert Tingsten hade klätt av apartheidregimen, Per Wästberg fortsatte avklädningen,men kunde också visa att detta Sydafrika med sina många språk producerade världslitteratur.

      Hur kunde det gå lika illa här, med alla dessa materiella och intellektuella förutsättningar,med Mandelas och Tutus kloka försoningspolitik?

      Om detta har Disa Håstad,en annan av Dagens Nyheters stora journalister, skrivit en fascinerande – och något deprimerande   – bok,”Brusten regnbåge.Mandelas krossade dröm” (Bonniers)

      Det är en utomordentligt detaljrik bild hon förmedlar,baserad på väldigt många intervjuer och ett rikt dokumentärmaterial.En mindre ambitiös föfattare hade säkert nöja sig med att skriva en bok om JAS-affären och korruptionen i den svenska biståndspolitiken under de aktuella decennierna.Disa Håstad ger sig betydligt längre in i de afrikanska labyrinterna.

      Det är om en brusten utopi hon berättar, och bortom de välfångade politiska och socioekonomiska frågorna skymtar den stora filosofiska,Hanna Arendts fråga – måste alltid revolutioner sluta med att ett tyranni ersätts av ett annat ?