Sydafrika är aktuellt i rubrikerna igen. Rätt överraskande
har korruptionsrättegången i den skandalösa affären med de 28 JAS-plan,som
svensk krigsindustri starkt påhejad av svenska myndigheter och till priset av
avsevärda mutor kommit igång.I Sydafrika.Svenska åklagare har som bekant visat
ett mycket begränsat intresse, förr liksom nu, när nya fynd görs i de
schweiziska bankerna. Häromdagen kunde man se hur de valda ledamöterna av
populistpartiet EFF, i sina karakteristiska röda overaller ,slängdes ut ur
parlamentet av polisen.De hade nämligen ifrågasatt President Zumas
privatpalats under devisen ”Betala
tillbaka!”. Summan är 246 miljoner Rand.
En nation med
världens brantaste inkomstskillnader enligt åtminstone ett mätsystem.
Trettiofyra strejkande gruvarbetare,mördade av regeringspartiets egna
säkerhetsstyrkor den 16 augusti 2012.
Nelson Mandela,med sin inkluderande politik,accentuerad genom
Biskop Tutus sannings- och försoningskommission,efterträddes av Thabo Mbeki
,mest känd för sin katastrofala aidspolitik som kostade hundratusentals
afrikaner livet eftersom bromsmediciner förbjöds som imperialistiskt fötryck
och skulle ersättas med rödbetssaft. Efter visionären Mandela kom intrigören Mbeki
och efter honom Jacob Zuma. Arbetslöshet,enorm bostadsbrist, auktoritära
presslagar ,politiskkt motivrade mord på återstående vita bönderna i avlägset
belägna gårdar.
Redan på sextiotalet hade ju pessimister som Serge Mallet envist påpekat att det svarta Afrika hade
gjort en dålig start. Fattigdom,okunskap,skriande ekonomiska
skillnader,klanväsen i stället för demokratiska arbetsmetoder,en ny överklass i
lyxbilar blev ju välbekanta inslag i bilden av det nya Afrika.. Men vid Sydafrika
fäste vi ju – inte minst i Sverige –helt andra förhoppningar än,låt oss säga vid
Zimbabve eller Zambia. Stora journalister som Herbert Tingsten hade klätt av apartheidregimen,
Per Wästberg fortsatte avklädningen,men kunde också visa att detta Sydafrika med
sina många språk producerade världslitteratur.
Hur kunde det gå
lika illa här, med alla dessa materiella och intellektuella förutsättningar,med
Mandelas och Tutus kloka försoningspolitik?
Om detta har Disa
Håstad,en annan av Dagens Nyheters stora journalister, skrivit en fascinerande
– och något deprimerande – bok,”Brusten regnbåge.Mandelas krossade
dröm” (Bonniers)
Det är en
utomordentligt detaljrik bild hon förmedlar,baserad på väldigt många intervjuer
och ett rikt dokumentärmaterial.En mindre ambitiös föfattare hade säkert nöja
sig med att skriva en bok om JAS-affären och korruptionen i den svenska biståndspolitiken
under de aktuella decennierna.Disa Håstad ger sig betydligt längre in i de
afrikanska labyrinterna.
Det är om en
brusten utopi hon berättar, och bortom de välfångade politiska och
socioekonomiska frågorna skymtar den stora filosofiska,Hanna Arendts fråga –
måste alltid revolutioner sluta med att ett tyranni ersätts av ett annat ?
