Hos några samtida –
poeter och översättare – kan jag urskilja en tydlig dragning till det
svårtolkade, det kryptiska,det långt ifrån självklara.Dit hör Aris Fioretis
heroiska arbete med de hölderlinska fragmenten, de många fina tolkningarna av
den store portugisiske hermetikern Ferdnando Pessoa som har följt slag i slag
och inte minst det intresse som en rad förtjänta översättare har ägnat Paul
Celan.Dit hör Göran Sonnevi,Lars-Inge Nilsson
och inte minst Anders Olsson som tillsammans med Håkan Rehnberg gav ut
den viktiga lilla volymen Lila luft år 1990. Och nu kommer alltså den
outtröttlige Anders Olsson med Celans längsta samling ”Andningsvändning”.
(Lublin Press 2014).Säkerligen har till exempel Lars Norén ända från debuten
präglats starkt av dessa intryck.
Jag finner denna motström i
samtida svensk poesi djupt sympatisk. I en tid när så mycket av den nya poesin
präglas av trivialisering och har så svårt att hålla gränsen mot kolumnisteras egendomligt uniforma
husrapporter, behöver vi påminnas om Paul Valerys ord,som Olsson citerar i sitt
efterord ”dikten är språket i dess födelsetillstånd”.
Paul
Celan, judisk poet,född 1920 i Czernowitz och död för egen hand i Paris i April
1970,är ett absolut unikum i sin tids litteraturhistoria. Hans ursprungliga
familj helt utplånad i Förintelsen, hans språk ,tyskan, på en gång djupt
främmande och helt förtrogen,hans poetik en mycket speciell som utesluter
sångbarhet men inte precision gör hans dikter till sällsamma fynd.Man kunde
kanske likna dem vid dessa oberäkneliga kosmiska partiklar som gång efter annan
uppfångas i astrofysikernas detektorer och oftast måste avfärdas som mätfel
eftersom de inte alls stämmer med teorierna:
”ETT
DÅN: det är
sanningen
själv
som
trätt ut
bland
människorna
mitt
i
metaforyran.”
Anders
Olsson har ,som det förefaller mig , varit på en gång oförvägen och mycket
noggrann i sitt arbete.Svenskan är – jämfört med engelskan – ett språk som
ligger bra till för översättning från tyska.Men denna Celans tyska är mycket
speciell.Den har drag av det schizofrena språket och dess nybildningar,den kan
vitsa och förvränga vad som uppfattas som standardspråket. Anders Olsson tar
sig fram.Där han måste drar han sig inte för nybildningar. En riktig granskning
av detta imponerande arbete skulle kräva månader. Vid min läsning har jag svårt att se hur saker hade
kunnat göras annorlunda. Låt oss stanna upp inför den sista dikten:
”EN GÅNG
då tvättade han världen,
osedd,natten lång,
verklig.
En och oändlig,
Förgörelse,jaggörelse.
Ljus var.Räddning.”
