”Är ni säker på att bibehållandet av
människosläktet ,när ni och alla era bekanta inte längre finns till ,verkligen
intresserar er ? ”
Max Frisch, en schweizisk mästare med ovanlig
förmåga att ställa frågor, de branta och de skarpa, inleder sin Tagebuch
1966-1971 med en enkät där den första frågan lyder så..
Det är en fråga, som intressant nog, numera debatteras allt
flitigare av filosoferna. Särskilt av dem som i John Rawls efterföljd har dramatiska
moraliska tankeexperiment på programmet. Science Fictionförfattarna, som nästan
alltid ligger ett steg före filosoferna, har för länge sedan observerat
dilemmat. P.D.James roman ”The children of Men”, flera gånger filmad med litet
olika variationer av temat, handlar om en mänsklighet där plötsligt och
överraskande, alla graviditeter upphör. Ingenting annat är förändrat än just
detta; de ännu levande är de sista. Ingen stor komet, inget nukleärt
världskrig. Bara slut på fertiliteten. Men det räcker: kommer det inte att
förändra allt ?
Tankeexperimentet
med utebliven fruktbarhet (något som möjligen skulle kunna åstadkommas genom
någon oförutsägbar koncentrerad skur av kosmisk strålning ur de yttre rymderna)
har fördelar framför kometkollisioner i den stora skalan och liknande
domdagsscenarier. Det på ytan odramatiska förloppet och utsträckningen över tid
renodlar problemets etiska aspekter .
Vi vet med
säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn
som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall.Skall vi säga 110
år? Det intressanta är att vi alla förefaller – möjligen med undantag av någon
excentriker - acceptera detta med totalt
saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan
göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett
universellt accepterat faktum. Av några människor
för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något
slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på
något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över
oändlig tid utsträckt liv skulle beröva den mänskliga individuella existensen
varje rimligt spår av värdighet och mening. Över oändlig tid konvergerar paradis
och inferno .Hur det är att vara död, d.v.s. att inte existera, vet vi ju alla
vid eftertanke mycket väl. Det är det tillstånd hos världen som rådde före vår tillblivelse;vi ingick inte i dess
sammanhang.
Men det
etiska tankeexperimentet med en värld utan efterlevande ställer fundamentala
frågor.Om mänskligheten hade en överblickbar slutpunkt skulle uppenbart en rad aktiviteter ,t.ex. cancerforskning och
sunamivarningssystem, bli meningslösa,påpekar New Yorkfilosofen Samuel
Scheffler i en intressant men knappast okontroversiell samling föreläsningar
”Death & the Afterlife” (Oxford 2013. Boken innehåller också en rad
utförliga kommentarer och motargument) .
Ur ett
konsekvensetiskt perspektiv är det hela långt ifrån glasklart. Nyheten om mänsklighetens snara upphörande
skulle förutsäga väldiga intellektuella, sensuella och konstnärliga förluster. Eftersom vi knappast
kan förälska oss i de ofödda som vi aldrig får en chans att möta ter sig de
personliga förlusterna kanske mindre hotfulla. I varje fall i den odramatiska
versionen.Men – å andra sidan – vilka oändliga
mängder av utsikter till psykisk och fysisk smärta,fattigdom,förnedring och
lidande, skulle vi inte kunna avskriva från balanskontot! Vad Arthur Schopenhauer skulle säga verkar
ganska klart. Barnarbetet i en asiatisk textilfabrik är ,säger han,ett alltför
högt pris för privilegiet att få andas.
Något slags
metafyisk eller fysisk världhärskare med konekvensetiska böjelser,skulle kanske
finna att övervägande argument talar för att det är tid att avbryta den
smärtsamma och oftast ytterst ovärdiga process som är mänsklighetens historia ?
Den instinktiva
ovilja vi känner inför ett sådant utilitaristiskt resonemang säger oss kanske
något om utilitarismens oförmåga som moralteori.
Det är också
Schefflers uppfattning. Om efterlevandet har ett slut inom överskådlig tid men personlig saknad – skulle detta beröva livet
all mening ?
I flera frågor
är han inte är särskilt klar. De efterlevandes försvinnande skulle beröva vår
egen existens dess mening ,tänker han sig? Hur mycket av dess mening ? Vad är
skillnaden mellan upplevelsen av
meningsfullhet och objektiv meningsfullhet
? Och är meningsfulllhet ett slags absolut egenskap,eller behöver vi så att
säga en relativitetsteori för meningsfullhet.Om jag vill göra upp eld i ett
övergivet hus kan det vara en meningsfull handling för att överleva.Men om
denna verksamhet ingår i ett meningslöst militärt företag säg Napoleons ryska
fälttåg, blir då handlingen meningslös ? Eller är meningsfullheten begränsad
till ett slutet sammanhang? Jämför med
Monopolspelet ! En transaktion som ter sig meningsfull inom spelet är knappast
meningsfull utanför det.
Man kunde naturligtvis invända – i det sammanhanget – att ur att
astronomiskt tidsperspektiv är det fullständigt uppenbart för alla att det
finns en bortre gräns för efterlevandet. Om vi alltså kräver något slags
universell meningsfullhet för den
mänskliga historien blir vi nog hänvisade till något slags skojarfilosofi
i Hegels maner.
Inom rimligare
tidsramar har uppenbart Scheffler en intressant poäng: vi upplever ett
moraliskt ansvar gentemot de ofödda, alltså gentemot rättssubjekt som är
möjliga men ännu inte förverkligade.I ljuset av en universell
överlevnadskatastrof skulle rimligtvis detta ansvar upphöra.Och efterlämna, gissar
jag, en oändlig tomhetsupplvelse.
Filosofernas
förnyade intresse för hela det litet ruskiga problemet med efterlevandet står
uppenbart i klimatkrisens långa skugga.
