När det begav sig

Hans Magnus Enzensbergers hus , Fregestrasse 19 i Friedenau vid sextiotalets början: en blandning av seminarium,tidskriftsredaktion, själasörjarmottagning och jag vet inte allt. Människor kom och gick.Hans Magnus var mycket stolt över att ha en gammal villa vid en gata som så bildat erinrade om den store filosofen Gottlob Frege.Ända tills han upptäckte att gatan bar sitt namn inte alls efter filosofen men efter en känd evangelisk lokal kyrkoherde Frege från sekelskiftet.Vi diskuterade möjligheten att genomdriva en av dessa namnändringsceremonier som inte var ovanliga efter 1945. Hermann Göringstrasse hade ju åter blivit  Wilhelmsstrasse. Fregestrasse skulle i så fall döpas om till Fregestrasse.Ett intressant gränsfall,som säkert skulle ha roat författaren till Grundlagen der Arithmetik.

           I huset vid Fregestrasse kunde man träffa intressanta personer. Den  utomparlamentariska proteströrelsen ,med ursprung i Berkeley och Stanford,förmälte sig med tidens utopiska strömningar.  Fåren, dvs de fredliga förkunnarna av gruppäktenskap och fria universitet och getterna,dvs förespråkarna av revolutionärt våld, hade ännu inte riktigt hunnit sorteras ut från varandra.                                                            Andreas Baader – Warenhausbrandstifter,introducerade sig en herre vid ett tillfälle med många gäster. Han skulle ett par år senare bli mycket ryktbar som medlem av en terroristisk oganisation,Andreas Baader.

           ”Hon var ensam,en nunna utan kloster.Jag            tyckte synd om henne.När hon tog av          glasögonen,såg hon värnlös ut.”

           Det är alltså en ögonblicksbild av Ulrike Meinhof. Periodens våldsbenägna utomparlamentariker,Rote Arméfraktion,Kommune I och alla avknoppningarna kan vid en jämförelse med islamofascismens snarast industriellt organiserade terroristarméer te sig enbart förvirrade.Ofarliga var de dock inte. Allra minst för sig själva; den dystra efterskörd i form av förstörda liv, fängelser och mentalsjukhus som till sist återstod ,bör inte glömmas bort.

           Hans-Magnus Enzensberger, nu 85 år gammal,har samlat sina minnen från det märkliga, och tilldels bisarra, sextiotalet till en bok som vimlar av sådana briljanta ögonblick av skärpt uppmärksamhet och en poets iakttagelse. Den heter ”Tumult” och har denna höst kommit ut hos Suhrkamp. Ett fascinerande porträtt av en egendomlig tid.Skriven av en som envist beskriver sig själv som deltagande observatör.

           Men allt handlar sannerligen inte om berlinliv. Här finns en underbar liten skiss av Nelly Sachs, ensam och plågad av outhärdliga minnen i sin lilla våning på Bergsunds Strand ,som i kväsmiter över till en väninna i våningen intill som har TV , för att avnjuta en landskamp i fotboll.

           Här finns Krustjevs Sovjetunion från öster till väster,inklusive den lantlige lille diktatorn själv i badbyxor och här finns Castros postrevolutionära Cuba, ett besvikelsepalats som sätter sina poeter i fängelse.

           Det fanns en tid när Enzensberger,briljant poet,lysande essäist,var det ständigt närvarande kvicksilvret i alla dessa kulturkonferenser, - i regi av olika sidor i det kalla kriget. –Det var en tid när så kallade progressiva borgerliga intellektuella,inklusive J P Sartre och Mme Beauvoir kunde påräkna buntar av fria flygbiljetter och utmärkta hotell litet här och var i världen. Märk väl;så länge de kunde betraktas som progressiva borgerliga.Enzensberger lyckades så småningom stöta sig med alla dessa skattefinansierade resebyråer,allra sist Kuba,där hans aktion för den fängslade poeten Huberto Padilla blev halmstrået som knäckte gästfrihetens rygg.

           Denna fascinerande minnesbok berör också en grunden tragisk kärlekshistoria; upphovsmannens hjälplösa passion för    Maria Alexandrowna Enzensberger,född Makarowa,en ung  ryska som aldrig lyckas anpassa sig till de anspråk som ett liv  utanför Sovjetunionen ställde på henne. Hon tog sitt liv 1991.

           Allt detta berättat i efterklokhetens klara ljus

ETT SKAMLIGT FÖRSLAG

 

Neddragningen på totalt 15 miljoner kronor bör   i huvudsak ”göras när det gäller stödet till kulturtidskrifter. Det statliga stödet till kulturtidskrifter kan ges till tidskrifter i såväl tryckt som digital form. Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bland annat för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.”

           Kulturutskottets reviderade förslag till Alliansens kulturbudget föreslår en neddragning av tidskriftsstödet på totalt 15 miljoner kronor.

           Detta innebär självklart katastrof för en rad tidskrifter som är behövliga för litteraturen och för det offentliga samtalet.Lyrikvännen,Häften för Kritiska Studier, Tiotal. Judisk Krönika o.s.v. – tänk er dem försvunna från hyllorna nere hos Hedengrens!

           Den som trodde att det fanns åtminstone ett spårelement av sund kulturkonservatism hos Alliansens företrädare i Kulturutskottet misstog sig - uppenbart.

           Men det är värre.Här döljer sig en politisk skandal.

           Det var Roland Pålsson – hög ämbetsman hos sextio- och sjuttiotalens Kulturdepartement som en gång i tiden utformade riktlinjerna för tidskriftsstödet. Eftersom jag var huvudredaktör för BLM på den tiden och BLM inte gick vidare bra,hade jag ett samtal med denne sympatiske herre,en utpräglad rättrådig ämbetsman.Vi talade om fördelarna med ett tidskriftsstöd men också om riskerna.Hur skulle man kunna förebygga att stödet samtidigt  blev  ett instrument för politisk styrning av det offentliga samtalet ? Pålsson  såg problemet och han hade en uppriktig vilja att göra något åt det. Hans lösning – långt ifrån fulländad men ett hederligt försök – låg i att delegera ansvaret till ett nyinrättat kulturråd.

           Den svenska floran av kulturtidskrifter förmedlar inte bara kunskaper utan också en mängd av åsikter som inte sällan ter sig outhärdliga för någon eller några av de andra tidskrifternas redaktioner. Det skall vara så. Detta är vad som skiljer oss från Kina eller DDR, för att inte tala om Nordkorea.

Den politiska vikten ligger möjligen mera till vänster än till höger. Det viktiga är att de samhällsanalyser och de konstuppfattningar som summan av tidskrifter representerar inte är uniform.

           Därför är Kulturutskottets förslag djupt obehagligt. Det går inte att utesluta misstanken om en politisk avsikt . Ty den ekonomiska vinsten av indragningen, knappast mer än vad några styrelsemedlemmar i vinstgivande statliga företag bevisligen årligen begagnar av offentliga medel för sitt privata sällskapsliv, är inte tillräckligt stor för att motivera denna osande dumhet.