Vid strandpromenaden nere vid Neckar, - filosofernas
gamla promenadväg,kan ännu snickarmästare Zimmers runda torn beskådas och
besökas. En historisk byggnad på en vacker plats där Friedrich Hölderlin
vistades – eller förvarades. Det blev ungefär 36 år mellan1806, sammanbrottets år, och slutet;1843. Hans liv i
tornet brukar beskrivas som en märklig fångenskap eller kanske självvald
isolering , avbruten av besök från vänner ;Sinclair, den unge Weibling ,och några
promenader ut i landskapet. Resten ett tillstånd,växlande mellan total apati
och intensivt skrivande,styrt av blixtsnabba ingivelser. Ett slags schamanism
,kunde man kanske säga.
Alltsammans
är omtvistat, också sinnessjukdomen. Pierre Bertaud ,en fransk kännare, har velat
visa att sinnessjukdomen inte alls var en sådan. Enligt den teorin var
Hölderlin en medlem av ett hemligt sällskap med upprorsplaner mot hertigdömet
Würtenberg,kort sagt en jakobin,som räddar sig in i klinikens säkerhet för att
undgå fängelse,kanske avrättning.Det är som sagt omtvistat.Hur som helst är
detta kanske det märkligaste av alla
tyska diktaröden, och det i en tradition som är plågsamt rik på just sådana .
Förklaringarna
till Hölderlins sammanbrott är många. Svårigheten att etablera sig som diktare
är en. Hans prosodi uppfattades som underlig; en besynnerlig variant av Pindaros oden. År 1806
fanns ,förutom romanen Diotima och en del dikter i några små tidskrifter och
litterära kalendrar, ingenting i trycket av Fredrik Hölderlin. Hans omfattande
översättningar från grekiskan vilade i stilla obemärkthet.”Diotima” – en något
tålamodsprövande brevroman - handlar om
en omöjlig, passionerad och brutalt avbruten kärlek, till bankirsmakan Susette
Gontard , i vars hushåll han vistades i en kombination av informator, domestik
och möjligen älskare, tills den oundvikliga slutscenen infinner sig. Hölderlin åker
ut ur hushållet och återser en enda gång
Susanne.Sådant kan göra ont, djävulskt ont.
På
andra sidan floden, uppe på stadskullen, ligger fortfarande filosofernas
plantskola, Tübingens Stift. Sällan
har väl ett evangeliskt seminarium spelat en större rollen i den europeiska
idéhistorien. Detta är ungefär den tid när underbetalda, inte sällan alltför
tidigt bortgångna unga män som Riemann - i tjänst hos småfurstars universitet -
vänder upp och ner på matematiken.Det är de vilda åren i filosofin,för att citera Rüdiger Safranski.
Detta prästseminarium rymmer några år ett märkligt triumvirat: Hegel,Schelling
och Hölderlin. De är alla mycket goda vänner.Deras samtal måste vi föreställa
oss: det är ett av de stora uppbrotten i filosofin.
Jag
tror att man knappast kan underskatta den enorma, traumatiska effekt som den
franska revolutionen och dess fortsättning in i napoleonkrigen har på denna
tyska generation. Välkomnad som frihetens och förnuftets triumf över feodalt
elände och religiös obskurantism övergår den med förskräckande snabbhet i
blodbad, totalitär terror, för att till sist plana ut i militärdiktatur. De
krafter som revolutionen utlöser visar sig enorma, destruktiva
,okontrollerbara. Schiller går från upprorsstämningen i sitt rövardrama till
den filosofiska pedagogiken i boken om människans sentimentala uppfostran. En
estetisk bildning är det enda som kan rädda oss från att hemfalla till
massornas destruktiva barbari. Fotbollshuliganer och skrikande nazihopar
undgick han lyckligtvis att se. Hegel gräver djupare – eller tror sig gräva
djupare. Fascinerad av negationen ,
denna den märkligaste av alla logikens operatorer , utvecklar han en syntax som
de historiska nödvändigheterna har att hålla sig till. Ingenting sker, kan man
sammanfatta, utan att dess negation också förverkligas.Det onda bor i det goda
och det goda i det onda.
Och Hölderlin ? Förförd av Pindaros oden
drömmer han i ”Hyperion” och i långa
dikter med en språngartad och vacklande syntax
om ett återupplivande av den klassiska
grekiska antikens anda,dess gudavärld och hjältar. Till skillnad från en annan
kännare i en senare generation , Friedrich Nietzsche, tycks han sakna
förståelse för den mörka,den skrämmande sidan i den grekiska,dunkla
hålrum,skrämmande fågeldemoner,ohyggliga straff utmätta av pinsamt hämndlystna
gudar. Eller kanske ändå inte ? Hur Hölderlin har tänkt sig att denna syntes mellan upplyning och grekisk gudavärld skulle se ut är inte lätt att förstå. Där finns en
dröm om en sammansmältning av det sköna landskapet i forna hertigdömet
Schwaben, de mjuka höga kullarna och de snabba grunda floderna och de attiska
cypresserna. Antiken är för Hölderlin en dröm.Men en dröm med utopiska färger.
Fanns det i Hölderlins generation en fasa för att
livet,när allt kommer omkring, skall visa sig alltigenom meningslöst, så som
William Shakespeare alltid ser det ? Den franska revolutionens ohyggliga utveckling
från frihetsrörelse till militärdiktatur borde ha inbjudit till sådana tankar. Vi
finner dem hos Arthur Schopenhauer, Hegels samtida. Medan Nietzsche – ett slags
inverterad Schopenhauer som Safranski
säger – ser vad han kallas Guds död, det totala metafysiska tomrummet, som en
ny frihetsgrad.
Efter den långa
tid när Hölderlin, till skillnad från studiekamraterna är snarast bortglömd,
outgiven, oläst, skall det visa sig att det är just Friedrich Nietzsche som
bland de första inser hans betydelse.
Ett förebud till den ännu avlägsna poetiska modernismen,
precis som Beethovens sena kvartetter rymmer den hårsmala sprickan i den
klassiska harmonikens stora fulländade glasbubbla.
*
Ungefär så ser scenografin ut. Dags att föra in de
uppträdande.
I april 1975 skriver Peter Weiss i sin
anteckningsbok:
”med Lindegren kunde samtal föras om Hölderlin i Paris.”
Det är inte enda gången exildramatikern
och romanförfattaren söker upp den
hjälplöst förfallande poeten.Som han återfinner,sängliggande på Riddargatan, i
ett erbarmligt tillstånd,men sprakande av hölderlincitat. Det kan verka som om
poeter i skaparkris sökte sig till Hölderlin som om han vore en magnet.
Peter Weiss hade redan
1972 haft tysk premiär på sitt drama Hölderlin. Det byggde på idén om den
besvikne radikalen:
”Jag trodde på
Revolution så fast
att alla sammanhangen för mig brast
när det som lovats för min blick
försvann
och ej ett Paradis men fångenskap
jag fann”
Det var inte bara DDR:s litteraturpoliser som fann detta
drama misslyckat.Det saknar nästan helt dramatik. I dialoger som oftast alltför tydligt är citat
uppträder personligheter som Goethe, Schiller och Schelling.
Seminarieynglingen Hegel uttalar helt brådmoget och framförallt
ohistoriskt åsikter som det torde ha
tagit den mogne filosofen decennier att utveckla.Men framförallt fattas här den
metafysiska dimensionen,känslan av det annalkande åskvädret, inspirationens
blixtar.
Av
Lindegrens översättningsförsök blev inte mycket. Erik Blomberg framstår som
pionjären,också han en poet med skrivsvårigheter. Andra skulle följa:Göran
Sonnevi,Arne Melberg.
Och
nu – helt välkommet - Aris Fioretis med ett fylligt urval ,framförallt ur
tornperiodens svåra,språngartade, syntaktiskt sällsamma diktning .(Hölderlin
”Kom nu,eld” Ersatz 2013. )Det är en kulturgärning han har utfört med denna bok och
hela projektet vittnar om en sympatisk oförvägenhet. Mina intryck av Fioretis har
varit det av en ytterst hjälpsam och
kompetent kulturdiplomat i Berlin, och av en något tillkrånglad romanförfattare
som jag har haft svårt att engagera läsa till slut. Här finns all anledning att
komplettera den bilden. De här kommer att stå sig.
Urvalet är okonventionellt.Flera välkända
antologistycken saknas, till förmån för så mycket som aldrig tidigare har setts
på svenska.Till synes sorglös,men väl förberedd i den kritiska
litteraturen,vandrar översättaren ut i
ett minfält av idiolekter,språngvis och ofta omkastad metrik ,helt originell
syntax och häpnadsveckande tankesprång Det här är inte som att t.ex. översätta Rilkes elegier eller
orfeussonetter . Rilkes metaforer kan vara svåra, hans rytm är full av
andningsfällor, hans handhavande av sonettformen mycket fritt. Men han är alltid där.
Här
spelas efter andra regler. Det element av personlig tolkning som alltid måste
finnas vid en översättning ,måste få en oundvikligt stor roll här. Man kan
naturligtvis aldrig påstå att en hölderlintolkning, särskilt av de sena
utkasten och fragmenten någonsin skulle kunna bli definitiv. Men man kan – som
i matematiken – skapa närmevärden.
Ett par exempel på vad jag talar om kan
behövas. På ett ställe i ”Der Einzige” tilltalas någon, som kan vara
Himmelsguden, kanske möjligen Kristus, kanske båda i någon hölderlinsk syntes,på
det här sättet:
”Mein Meister und Herr!
O du mein Lehrer !
Was bist du ferne
Geblieben ?und da
Ich fragte unter den Alten,
Die Helden und
Die Götter,warum bliebest
Du aus ? Un jetzt ist voll
Von Trauern meine Seele. (…)”
Fioretis
översätter:
”Min mästare och herre !
O du, min lärare!
Varför höll du dig
Borta?Och då jag
Frågade bland de gamla,
Bland hjältarna och
Gudarna,varför uteblev
Du? Och nu när min själ
Full av sorg (…)
Hur
man än vänder sig är detta svårt. ”Was bist du ferne geblieben?” blir ju
ordagrant ”Vad har du fjärran förblivit ?”. Fioretis knyter an till nästa fråga
litet längre ner i texten där det faktiskt frågas ”varför”. Men är det
verkligen samma fråga som upprepas ?
Eller skall man anta att Hölderlin tänker sig att den dolde gud han tilltalar,
hela tiden har förblivit , gömd, befunnit sig någonstans i ett oåtkomligt fjärran?
Att ha uteblivit och att förblivit någonstans
långt borta blir då noga taget helt olika begrepp.
Eller
ta det ohyggligt knepiga och av fackmännen omdebatterade slutet på ”Nymfen”:
(…) Unwillig nemlich
Sind Himmlische ,wenn einer nicht die
Seele schonend sich
Zusammengenommen,aber er muß doch; dem
Gleich fehlet die Trauer.”
”Ty de himmelska
Blir avoga när någon för att skona
själen inte
Tar sig samman,Men han måste det;
Likt denne felar sorgen.”
Felar
sorgen som hos Arietis eller Michael Hamburger ? Eller är det så att sorgen
felar hos den som inte lyckats ta sig
samman ? För mig låter det senare sannolikare. Hölderlins diktning handlar till
sist om detta : att övervinna det outhärdliga.
Aris Fioretis tolkningar kommer ungefär så
långt man kan komma med gedigna bakgrundkunskaper, ett ledigt förhållande till
tyska språket och en passion för Hölderlins dunkla diktvärld. Men vi är på en
mark där något alltid måste förbli outsagt.Och kanske därför också –
oöversättbart.
