1789 års franska
revolution är och förblir den stora Händelsen
- portalen till vad vi väl uppfattar som den moderna världen. Detta
faktum störs inte av att det finns en mycket äldre engelsk revolution på
sextonhundratalet, nämligen Oliver Cromwells och hans utopiska tillskyndares.
.Den besjälas åtminstone i sin början av utopiska ideal som är tidiga
släktingar till Upplysningens, och trots restauration och återinförd
kungamakt har den lämnat outplånliga spår i engelskt liv.Man skämtar inte med The
House of Commons, - det är lärdomen.
Om
allt detta har det skrivits så kallade hyllkilomerar. En fråga som har en
särskild fascination för många statsvetare och filosofer, däribland Hannah
Arendt i hennes klassiska studie ”On Revolution” är jämförelsen mellan den
amerikanska revolutionen och den franska.
Medan den franska inom några
få år genomlöper en skrämmande kedja av utvecklingsfaser från konstitutionell
monarki, via författningsbunden republik, totalitär polisstat och så
småningom plana ut som militärdiktatur – och allt detta till priset av
oräkneliga grymheter och händelser som har en tydlig prägel av folkmord –
resulterar den amerikanska i vad som väl måste betraktas som världshistoriens
mest rättssäkra frihetliga demokrati.
Hur kunde det bli så
olika? Här finns inte plats för alla teorierna ,men en vanlig förklaring är att
den anglosaxiska rättstraditionen med dess rötter i medeltida och romerska
traditioner lade en säkrare grund än det franska enväldets korrupta rättssystem
och osunda skattelagar.
Den som de senaste åren
har följt den egyptiska revolutionen i dess olika faser, så bisarrt lika den
franska revolutionens väg från uppror till ny diktatur,kan möjligen börja undra
om det finns något sådant som historiska lagbundenheter. Kanske inte i Hegels
bisarra variant men i någon annan ? Jag tror inte det.
Av
det enkla skälet att det begränsade antalet fall inte tillåter några
generaliseringar.Det går inte att utesluta slumpen i historiska
kausalförklaringar.Som sannolikhetsteoretiker brukar påpeka;att avskeda en
fotbollstränare efter en misslyckad säsong är irrationellt eftersom ett så
litet material inte tillåter några vetenskapliga slutsatser.
Håkan Arvidsson har
skrivit en läsvärd och välinformerad bok om ”Europas revolutioner”.
(Carlssons)
.Mot själva upplägget har jag en del invändningar.Genom att utesluta den amerikanska revolutionen stänger
han sig konstigt nog ute från en intressant diskussion: just den jämförelse som
besjälar Hannah Arents bok från 1963.
Arvisson behandlar i sin
bok fyra revolutioner:den engelska,den franska,den ryska och den tyska.
Intressantas och mest innehållsrik är hans berättelse om den ryska
revolutionen. Han visar fin känsla för marxismens inre motsägelse:romantik och
upplysningsidéer i en omöjlig kombination. (Om jag är slumlord och övertygad
marxist – skall jag då sluta suga ut mina fattiga hyresgäster eller skall jag
höja hyrorna för att påskynda en process som är lagbunden och ändå måste komma
?)
Med den tyska revolutionen menar
han, till min förvåning, inte vad man
vanligen i menar i tysk litteratur, nämligen 1848 års aborterade
revolution,med dess kortvariga Frankfurtparlament,så viktig inte bara för den
klassiska anarkismen utan också för den tidige Marx.
I stället behandlar Arvidsson Weimarrepublikens kollaps ner i den nazistiska führerstaten som
en revolution,om också obehaglig och undergångsdömd.
Det är tveksamt om man kan göra det.
Dels uppfyller Tysklands kollaps
våren 1933 inte det elementära kravet på en våldsam kraven på en våldsam
uppryckning av existerande maktgrupper, och dels saknas det utopiska
elementet,med anor ända från renässansen, som förenar de andra revolutionerna.Nazisterna
erövrade makten genom ett majoritetsval i mars 1933, och deras maktgrepp
lämnade viktiga delar av samhällsmakten som armén och inustrin,orörda.. Tyskar
brukar inte alltid gilla att man påpekar detta, och föredrar gärna ordet ”Machtergreifung” framför nazisternaas ”Machtübernahme”. Hitlers väg till makten
gick genom ett avgörande riksdagsval och ekonomiska bidrag från ett härskande
etablissemang. Viktigare är kanske avsaknaden av utopisk tradition att nazisternas outhärdligt enfaldiga grunda
raslära, en vulgärdarwinism ,som ingenting annat var än det gamla onda
judehatet i Europa, nu förklätt till en sällsam lära om en ”arisk ras”. Som vid
närmare granskning visar sig vara ett nytt namn för ”tysk”.
Detta står ungefär så långt man kan komma
från den utopiska traditionen från Machiavelli,More,Campanella, Condorcet,Bakunin.
Nej. Det finns ingen tysk
revolution efter 1848. Men det finns Förbundsrepubliken, en utpräglad
rättsstat, med dess författning, så tydligt hämtad från Frankfurt av 1848.
Boken är bra därför att
den inbjuder till diskussion av det viktigaste sociohistoriska fenomenet, -
helt aktuellt ,och kanske inte bara i den arabisktalande delen av världen.
