Kyparen och hans dubbelgångare

Påfallande många av de situationer som Jean-Paul Sartre väljer för att belysa det mänskliga predikamentet hämtar han ur den kafé- och restaurangmiljö där han lär ha tillbragt större delen av sin vakna tid.

           Café de Fleur och La Coupole var inte bara hans seminarierum utan också hans laboratorium och skrivarverkstad. Ett naturligt val för en man som aldrig skaffade sig någon riktig vuxenbostad utan fortsatte att leva i hotell till sin död.

          I det existentialistiska huvudverket  ”L’ Être et le néant” (”Varat och intet”)  har vi stämt möte med Pierre,en vän på ett kafé.Han kommer inte och långsamt ser vi hela lokalen förändras.Nyss rymde den en mångfald kypare och gäster. Jag brukade påpeka för mina studenter att detta skrivs i ett ockuperat Paris. Detta att Pierre inte kommer kan vara en mycket allvarlig sak. Nu fylls rummet av Pierres frånvaro.Icke-Pierre har erövrat rummet från allt det som finns där.

På ett annat kafé har vi stämt möte med en mycket attraktiv kvinna. Alltför brådstörtat griper vi hennes hand över bordet. Hon är inte riktigt beredd på det, inte med på noterna.-Hon kunde dra tillbaka handen. Men hövlig som hon är, drar hon i stället bort sig själv från handen. Hon evakuerar den,skulle man kunna säga.Den är inte riktigt längre en del av hennes närvaro.

           Och sen har vi detta med kyparen. När kyparen kommer med vårt kaffe eller med vår wisky måste vi, säger Sartre,vara på det klara med att den människa som nu kommer oss till mötes både är en kypare och en icke-kypare. Vi bär alla inom oss vår bild av oss sjäva och dess negation.Självmedvetandet ,idén om vad vi kan eller bör vara just här och nu,kan aldrig så att säga helt och hållet sammansmälta med den egna existensen.  Det finns en insida och en utsida och de kan aldrig falla tillsamman.

            Lika litet som omöjligheten att dela en triangel i tre delar med passare och linjal har något med mätning att göra,har den fundamentala osäkerheten i vår identitet något med psykologi att göra.

           Sartre publicerade sina tankar 1943. Den store portugisen Ferdnando Pessoa dog 1935.Hans ”Orons bok” sammanställdes ur efterlämnade manuskript och kom på portugisiska l982.

           Sannolikheten att de båda tänkarna har influerat varandra är alltså obefintlig.  Och likafullt formulerar de så likartade tankar.  Under morgonvandringen i de långsamt uppvaknande Baixakvarteren i Lissabon ser berättaren i ”Orons bok ” alltflera människor fylla gränderna;mjölkbud,fiskförsäjerskor,morgonsömniga poliskonstaplar.Och Pessoa  och drömmer om ett tillstånd där han kunde ”urskilja i fiskmadamen hennes mänskliga verklighet,oavhängigt av detta att man kallar hennes fiskmadam och vet att hon är närvarande”. Fiskgumman är fiskgumma och hon är inte fiskgumma.

Jag tänkte på det häromdagen a propos uppståndelsen kring den  unge danske poeten Yahya Hassan. Hans debutdiktsamling vållar en veritabel sunami av entusiasm och indignation i lika delar. Varför ?

           Därför att han är den han är och han är inte den han är.Och lyckas säga det.Han är  ghettoinvånare ,  invandrarbarn, ungdombrottsling. Han motsvarar alla dessa förväntningar och sopar bort dem .Han är  detta. .Men han är också dess negation. Att han  kan tydliggöra detta  fascinerar alla människor eftersom de i grunden vet något likadant om sig själva.