I den här åldern, d.v.s. bara ett par år från åttioårsdagen,märker
man att horisonten har börjat röra på sig .Den rycker närmre. Man läser i
tidningen om de senaste majestätiska kommunala byggprojekten. Och inser att man
aldrig kommer att få se dem annat än på papper. Inte en chans.
Detta är dels
sorgligt och dels mycket lugnande. Att aldrig få åka tunnelbana till Danderyd
eller Gustavsberg är sensationer som jag till nöds kan avstå från. Eller att se
de hälsofarliga landstingen lagda till historiens skräphög, alkoholmonopolet
avskaffat ,TV-licensen i soptunnan.
Om det är priset för att slippa se
fortsättningen av de stora, hotfulla globala uppladdningar som nu håller börjar
stiga vid synranden, är jag rätt villig att betala det.
Det är inget
tvivel om att vi befinner oss i en period av extrema och olycksbådande
tendenser.Dit hör sunamiliknande, snabbt växande klasskillnader, påtvingade
folkvandringar med katastrofala verkningar. Vid horisonten skymtar tydliga krigshot
. Den alltmera gammalfascistiska ryska unionen överflyger Östersjön.Syriens
diktator prövar gaskriget,knappast aktuellt sedan Abessinien 1936.
Till alltmera accentuerade skillnader mellan massfattigdom
och växande varufetichism kommer industriländernas växande inre sociala
problem: Den som har sett moderna industrirobotar i arbete vid en
sammansättningslinje inser ganska lätt att denna eras sociala gissel inte låter
sig lösas med välmenta socialpolitiska program. ”Tekniken är alltid starkare än
politiken”,brukade salig Jan Stenbeck säga.Och han hade rätt.
Vi befinner
oss i en riskfylld total övergång från industrisamhället
till något helt annat,cybersamhället.Industriproduktion kräver programmerare
men inte montörer. På väg in i en cybervärld med helt nya sociala villkor.1800-talet
skapade skrämmande industrislummar – 2000-talet de obehövligas slummar. De
sociala lösningarna av denna omvälvning föreligger inte.Och den som tror att de
kan lösas med konsulter och arbetsmarknadskurser riskerar att bli besviken.
Den
varufetichism som Karl Marx så sinnrikt beskrev i Parismanuskripten hotar
dränka det västerländska kulturlivet i ett tröttsamt anonymt brus. Mot en
växande enonymitet och en allt anonymare vardag växer behovet av ställföreträdande liv.
Skickliga ordnasare som Knausgård och Norén ersätter Ekelöf och Willy Kyrklund. Den tid
när man kunde erövra världen med 17 dikter förefaller plötsligt ligga lika
långt tillbaka som Sapho och Alkaios. Nu skall det vara ett par kilo flöde.
Det är
intressant – och nedslående – att se med vilken stark, närmast blind, energi det officiella litteratur- och konstlivet undviker
tidens verkliga problem och dess sociala realiteter. För att hitta något
liknande måste man söka sig till viktorianska England och oscarianska Sverige.
Medan inhemsk och importerad antisemitism har gjort Malmö till en i stort sett outhärdlig
stad för judar, söker pigga analytiker med ficklampa och förstoringsglas efter
eventuella spår av antisemitism i Richard Wagners operor ! Vem är det meningen
skall skämmas ?
I den glasbubbla
som är de offentliga intellektuellas värld i Sverige berörs några av de
allvarligaste problemen knappast med ett ord.
Vi har – kort
sagt – att göra med en ny prydhet. Men de förbjudna områdena är inte längre sexuella.
Jag hör ett offentligt samtal skruvas ner till
hörbarhetsgränsen.
Även om jag har en helhetsupplevelse som ligger nära den texten återger, vill jag invända mot en liten del, bland andra detaljer och exempel jag finner tveksamma: Ifall det egentligen var skrämmande industrislummar 1800-talets industrialism skapade finns det de som har avvikande uppfattningar, som för mig förefaller välunderbyggda. Och angående att maskiner tar över mänskligt arbete är min egen uppfattning att det är en god och önskvärd utveckling.
ReplyDelete