AKVARIUM

 

I den här åldern, d.v.s. bara ett par år från åttioårsdagen,märker man att horisonten har börjat röra på sig .Den rycker närmre. Man läser i tidningen om de senaste majestätiska kommunala byggprojekten. Och inser att man aldrig kommer att få se dem annat än på papper. Inte en chans.

           Detta är dels sorgligt och dels mycket lugnande. Att aldrig få åka tunnelbana till Danderyd eller Gustavsberg är sensationer som jag till nöds kan avstå från. Eller att se de hälsofarliga landstingen lagda till historiens skräphög, alkoholmonopolet avskaffat ,TV-licensen i soptunnan.

            Om det är priset för att slippa se fortsättningen av de stora, hotfulla globala uppladdningar som nu håller börjar stiga vid synranden, är jag rätt villig att betala det.

           Det är inget tvivel om att vi befinner oss i en period av extrema och olycksbådande tendenser.Dit hör sunamiliknande, snabbt växande klasskillnader, påtvingade folkvandringar med katastrofala verkningar. Vid horisonten skymtar tydliga krigshot . Den alltmera gammalfascistiska ryska unionen överflyger Östersjön.Syriens diktator prövar gaskriget,knappast aktuellt sedan Abessinien 1936.

           Till   alltmera accentuerade skillnader mellan massfattigdom och växande varufetichism kommer industriländernas växande inre sociala problem: Den som har sett moderna industrirobotar i arbete vid en sammansättningslinje inser ganska lätt att denna eras sociala gissel inte låter sig lösas med välmenta socialpolitiska program. ”Tekniken är alltid starkare än politiken”,brukade salig Jan Stenbeck säga.Och han hade rätt.

           Vi befinner oss  i en riskfylld total övergång från industrisamhället till något helt annat,cybersamhället.Industriproduktion kräver programmerare men inte montörer. På väg in i en cybervärld med helt nya sociala villkor.1800-talet skapade skrämmande industrislummar – 2000-talet de obehövligas slummar. De sociala lösningarna av denna omvälvning föreligger inte.Och den som tror att de kan lösas med konsulter och arbetsmarknadskurser riskerar att bli besviken.

           Den varufetichism som Karl Marx så sinnrikt beskrev i Parismanuskripten hotar dränka det västerländska kulturlivet i ett tröttsamt anonymt brus. Mot en växande enonymitet och en allt anonymare vardag  växer behovet av ställföreträdande liv. Skickliga ordnasare som Knausgård och Norén  ersätter Ekelöf och Willy Kyrklund. Den tid när man kunde erövra världen med 17 dikter förefaller plötsligt ligga lika långt tillbaka som Sapho och Alkaios. Nu skall det vara ett par kilo flöde.

           Det är intressant – och nedslående – att se med vilken stark, närmast blind, energi  det officiella litteratur- och konstlivet undviker tidens verkliga problem och dess sociala realiteter. För att hitta något liknande måste man söka sig till viktorianska England och oscarianska Sverige. Medan inhemsk och importerad antisemitism har gjort Malmö till en i stort sett outhärdlig stad för judar, söker pigga analytiker med ficklampa och förstoringsglas efter eventuella spår av antisemitism i Richard Wagners operor ! Vem är det meningen skall skämmas ?

           I den glasbubbla som är de offentliga intellektuellas värld i Sverige berörs några av de allvarligaste problemen knappast med ett ord.  

           Vi har – kort sagt – att göra med en ny prydhet. Men de förbjudna områdena är inte längre sexuella.

            Jag hör ett offentligt samtal skruvas ner till hörbarhetsgränsen.