Tid och
skugga
Alltså
då på väg och ifrån
fjärilskuggans
korta ögonblick
och under
min egen skugga
över
gårdsvägens grässvål
(som inte
heller varar länge)
har
en stillsamt grubblande jordhumla
förlagt
sin
egendomligt
pedantiska verksamhet
förlagt
den till just detta här och nu
(hade
hon förlagt den till tolvhundratalet
hade
det troligen inte sett annorlunda ut )
och
söker här det ena och det andra.
Vad
vet vi om jordhumlors tankar ?
Naturligtvis
tänker dom !
De
ser en helt annan planet.
De
gamla torpen
De
gamla torpen uppe vid skogsbrynet,
dog
långsamt;
Gnarp,Naddtorpet,Rulltorpet,Byggetorp
Ännu
på femtitalet kunde man glänta på
vemodigt
knarrande dörrar
och
se in i övergivna rum
där
tapeterna hängde i flagor
I
en diskho av ännu rostfri plåt
dröjde
kanske ett sprucket glas
eller
en tallrik med rosenmönster.
Nu
går länshuvudväg 65 intill
det
som en gång var en förstuga
och
i skuggan skymtar det sista av ett äppelträd.
Var
äro de ? Det har varit.
Utkast till en teologi
Gud
befinner sig alltså
om
man får tro en äldre tids teologer
i
ett tillstånd av evig salighet
och
kan därför inte beröras
av
mänskliga lidanden.
Det
är ju skada.Annars
hade
hon kunnat lära sig något
inte
minst om sin egen verksamhet.
Och
då blivit ännu fullkomligare.
Det
är märkligt; varje gång
det
har varit jordbävning i Kina
öppnar
sig den övre fönsterluckan
till
det antika golvuret i köket.
Seismisk
sympati ? Ockult fenomen ?
Eller
en av dessa meningslösa gester
med
vilka världen grimaserar
oss
till mötes,
en
elak, litet dum pojke på en skolgård,
som
till varje pris vill jävlas
för
att vi skall
lägga
märke till honom.
Ingenting
annat.
