Gästskribent Peter Lindgren:Dagbok över tiden - Vart är vi på väg ?

 

Fredag den 17 maj 2013. Kl 2330

Det är en sommarnatt. Alldeles för tidig. Trots att våren varit så sen. En doft av fuktig rusig sommar när man varken kan slappna av pga kylan eller låta bli att vara ute och uppleva det intensiva i naturen. Så ljust att stjärnorna knappt syns och så mörkt att natten ändå anas med sina ljud och dofter. Månen är isande skarp i sin tidiga skära och vid horisonten finns svaga färger av den flydda dagen. Körsbärsträden är blekt vita skyar mot mörk bakgrund. Som gigantiska blomklasar står de i stillheten.

Och under dagen slog det första plommonträdet ut. Nere i sälgens klyka har trastens ungar kläckts och ligger rosa och nakna, oskyddade när honan kraxar oroligt i ett träd intill.

Vid bäcken lyser kabblekorna gula och bildar gömsle för de nyväckta grodorna. Den första stora tittar fram i jordgubbslandet och en liten visar sig vid pumpen. Skinande och släta ser de på en med nästan vänliga ögon.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0310

Skogshorisonten står mörk och över den en blågrå molnbank av nattens fukt. Guldgult däröver och så himmel.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0510

Morgonen är kommen. Trastar skränar ikapp med sädesärlor och bofinkar. Körsbärsträden är moln av vitt tyll i landskapet. Det milda gula morgonljuset smeker gräs och grönska. I knivskarpa konturer står samtidigt träden i motljuset. Daggen ger skärpa. Det doftar av blommor som ännu inte syns. Spirean har slagit ut under natten. Magnolians stora blommor pryder fortfarande grenarna. Bara en del har fallit av – kronbladen vita mot det gröna på marken. Humlorna har vaknat och en hackspett hamrar i skogen. Stenknäckens kraftiga näbb skiljer den från de andra fåglarna. Skatan vågar visa sig. Allt är tyst och lugnt. Om man bortser från fågelsången. Kabblekan. Den röda träportalen och den japanska stenlyktan i dammen.

Mina steg ger avtryck i gräset. Som en snigels slemmiga spår.

Det är pingst. En morgon bland många och jag är vaken och kan urskilja det unika i stunden. Det formligen sjuder av liv och kraft. Den energi som utvecklas eller åtgår vid framfödandet av ett endaste blad, av allt gräs, ja av allt som lever måste ju sammantaget, slår det mig, motsvara en kraft av alldeles oerhörda dimensioner.  Mest märkligt av allt är ju egentligen att det sköter sig alldeles självt.

Fast utan vatten skulle  det inte gå så bra. Jag läser boken om Viktor Schauberger*, den Österrikiska jägmästaren som under första halvan av 1900-talet lite förenklat hävdade att det bara fanns ett sätt utveckla på – att efterlikna naturen. Allt annat ledde på sikt till disintegration och förödelse. Vattnet och dess unika naturliga egenskaper var grunden för en sund utveckling. Vatten var inte ett medium vilket som helst utan hade oerhört speciella egenskaper när det fick verka utan skadlig inverkan av människan. Vid + 4 grader var det som mest potent och hade maximal lyftkraft. Så kunde det t.ex vid den temperaturen och om det fick löpa i speciella cirkelrörelser föra med sig bokstockar, vilka var tyngre än vatten. Viktor Schauberger byggde flottningsrännor på upp till 5 mil.  Han fick sina kunskaper genom att studera orörd skog, urskog som ännu fanns i Österrike vid början av 1900-talet. När regnet föll och vattnet fick absorberas i den naturliga skogen sjönk det ner i jorden och tog åt sig de viktiga näringsämnena. När det sedan mötte det varma i jordens djup steg åter vattnet och förde med sig näringen upp till de nivåer som trädens och växternas rötter kunde nå. Av detta följde att kalavverka blev direkt förödande för vattnet och dess viktiga funktion. I förlängningen skulle hela vårt kortsiktiga utvecklingstänkande bli förödande för jorden och mänskligheten hävdade Viktor Schauberger, som självklart blev kraftigt ifrågasatt av den tidens vetenskapsmän.

Jag blir hänförd och lite häpen när jag läser om Viktor Schauberger, för det är den förste som utrycker en del av det jag känner. Trots min skogliga utbildning. Det finns något fundamentalt fel. Jag har utbildat mig till jägmästare i tron att det jag fått lära mig var sant och riktigt. Att det var så som saker och ting skulle vara. Att de kunskaper om skog, natur, teknik och ekonomi som förmedlats var sanna!  Sanningar som kommit att prägla en stor del av min livsgärning. Och den självklarhet med vilket detta skedde fick mig att tro att det var sant. Inte ett ord om vattnet. Inte den minsta tvekan om annat än att lövträd skulle utrotas till förmån för gran och tall. Inte den minsta tvekan om annat än att kalhyggesbruk var den bästa metoden och att eventuella motståndare hånades och begabbades.

Kanske kan man säga att utbildningen till jägmästare under 1960-talet präglades av en oerhörd cynism och självgodhet. Respekten för livet fick man nog söka på annat ställe.  Vördnaden för naturen och dess lagar passade inte in i de strömningar som i själva verket bildade fundamentet till utbildningen till jägmästare, nämligen ekonomi och kortsiktigt ekonomiskt utbyte. Detta trots att vi fick lära oss att vår näring, skogsnäringen, verkligen var långsiktig eftersom det tog 100 stolta år av omsorgsfull vård för ett träd att bli avverkningsmoget.

Men eftersom ekonomin i själva verket var målet blev metoderna överordnade. Eftersom ekonomin ytterst drivs av de som tjänar på den kan det ju i själva verket ha varit så att mäktiga män tillät sig bli brickor i ett spel som de medvetet eller omedvetet vägrade att se.

Det spel som får sin ytterst obehagliga konsekvens i att skogskoncernen Stora Enso i själva verket förött sina resurser genom att göra mycket dåliga affärer och att dessutom dela ut dem till sina chefer och aktieägare. Den koncern som med berått mod lägger ner potenta fabriker och säger upp 1000-tals anställda för att förbättra lönsamheten.

Det var inte så väldigt länge sedan som 700-åriga STORA var världens äldsta aktiebolag med ett gott rykte både inom skogsbruket och internationellt.

Visst kan skogsnäringen fortsätta att slå sig för bröstet och hävda rätten till privilegier. Men hur blir det när Skogsstyrelsen döljer sanningen och landets lantbruksminister vägrar ta ansvar? Till vilka ska vi vanliga människor då sätta vårt hopp? Är det verkligen den här näringen som Sverige ska vara stolt över? Är det den här näringen som Sverige tjänar pengar på och som kommer svenska folket till godo? Är det den här näringen som har anledning att kräva speciell uppmärksamhet avseende billig energi?

Det ska samtidigt sägas att det finns många människor inom och utom näringen som brinner och kämpar för långsiktighet och ett klokt utnyttjande av våra gemensamma resurser.

Jag blir dessvärre själv medveten om att jag varit omedveten om vissa samband och att jag också är fånge i en tid av företeelser som jag inte vet hur jag och vi ska ta oss ur.

Lördag den 18 maj 2013. Kl 0710.

Den gyllene morgonen har grånat under upptornande moln. Ytan har förändrats, men under den dröjer Viktor Schaubergers tankar.

Torsdag den 23 maj 2013. Kl 1130

Så har Sverige åter blivit grönt. Två sångsvanar sveper över mossen. En ringduva flyger. Tranorna visar sin lilla bruna unge. Körsbärsblommorna har fallit till marken. Under tiden avfolkas det sköna glest befolkade Sveriges landsbygd alltmer medan de förtätade förorterna brinner. Vart är vi egentligen på väg?

 

Djupet i Gullvalla Mosse

 

De som ursprungligen bestämde sig för att dra länsväg  256 mellan Västerfärnebo och Sala rakt över Gullvalla mosse måste bestämt ha varit optimister.Sanningen är att vägbanan,särskilt höst och vår,stadigt är på väg att sjunka ner i mossen.Nya arbetslag med fyllnadsmassor och asfaltkokare gör vad de kan.Men sjunkandet verkar förbli konstant.

             För att undvika katastrofer – det kan ju öppna sig ett sänkhål – föreskriver Vägverket här 20 km i timmen över mossen och talar om bad maxvikten skall vara.Det finns ingen anledning att skämta med detta;Vägverket gör så gott det kan för att rädda liv och egendom.

             Det intressanta är att på detta unik ställe har man i varje riktning en skylt som säger att fartbegränsningen skall respekteras.

             Läran om hur normer är logiskt relaterade till varandra brukar kallas deontisk logik.Framstående svenska företrädare för denna filosofiska specialitet har varit Stig Kanger,G H von Wright och Lennart Åqvist. Jag undrar litet grann vad de skulle ha kunnat säga om det här. Vi har alltså en norm uttryckt av en symbol och normen är att här får man inte köra fortare än 20.Och sedan kompletteras normen alltså med en extra tavla som säger ungefär ”denna norm skall åtlydas”.

Det är naturligtvis en viktig insikt att en normativ utsaga  inte bär det normativa i sig. Någon använder en text för att varna eller förbjuda.Texten själv kan inte göra det.Texten vet inte att den är en text.

             När vi nu kompletterar den:

   (inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)

Kunde ju någon komma på att fråga om det räcker.Behövs det kanske inte ännu en skylt som talar om 

              Åtlyd {(inte mer än 20 i timmen) och åtlyd (inte mer än 20 i timmen)}

              Och ? Vad hjälper det ? Uppenbart finns det ingen plats för det normativa  i den normativa utsagans normerade innehåll. Här djupnar mossen betänkligt.