Filosofen som utbrytarkung

  

 Lars Gustafsson "Molnet".Olja på trä 2008.Privat ägo.

Bland de kringresande varietéartister  som ännu vid femtiotalets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig,en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.Och där fanns en utbrytarkung,en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen.Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

           Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi – ”Jesu barndom.En väg till filosofin.” Thales 2013 – har jag gång på gång återkommit till detta minne.Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster.Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

           I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett skrivprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointessanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt ,nästan ett litet underverk;en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

            Furberg är en av Sveriges mycket få  filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford,språkaktsemantikens ledare. Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga.Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem – som Furberg och hans lärare – är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin.För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just – ta sig ut.

           Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen – Enquist, Furberg – vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist med hans milda temperament tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet,hans groteska anspråk och framförallt vad Furberg kallar ”det kyrkliga”. Som,heter det; ” kletade,kallt och slemmigt,liksom den gud som inte fanns”. ( Jag undrar ibland hur jag själv komplett undgick; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”. Den religiösa erfarenheten -  en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

           Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund,  , där vi lät oss vägledas av Hedenius ”Tro och vetande” och Ayers ”Language,Truth and Logic” mötte nya konstigheter att ta sig ur . Nya dogmer att betvivla:Russells teori för bestämda beskrivningar och sinnesdatateorin i alla dess varianter.

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst : Logiska kontruktioner kan tydligen  gå sönder om man tappar dem.) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha – så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte ?)   Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen ! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre ?)

           Oxfordfilosoferna satte både Furberg och  en del andra av oss   på nya spår. Jag misstänker att det var lättare för dem som hade suttit vid Segelbergs fötter i Göteborg,.Vi förstod att Sartre och Albert Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa..

           Den här ”Jesu barnbarn” är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Min adress

Då en och annan prenumerant frågar om min emailadress,får jag härmed meddela den aktuella:

larserikeinar@gmail.com

Den röda bussen stannar inte här

Den röda bussen stannar inte här

 Vad som egentligen hände Emanuel Swedenborg i London i april 1745 kommer vi nog aldrig att riktigt förstå.Från Swedenborgs dagböcker vet vi att naturvetenskapsmannen, mekanikern,ledamoten av Kungl.Vetenskapsakademin,uppfinnaren,radikalt förändras av en sällsam upplevelse i ett mörkt rum i en taverna i den stora staden..Rummet ändrar karaktär.En man dyker upp i det mörkaste hörnet och säger: ”Ät inte för mycket!”.Mannen,det är Swedenborg övertygad om,är Gud. Det är svårt att tänka sig att Gud verkligen inte skulle ha något intressantare att säga till en så intressant personlighet som Swedenborg,men denna episod är möjligen inledningen till en fascinerande resa som skall ta honom till himmel och helvete,upplevda och beskrivna med detaljerad precision .Och till en religion som fortfarande har församlingar och bekännare – swedenborgianismen. Påtagligheten i Swedenborgs skildringar av världarna bortom världen har fascinerat generationer. En originell kritik hade William Blake,en annan visionär. När nu Swedenborg hade den unika chansen att sammanträffa med demoner, verkliga demoner – hur kunde han försumma att tala med dem ?

             Hur handfasta och oavvisliga hallucinationer kan vara, upplevde jag faktiskt en gång en grå och kall februaridag på den tröstlösa snövita slätten någontans norr om Uppsala.Det var militärmanöver,repetitionsövning,och jag var på väg tillsammans med en signalfurir,en välorganiserad och veterligt inte alls särskilt fantasifull man för att byta batteri i en Ra200.Plötsligt ropar furiren en hög och välment varning: ”Se upp för den röda bussen” !

             Där fanns naturligtvis ingen buss att se.Bussarna på uppländska landsbygden var dessutom aldrig röda. Min följeslagare hade inte sovit på ett par dygn. Och hämtade sig naturligtvis när han fått sova.

             Hallucinationer, berättar Oliver Sacks,författare  till klassikern ”Mannen som misstog sin fru för sin hatt”  kan uppkomma på otroligt många olika sätt. Det gör han i den senaste av sina briljanta populärvetenskapliga studier ”Hallucinations” (Knopf 2012).Det finns svårartade schizofrena hallucinationer.Men att hallucinera behöver på intet sätt betyda att man är mentalsjuk.Mycket gamla människor som mycket länge har varit blinda kan plötsligt uppleva hur de visuella centra i hjärnan spontant börjar producera ett slags fimförevisningar. De hypnagoga hallucinationera, dessa hurtiga röster och kringflygande koffertar ,som många av oss kan uppleva före insomnandet, hör  liksom de sällsamma mönster som kan bryta ner synfältet före en migränattack hör till de lättgenomskådade.Men värre finns.Sacks berättar frikostigt om sina egna experiment med hallucinogener alltifrån haschis till amfetamin.Och än värre.Han prövar en söndagmorgon – naturligtvis i sextiotalets San Francisco – en substans som heter artan.Han blir litet torr i munnen.Annars händer tillsynes ingenting.Några vänner som brukar titta in ibland på söndagmorgnar kommer förbi.De får te,ägg och rostat bröd.Konversationen rör sig kring vardagliga ämnen. Efter någon timma av angenäm och avspänd samvaro bryter vännerna upp.

             Men inte genom dörren. De är bara försvunna.Det var nämligen de som var hallucinationen. Den unge Immanuel Kant läste Swedenborg och skrev en mycket avståndstagande liten bok.Mer fascinerad kanske än han senare ville medge. Han blev oroad och djupt upptagen – man kanske skulle kunna säga – av frågan om den fundamentala skillnaden mellan en röd buss  och en hallucinerad . Som Konstantin Rauers häromåret visade i en lysande kantavhandling – ”Wahn und Wahrheit”  ( Berlin:Akademie Verlag 2007) – är det sannolikt upplevelsen av den ruskiga autenticiteten i de mest kompakta  hallucinationerna, som ger upphov till Kants hela förnuftskritiska projekt.

             Som går ut på ett slags gränsdragning mellan vad i den så kallade yttre världen som är på egen hand och vad som är resultatet av vår bearbetning,- rekonstruktion ,kunde man kanske säga- silad  genom fyra förnuftskategorier och två åskådningsformer:rum och tid.

             Om det nu skall behöva påpekas: naturligtvis var Kant en bra filosof.Och fortfarande på sitt sätt oundgänglig. Men hans förnuftskritik ställer fler frågor än den besvarar.Ju mer man läser Sacks  roliga och litet skrämmande bok, desto mer övertygad blir man om hur spröd,hur artificiellt,hur flyktigt  detta som är vi kallar den normala upplevelsen av världen är.