Att dö i frihet

Den 19 april 1943, klockan sex på morgonen, gick ett starkt förband under ledning av den österrikiske SS-översten Ferdinand von Sammern-Frankenegg in i Warschawas ghetto. Styrkan som uppgick till 900 man, var, på ett för sådana aktioner alltför karakteristiskt sätt, förstärkt med cirka 150 ukrainska och lettiska soldater.

           Avsikten var att på tre dagar slutgiltigt knäcka och avfolka det judiska ghetto som   nazisterna skapat med början i oktober 39. Den murinhägnade stadsdel, där denna trupp nu tågade in, var ett komplett helvete på jorden. Alla ögonvittnen berättar om gator, delvis belamrade med aldrig bortförda kadaver av svältdödens offer, skaror av halvnakna, hålögda barn, halvdöda, tiggare och gamlingar. En fruktansvärd stank  från byggnader där otroliga mängder av människor sammanträngts under omöjliga sanitära förhållanden. De inmarscherande kolonnerna hade inte väntat sig motstånd. De skulle – i den mån de överlevde de första femton minuterna – komma att bli mycket förvånade. ”Judarna har vapen!” noterade en förskräckt SS-man och en annan tyckte sig till sin fasa se en kvinna bland de stridande ghettoförsvararna.

           Nu var det meningen att dess invånare, till synes så lätta att beordra och förnedra, slutgiltigt skulle ställas upp på ordnande led och föras mot sin förutbestämda industrialiserade död. Av dessa som  nu skulle ut och bort väntade man sig inga problem.

           Föga anar denna slaktarhop och dess högste chef att dagen skall visa sig vara en av de avgörande i århundradets historia och med mycket stora konsekvenser för framtidens värld.

 Vad som skulle bli en militärpromenad utvecklades till ett Thermopyle, ett nästan en månad långt fullständigt nådeslöst fältslag bortom alla Genevekonventioner och all anständighet. Ett slag där den ena stridande sidan från första ögonblicket visste att den var dömd att förintas.

           SS fick under de första minuterna se sina led kraftigt reducerade av välriktad och välplacerad handvapeneld ur källarluckor och från förskansade vindsvåningar. En snabbt tillkallad stridsvagn med besättning blev lågornas rov och en annan tvangs att retirera. Första dagen slutar med i smala gaturum nermejade kolonner och neslig reträtt. I själva verkt höll detta ghetto med sina två stridande organisationer, ZZW och ZOB,  ut  längre än flera europeiska länder med egna arméer höll ut mot tysk ockupation. Här föddes den framtida israeliska statens försvarsmakt och dess försvarsdoktrin. Och här förverkligade många sin rätt att dö som fria människor, inte som förnedrade slavar.

I sovjetisk historieskrivning har tydligen det patriotiska och sionistiska ZZV:s insats förringats till förmån för ZOB, som lättare låter sig identifieras som ”vänster” i Ghettot. Något liknande gäller den polska nationella motståndsrörelsens bidrag. Motståndsrörelsen utanför murarna var inte en passiv åskådare.

           Slutet kom den 16 maj med sprängningen av Stora Synagogan. Slutrapporten skrevs av en entusiastisk generallöjtnant Jürgen Stroop, avrättad genom hängning i Warschawa i början av 1952.

           Det judiska upprorets ledare Mordechai Anielewicz hade, tillsammans med sina närmaste befälhavare, då tagit sitt liv i ghettots ledningsbunker.

           Det skulle ta lång tid innan det började gå upp för världen vad som verkligen hade hänt. Ett antal människor totalt berövade all mänsklig värdighet, hade tagit det existentiella språng som här blev en fruktansvärd verklighet; de hade valt att dö som fria människor. Och bevisade - till ett fruktansvärt högt pris - vad Kierkegaard och Sartre hade sagt: vi är fria.

           Och skapade ett land för fria judar.

           Just före minnesdagen den 16 maj  utkommer Artur Szulc, svensk historiker och försvarsexpert, med en sakkunnig, välskriven och naturligtvis mycket hemsk bok: ”Judarna har vapen.Upproret i Warschawa 1943”  (Norstedts). Väl disponerad har boken också ett rejält fotomaterial.

           Boken kommer, som det kan verka, inte bara på rätt dag utan i rätt tid. Det har påpekats från flera håll på senaste tiden, att vänstern,och inte bara dess totalförvirrade extremister, utan tydligen till och med en del socialdemokrater, har börjat få det svårt att hålla gränserna mot antisemitismen. Vilket vore otänkbart på Tage Erlanders tid. För dem som tillhandahåller T-shirts med devisen Burn Israel Burn i Jönköpings kulturhus  och för dem som bär dem borde läsningen av den här boken bli en tillnyktring. Här blir det tydligt, mycket tydligt, vilka moraliska valörer de leker med, vilka sataniska gränslinjer de tror sig kunna osedda överskrida.