Den döda skogen - A forest on the move

Every night at the stroke of eleven

the dead forest comes.

Painstakingly sawn up and stacked

on the train’s many wagons

The train is long. Very long.

And a rising wind once sung

through all the tops of the trees.

English translation by John Irons of "Den döda skogen" from "Elden och döttrarna.Published in the general realization that the Swedish forest-industrial complex has managed to devastate more than 90 per cent of Swedish primeval forest and is still going on.

Sally Crabtree:How to build a shelf (in yourself)

  

On general demand of the readers of my blog ,and with the  very generous permission of MS Sally Crabtree,British poet,singer and performer ,I bring the original of her poem "How to build a shelf (in yourself) ",presented in my Swedish rendering below.MS Crabtree,who can be found among my friends on the FB ,lives in Cornwall,at present  among other things,works  as advicer  and creative force to a theater in London . She was a member of the British National Team of Gymnastics.She is the only international elite athlete I know who writes high-level poetry. (lg)

                                                            

1.

Just keep a stillness in you

Like the bubble of  a spirit level

When its found its straightness 

and the line can be drawn

From one corner of your being to the other

The shelf built

For you to place your life upon.

It must be straight , this shelf

Or else your life will just slide off with a slow crash

You’ll have to pick it up again ,  amazed , once more

That it is always flowers that survive

such a crash upon the floor .

2.

You pick them up , these flowers   

And notice that their

very stillness seems to dance

This is the stillness that you want

Dancing like a memory

Playing  hide and seek

In the cupboard of your mind ( Hoping that you’ll find

it but not yet 

And so it holds its breath

Keeps still ..)

3.

You find it !

And it’s a memory of childhood -  those shelves you had

That sagged like a smile

under  the weight of so much happiness

So many books

That all collapsed of course

But it was  laughter spilling out across the floor

You picked a book up with a picture on the front of a high hill that didn’t move

 And yet your eyes rolled down it to a sea that was  so deep

full of reflected sky

So high

You were dizzy with it, laughing

4.

This is the stillness that you want

That contains laughter

You’re sad the dog has smashed

You won it on the rifles  at the fair

There was no end of melancholy prizes at this place 

 Plaster of Paris ornaments

or goldfish in the bags

that always wobbled 

and were never still

You’re wondering even now

 Is it true the hooplas didn’t fit  those plinths ?

That no-one ever won a diamond watch ?

Oh never  mind you loved those dogs

And now this one’s  dissolving in the carpet

5.

You clear away , sweep  up the mess

It takes all  day

Tomorrow you must build your shelf again

And put on it the things that have survived

 The flowers with their

dancing stillness

and an invite which says RSVP 

It is not too late to reply.

Sally Crabtree Sätta upp en hylla (i ditt inre)

1.

Behåll bara en stillhet i dig

Som bubblan i ett vattenpass

När den har hittat sitt jämna

och linjen kan dras upp

Från ena hörnet av din varelse till det andra

Hyllan gjord

Så att du kan ställa ditt liv på den .

Den måste vara rak, denna hylla

Annars så kommer ditt liv bara att glida av med en långsam krasch

Du kommer att få plocka upp det igen, häpen,än en gång

Att det alltid är blommor som överlever

en sådan krasch på golvet.

 

2.

Du plockar upp dem, dessa blommor

Och märker att just deras

stillhet förefaller dansa

Det här är den stillhet som du vill ha

Och som dansar som ett minne

Och leker kurragömma

I själens skänk (I hopp om att du skall hitta

det men inte än

Och så håller det andan

Håller sig stilla..)

 

3.

Där var det !

Och det är ett barndomsminne – de där hyllorna du hade

Som sviktade som ett leende

under tyngden av så mycket lycka

Så många böcker

Som förstås föll i en hög

Men det fanns skratt som rann ut över golvet

Du plockade upp en bok med en bild på framsidan

av en hög kulle som inte rörde sig

And ändå rullade dina ögon nedför den till ett hav som var så djupt

fullt av speglad himmel

Så hög

Att du blev yr av den, och skrattade

4.

Det här är den stillhet du vill ha

Som rymmer skratt

Du är ledsen att hunden gick sönder

Du vann den på prickskytte på marknaden

Det var ingen måtta på tråkiga priser på det stället

Prydnadssaker av gips

Eller guldfisk i de där påsarna som alltid  vacklade

och aldrig höll still

Du undrar till och med nu

Är det sant att kastringarna inte passade till de där socklarna ?

Att ingen nånsin vann en diamantklocka ?

Hur som helst,du älskade de där hundarna

Och nu håller den här på att gå upp i mattan

 

5.

Du städar upp, sopar ihop skräpet

Det tar hela dan

I morgon måste du sätta upp din hylla igen

Och ställa på den de saker som överlevde

Blommorna med deras

dansande stillhet

och en inbjudan som säger RSVP

Det är inte för sent att svara

Into Swedish by Lars Gustafsson .Courtesy of Sally Crabtree.

The Meteorite in the Natural Museum

The size of a well-filled sack of potatoes

this heavenly lump of iron rests

in the museum’s peace. Its surface pleated

in a way that inevitably brings to mind

an exposed human brain,

it has a precocious air.

It existed before this planetary system did.

Finally found in Greenland,

it was heading toward this Earth

long before this Earth came into being.

Fearlessly falling through

the largest, the deepest darks;

arrowhead, ploughshare that for a moment finally

became flaming sword, unseen by eyes

in the Cambrian night when it became our guest.

                                                         

And now that I, most transient being,

for a moment let my fingers glide

                                                           

over this silent, strangely still surface,

this all-too-experienced drop out of the depths,

it appears, still and wise,

only to radiate an absent-minded benevolence.            

                                                           

English by Maria Freij

Läsprov ur "Elden och döttrarna" Atlantis 2012

 

Meteoriten i Riksmuseet

Stor som en välfylld säck potatis

vilar denna himmelska järnklump

i museets frid. Med ytan veckad

på ett sätt som osökt erinrar

om en blottlagd mänsklig hjärna

har den något lillgammalt över sig.

Den fanns före detta planetsystem.

Slutligen funnen på Grönland

var den på väg till denna jord

långt innan denna jord kom till.

Oförskräckt fallande genom

de största, de djupaste mörkren

 pilspets plogbill som ett ögonblick till sist

 blev svärd som flammade, osedd av ögon

i den kambriska natt då den blev vår gäst.

             

Och när nu jag, högst tillfällige,

ett ögonblick låter fingrarna glida

               

över denna stumma, sällsamt stilla yta,

denna alltför erfarna droppe ur djupen

tycks den, stilla och klok,

enbart utstråla tankspridd förbindlighet.

               

Allt går isär

Mellan 1986 och 2004 bebodde jag ett område rätt nära University of Texas at Austin, på västra sidan av Shoal Creek. Området, som heter Tarrytown, hade en litet ojämn social profil ; rätt solida men inte överdrivet lyxiga villor vid huvudgator som Windsor Road och Enfield Road.Sådant var det gamla före detta prästboställe som jag själv bebodde. Befolkningen var nästan i sin helhet vit och icke hispanisk medan de daglönare som fyllde trädgårdarna vår och höst med sina lövblåsare och trimningssågar alla var mexikaner. Men i bakgatorna låg ett annat slags hus: små, anspråkslösa ,rätt illa isolerade, och med mörka små kök med bruna skåpsinredningar i fyrtiotalets typiska stil. Det var det så kallade GI-husen. I januari 1944 beslöt Kongressen en generös lag för hemvändande veteraners återanpassning i det civila livet.Initiativet var Franklin D Roosevelts och motivet att undvika den misär som drabbade återvändarna från Första världskriget. För de miljoner soldater och sjömän som tjänstgjort på de olika fronterna i mer än nittio dagar stod synnerligen förmånliga bostadslån, utan krav på kontantinsats och flera slags studielån till förfogande.Lagen,som var generös och anses ha bidragit till efterkrigstidens spektakulära ekonomiska återhämtning, medförde att miljontals familjer kunde flytta ut ur trånga anonyma hyresområden och in i egna hem.Ännu på åttiotalet kunde man ibland träffa låntagarna på Terrytown Pharmacy. I väntan på att få våra mediciner expedierade kunde vi få lyssna till vördnadsvärda åldringar som kunde berätta om sin tid i Helvetet; här fanns de som med egna ögon sett Guadalcanal,Iwo Jima,Corregidor. De gamla männen med rulator och hörapparat försvann, den ene efter den andre. De dog eller hamnade på vårdhem. Barnen tog girigt över de små husen. Och snart växte här en helt annan bebyggelse. En ny folkstam tog över husen, rev dem snabbt, och fyllde tomterna upp till bredden med ett helt annat slags hus, herrgårdsimitationer med swimmingpool och trebilsgarage. Detta var ändå inte de verkligt rika, bara den nya professionella klass som staden,en gång ett centrum för omlastning av jordbruksvaror och stillsam huvudstad, drog till sig allt snabbare allteftersom den blev en av IT-industrins metropoler. Universitetet, nyss ett gammaldags trevligt partyuniversitet med ett allmänt aktat fotbollslag, blev plötsligt svårt att komma in i, fick nobelpristagare ,importerade namnkunniga humanister och klättrade upp till tolfteplatsen på London Times rankingskala. Industrins herrar, pionjärerna och bolagsgrundarna, byggde inte herrgårdar utan slott på kullarna ute vid Travis Hights. Där anlades vingårdar,en pionjär anlade till och med ett astronomiskt observatorium på tomten och nere vid kajerna vilade yachter som hade passat bättre i Karibiska sjön än i Travis.Dessa slott som nu dominerar utsikten på ett sätt som kan påminna om Rhendalen vid Koblenz var – det såg man direkt – förverkligade pojkdrömmar. Kort sagt; vad jag bevittnade under dessa amerikaår utan att till en början riktigt förstå vad jag såg, var spåren av en fundamental samhällsförändring som började med att de små GI-husen försvann, det ena efter det andra. I min livstid har det vuxit fram , inte bara i USA,men kanske mest spektakulärt där,ett nytt slags klassamhälle. I de tidskrifter som har något annat att intressera sig för än de svenska kultursidornas fromma soppa, är årets möjligen mest uppmärksammade bok en stort upplagd studie av sociologen Charles Murray; ”Coming Apart.The State of White America,1960-2010. ”Crown Forum 2012. Boken, som har en omsorgsfull statistisk underbyggnad och över huvud taget ger ett mycket genomtänkt intryck, handlar om ett samhällsliv med explosionsartat växande sociala och regionala klasskillnader. Klasskillnader i USA brukar vanemässigt förknippas med etnografiska faktorer – svarta slummar i New Orleans och mexikanska colonias i det vidsträckta gränslandet. För att skapa maximal tydlighet för sin tes att vad som nu växer fram inte bara är nya klasskillnader utan i princip nya klasser,har Murray frångått det vanliga etnografiska perspektivet och begränsat studien till den vita befolkningen i USA. De nästan logaritmiskt växande klasskillnaderna är knappast ett obekant fenomen här i Europa. Att en industrichef (med normalt medelmåttig kompetens) skall uppbära sjutton gånger högre månadslön än sina arbetare eller en direkt inkompetent bankdirektör skall motta avskedsbelöningar större än industriarbetarens livstidslön, är naturligtvis inte bara djupt utmanande för rättskänslan. Det bidrar till att förgifta hela samhällsklimatet. Det är här som Charles Murrays bok blir riktigt intressant. De ekonomiska och professionella USA-eliter han studerar och jämför med den nya underklassen,som väsentligen består av människor utanför arbetslivet, isolerar sig.Socialt och kulturellt.Det är inte bara fråga om gated communities – ett begrepp som nu börjar dyka upp också i Sverige – utan om en inre isolering. Medlemmarna,både i den nya överklassen och det nya arbetslösa proletariatet lever och tänker som om de inte tillhörde något annat sammanhang än sitt eget. Fundamentala föreningsband av den sort som gör en nation till en nation i westfaliska fredens mening håller på att upplösas,eller är redan borta. Den store klassikern när det gäller att begripa den amerikanska demokratin är Alexis de Tocqueville - en liberal adertonhundratalstänkare.En av hans ständigt citerade och upprepade iakttagelser är den om den avgörande roll de frivilliga sammanslutningarna spelar i amerikansk demokrati, - från religiösa församlingar till idrottsorganisationer och nykterhetsvänner. De sammanför människor med olika livsvillkor och skapar en akvarieaktig genomskinlighet i samhällslivet. Om man får tro Charles Murray är det precis denna informella samhällsgemenskap som nu till sist håller på att gå förlorad. Den nya professionella överklassen bygger in sig kulturellt. Den nya underklassen ,som inte är en arbetarklass utan en klass av arbetslösa, håller på att försvinna under elitens horisont. Den är inte synlig.Och - här är Murray mycket amerikansk: båda klassernas medlemmar är på väg bort från familjen som livsform och den religiösa församlingen som andligt vattenhål. Alltså: det är inte bara så att klasskillnaderna vidgas med skrämmande hastighet. Det är också så att de olika klasserna upphör att kommunicera. De upplever inte längre samhällslivet som en gemensam angelägenhet. Under läsningen av denna viktiga bok frestas man naturligtvis att jämföra med samtida europeiska erfarenheter, och då särkilt det samhällsliv man har närmast inpå sig. Kan riksdagsmän och landstingsråd med månadslöner i hundratusenkronorsklassen ha någon som helst insikt i hur människorna faktiskt lever i Skinnskatteberg eller Åmål ? Eller har de möjligen snarare blivit riksdagsmän för att slippa se det ? Var den – till sist ohållbara – transfereringspolitik som kallades ”den svenska modellen” möjlig bara så länge etniska och regionala förhållanden gjorde känslan att tillhöra ett elementärt sammanhang möjlig ? Uppfattar sig svenskarna fortfarande som en stor intressegemenskap över politiska skiljelinjer ? Hur är det med den så känsloladdade vargfrågan ? Har nytorgarna definitivt slutat kommunicera med hemmansägarna i Nyhyttan ?Var är samhörigheten med stadsdelar som har till etthundra procent utlandsfödda bebyggare ? Medlidandet med östeuropeiska tiggare ? Vad vet egentligen den nya ( partinominerade ) politiska klassen om sina väljare ? Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Charles Murray har sett något som i globaliseringens tid kan bli inte bara allt tydligare utan också mycket avgörande.