Sunday, September 12, 2010

De gamla vägarna

På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!

9 comments:

  1. Vad menas med "connecting people"? "Världen har blivit mindre" hör jag ofta. Med bilen lämnar man enorma avstånd bakom sig på kort tid. Avstånd "krymps" av radio, TV, mobiler, internet. Energiskt verkar vi avskaffa avståndets obekvämligheter men kommer vi närmare varandra? Närmare historien? Som Heidegger uttryckte det i "Das Ding": Kort avstånd är inte lika med närhet. Det som är närmast oss på bildskärmen eller i högtalarna förblir långt ifrån.

    ReplyDelete
  2. Barndomsminne. Min far, skogsvetaren, hade ärende till Uddeholm och tog familjen med sig. Jag läste Karin Boyes svindlande vackra Upplandspoesi och tog långa promenader i Snusmumrikens hejdlösa förtjusning att vara ensam. Värmlands breda tomma landsvägar! Fästa blicken vid vägens slut vid synranden, vandra dit; fästa en ny fjärran blickpunkt, gå dit; osv. Under den grå himmelen, i vinden, lyssna till skogsbruset. Den oförberedda flykten. Evighetslängtan. Heidegger? Ja visst. Så bar jag omsorg om mig själv, detta var jag, mitt vara, i sin totala, ensamma, lyckliga dynamik.

    Annars är det staden, alltid staden. Jag är stockholmare. Stockholm är ensamhetens vackra stad. Kvällens ljus och trafikens vackra rogivande avståndsdån dygnet runt. Det lyckliga svårmodet. Bo Bergmans dikt Stadsbarn. I dag fäster jag mig vid Olle Orrjes ögonblicksbilder, solglimtar. Också en av våra stora Stockholmspoeter.

    Nu är det Internet. Jag går i princip aldrig ut. Det behöver jag inte. Med min dator reser jag världen runt på ett ögonblick, och så har jag den inre världen att färdas i, drömmarnas land, som i den franska prosapoesin.

    Avstånden är mina. Omsorgsslingan från mig själv till mig själv, för mig själv, räcker arbiträrt mot das Ding an sich, händelsehorisonten som bara någon hawkingstrålning kan utrymma. Evighetens attraktion, grå himmel, skog, vind och vatten, förberedelser till flykt, ett slags katolsk frälsning. Jag läser Lars Gustafssons gamla novellsamling och känner: detta är jag.

    Kulturlandskapet. Jag lyssnar till Janaceks Sinfonietta.

    ReplyDelete
  3. Hej Lars!

    Jag vet precis vilken väg det är du talar om, liksom den uråldriga bron med stenvalvet intill den populära badplatsen. Och nadden är det väl du nämner i romanen "Yllet" om jag inte missminner mig.

    Jag undrar om du händelsevis ifrån din barndom hörde berättas om ett hiskeligt mord i närheten av nämnda stenbro. En gammal man från den trakten berättade för mig att det kom en skärsplipare på besök till bruket, och att man fann honom död nere i bäcken bakom stenbron.

    Kanske detta är en historia du också hört talas om och kan bekräfta?

    ReplyDelete
  4. Bara ett kort svar till James' fråga, det slog mig i efterhand. NEJ. Världen expanderar. Vi fjärmas från varandra, som galaxer.

    ReplyDelete
  5. Jag skrev själv om gamla vägar just och vad de betyder för oss. Jag tror att periferin blir allt mer perifer. Orterna som kanske inte ligger invid europavägen eller individer som saknar facebook eller en blogg med kommentatorsfält. På sätt och vis är det nog svårare idag än på 1700-talet att ta oss till vissa bygder eftersom avstånden blivit så långa i tanken. Nå, jag har nog inget riktigt insiktsfullt att säga.

    Men jag vill däremot rekommendera En uppsvensk landsväg av Sten Selander, från hans Svensk mark. han behandlar just hur bygden förändrats med utgångspunkt från en gammal landsväg.

    ReplyDelete
  6. - har netop set Babel - med et yderst sympatisk portræt af LG. Går ind på denne blog - så umulig at læse med de hvide bogstaver og den sorte baggrund. Der er veje i landskabet, javist, men der er også veje til læsning - og hvorfor gøre dem vanskeligere end nødvendigt?

    ReplyDelete
  7. Och så har vi Edvard Persson också. ;o)

    ReplyDelete
  8. Intressant läsning!
    Vägar och resor kan nog alltid förknippats med politik och känslor av alla dess slag.
    Vare sig de slingrar sig fram långsamt eller går rakt och hastigt "som en motorväg av ljus".

    Vem får inte samma känsla tillbaka när man sitter på pendeln och åker på samma väg som man gjorde till sin första förälskelse.

    Skulle Selma Largerlöf ha kunnat resa framåt i tiden. Skulle hon nog då inte heller gett sig ut på vägen.
    Eller rättare sagt vägarna.

    Med alla vägar och val som finns idag blir målet allt otydligare.

    Lite ”off topic".
    Såg dig på programmet Babel och vart mycket inspirerade till att läsa fler av dina böcker. Tycker det var ett ytterst intressant samtal, med bra frågor som Daniel ställde till dig men framförallt bra svar… om korta :)

    Personligen hade jag uppskattat att höra mer av dig och kanske lite utförligare svar på dessa frågor än de övriga temat i programmet.

    Tack för en bra blogg!

    /Anton

    ReplyDelete
  9. @kraxpelax: och vilket saftigt svar det blev.

    ReplyDelete