Teologisk konversation mellan två gentlemen med rullator,
avlyssnad på bron över Norbergsån.
A - Vilket jävla skitväder!
B - Visst är det.
A - Man borde nog framföra det till Den som bär ansvaret.
B - Han borde få höra en hel del om vad Han har ställt till med.
A - Man kanske skall försöka bli kompis med Honom i stället ?
B - Det är ju rätt många som har försökt.
Tuesday, September 28, 2010
Sunday, September 19, 2010
Sjöar utan svall
Att upptäcka Lappland kan för sydsvensken vara en överväldigande upplevelse.Är detta verkligen samma land som det man trodde sig känna därför att man har varit i Surte, Dingle,Västerfärnebo och Lund ? Är det så här en flod skall se ut – som Lule älv eller Vindelälven och inte som Kolbäcksån,Lagan,Nissan,Ätran och Viskan ? Hur var det egentligen med den där gamla expressenrubriken en novembernatt på sextiotalet: BLIXTHALKA I HELA LANDET ? Att resa i Lappland är för den sydsvenske provinsbon, att förändra alla måttskalor;världen breder ut sig,töms på människor och blir ett mäktigt largo .
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?
Sydsveriges åar och älvar förvandlas till stillsamma bäckar i jämförelse med Luleälven.En myrmark kan pågå,i stort sett orörd av människa och tid, i tretton mil,ungefär sträckan Stockholm-Köping;förkrympta björkar långt från varandra,plötsliga vattenglimtar ,permafrostens märkvärdiga upphöjningar som termitstackar, och allt insvept i myrväxternas apoteksdoft mil efter mil.
Men det allra märkvärdigaste är sjöarna.Mäktiga som innanhav ligger de och tiger därute i sommarljuset,Storuman ,Stora Lule träsk. Båda har en yta på något mer än 160 kvadratkilometer. (Åmänningens mäktiga vidder i norra Västmanland uppgår till futtiga 29 kvadratkilometer )Vid första anblicken kan dessa lappländska vatten se ut som de stora sommarsjöar man har vant sig vid,Mälaren,Vättern,Siljan.Tills man plötsligt ,hisnande,ser skillnaden.
Det finns inte en båt därute.Inte en båt så långt som ögat når.Inga marinor,inga vita segel,inga motorbåtar som drar upp svall.För första gången i mitt liv ser jag stora sjöar som sommartid saknar båtar.
Och inser att det är ju så här sjöar egentligen ser ut. Båtar är ju i grund och botten ett slags klotter på rena ytor,eller ?
Sunday, September 12, 2010
De gamla vägarna
På östsidan av den sjö där jag tillbragte det mesta av min barndoms somrar,Norra Nadden, löpte en obetydlig grusväg.Och strax intill mjölkpallen,där man kunde få färsk mjölk påfylld varje dag om man hade en ren hämtare och lade i Brukets mjölkkuponger,stod en milsten.En kvarts fjärdings väg.
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
”Jag är en milsten från Karl den XI:s tid” säger en sådan milsten i en av Hjalmar Gullbergs beredskapsdikter och öppnar därmed för en intressant språkfilosofisk diskussion.Den tar vi en annan gång.
Detta var alltså den gamla huvudvägen mellan Ramnäs och Seglingsbergs bruk,som sedan fortsatte upp till Virsbo.Där vägen slutar och sommartid båttrafik och vintertid körvägar över isarna tog vid.Än idag kan vägen ibland siktas från den nya,som en mer eller mindre övervuxen slänt,en förhöjning i småskogen.Någon gång förenas den gamla vägen med den nya.Och någon gång kan man se en uråldrig bro med stenvalv,strax intill ens egen väg.
Jag vet inte riktigt varför detta med den gamla vägen,och dess skuggexistens intill den nya, fascinerar mig. Kanske är det för att den är förflutenheten synliggjord.I norra Bohuslän vid Torps gamla skola i Backa ,mycket nära norska gränsen, går en sådan gammal byväg.Den slingrar sig vilt, som äldre bohusländska vägar alla gör,till skillnad från motorvägarnas suveräna computerberäknade snitt genom landskapet.
Den här gamla vägen är speciell.Om det är som många tror är det den väg den döde Karl XII fördes tillbaka efter sin död vid Fredrikstens fästning.. Och även om det kanske återstår att bevisa med kartor från sjuttonhundratalets första decennier,förblir den fascinerande.
Längs Barton Creek i Travis County,Texas,går förresten en vandringsled som följer bäckens lopp .Här möter man en och annan cyklist på mountain bike och en och annan skolutflykt,som skall lära sig gräsormens eleganta dans i vattnet och noli me tangeres muntra sprättande.På ett par ställen går kalkstensgrunden upp i dagen och där kan man helt förvånande se se djupa,inslipade hjulspår.Sådana som det kan ta århundraden att slipa in i klippan.
Stämmer det kanske ? ’Barton Creek,numera ett populärt badställe, var platsen för en av de ursprungliga missionerna längs det spanska imperiets huvudväg – el camin réal - . Här bodde med andra ord människor långt innan överste Austin hade fått sitt område lagfaret.Kan det vara så att de tunga vagnarna med spanske kungens importer och exporter,beledsagade av tungt beväpnade ryttare i harnesk, en gång har rullat fram här ?
Vi behöver inte gå så långt bort.Om vi som tidsresenärer kunde besöka ,låt oss säga Närke eller Västmanland på sjuttonhundratalet ,skulle vi troligen ha svårt att orientera oss,därför att vägsystemet skulle te sig så bristfälligt så föga anspråksfullt,,så diskret gömt i landskapet. Selma Lagerlöf nämner inte en, utan flera gånger, i sina brev hur hon undviker resan från Sunne och Mårbacka till Stockholm,därför att hon inte litar på vägarna i tjällossningstid.
De gamla vägarna handlar om ett helt annat sätt att handskas med rummet än vårt. Fred och krig,kärlek och hat,filosofi och dumheter – allt måste te sig annorlunda i en värld där resan från Sunne till Stockholm tar en vecka i anspråk.
Eller – har jag möjligen alldeles fel ? Låt oss gärna diskutera!
Tuesday, September 7, 2010
Strukturwechsel
Usch ! Hur kan jag göra en sån blunder.Mikael Böök har självklart rätt.Det är Habermas som skrev "Strukturwechsel der Öffenlichkeit"inte Horkheimer-Adorno.Deras "Dialektik der Aufklärung" ligger så nära i det intellektuella fält som är Frankfurterskolan.Men det är ingen ursäkt för slarv.Mikael Böök skall ha tack.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
En ringa tröst är ju att Habermas här följer Frankfurterskolans centralfigurer mycket nära i spåren.Det gemensamma är insikten att begreppet "privat" från att signalisera en maktlöshet,kanske rentav ett "utanförskap" i det medeltida-feodala samhället övergår till att signalera en maktställning i Tredje Ståndets emancipationsprocess.Alltså inte är fråga om något slags utvidgning av ett feodalt hedersbegrepp som
Tännsjö tycks påstå i sin nya bok utan snarare en avlösning av ett sådant begrepp med ett annat.
Hur skall piratpartisten förhålla sig till dessa,uppenbart relevanta och aktuella frågor ? Ja eftersom Piratpåartiet har börjat uppträda självmotsägande och osammanhängande i och med Wikileaksbeslutet har det blivit väldigt svårt att säga.
Subscribe to:
Posts (Atom)
