Der Westwind weht.
Der Westwind, neugierig
herein
durchs offene Fenster
blättert im aufgeschlagenen Buch,
liest sich somit selbst.
Der Firnis am Ruder
trocknet nun schneller
und mindestens eine Fliege
bleibt immer zurück
in der härtenden, klaren Masse.
Wie eine Frage
aus dem kristallklaren,
leeren und nächtlichen Raum.
Und nicht ohne Nachdenken
liest das Buch sich selbst.
Deutsch v Barbara Carlsson
Friday, March 26, 2010
Monday, March 15, 2010
Hycklarnas afton
Sveriges Riksdag har nu – i likhet med en rad andra demokratiska länders parlament, formellt fastställt ett sedan mycket länge väl säkrat faktum,det ottomanska imperiets folkmord på mellan en och en och en halv miljon minoritetstillhöriga vid slutet av Första Världskriget. Knappast någon sensation utan en enkel åtgärd av humanitär anständighet i Nürnburgprocessernas anda.
Detta utlöser då det ena och det andra.Men framförallt en retorik som i sin enfald nästan måste anses utgöra något slags rekord.
”Historien bör inte politiseras” heter det i en rad bestörta uttalanden. Inte bara från stats- och utrikesministrarna,som gör det ganska klart att de betraktar svenska riksdagsbeslut som en bagatell som sittande regeringar lugnt kan ge Fan i .En ståndpunkt som möjligen kan tänkas höja ett och annat ögonbryn i författningsstater som USA och Förbundsrepubliken Tyskland.Är det månne Machtergreifung på gång ? Bör Riksdagshusets sprinklersystem ses över ?
Även Dagens Nyheters inte särskilt snillrika ledarsida hänger med.Den anser det olämpligt att historiska folkmord ”politiseras”.
Man tar sig för pannan.
Ett bra test på en utsagas meningsfullhet respektive meningslöshet, som jag tror kommer från Aristoteles, är att försöka föreställa sig vad det skulle innebära om det som sägs vara fallet inte vore fallet. Om man inte kan tänka sig det är utsagan meningslös.Alltså;Vad skulle det innebära att inte politisera historien ?Vad skulle det innebära att inte politisera ett folkmord ? Att beskriva det i något slags värdeneutrala termer ? Att reducera Förintelsen ,Gulag ,Ruanda till statistik ? Var den hedervärde Göran Persson ute för att politisera när han tog sitt initiativ till samtidskunskapen ?
Eller gäller möjligen särskilda regler för kandidatländer till EU ? Vad det här nu än är, grovt hyckleri eller påpassligt iråkad hjärndöd , förtroende inger det inte.
Detta utlöser då det ena och det andra.Men framförallt en retorik som i sin enfald nästan måste anses utgöra något slags rekord.
”Historien bör inte politiseras” heter det i en rad bestörta uttalanden. Inte bara från stats- och utrikesministrarna,som gör det ganska klart att de betraktar svenska riksdagsbeslut som en bagatell som sittande regeringar lugnt kan ge Fan i .En ståndpunkt som möjligen kan tänkas höja ett och annat ögonbryn i författningsstater som USA och Förbundsrepubliken Tyskland.Är det månne Machtergreifung på gång ? Bör Riksdagshusets sprinklersystem ses över ?
Även Dagens Nyheters inte särskilt snillrika ledarsida hänger med.Den anser det olämpligt att historiska folkmord ”politiseras”.
Man tar sig för pannan.
Ett bra test på en utsagas meningsfullhet respektive meningslöshet, som jag tror kommer från Aristoteles, är att försöka föreställa sig vad det skulle innebära om det som sägs vara fallet inte vore fallet. Om man inte kan tänka sig det är utsagan meningslös.Alltså;Vad skulle det innebära att inte politisera historien ?Vad skulle det innebära att inte politisera ett folkmord ? Att beskriva det i något slags värdeneutrala termer ? Att reducera Förintelsen ,Gulag ,Ruanda till statistik ? Var den hedervärde Göran Persson ute för att politisera när han tog sitt initiativ till samtidskunskapen ?
Eller gäller möjligen särskilda regler för kandidatländer till EU ? Vad det här nu än är, grovt hyckleri eller påpassligt iråkad hjärndöd , förtroende inger det inte.
Monday, March 1, 2010
Sven Delblancs roman "Speranza" och den hegelianska triaden
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
1. Ett eidetiskt minne: Sven Delblanc i solid vinterrock med pälskrage, rökande en smal cigarrcigarett på Carolinas yttertrappa, så som seden var på den tiden, och livligt diskuterande romankonsten.
Sven tyckte inte om romaner som föreläste och docerade, vilket rätt många svenska romaner gjorde vid den tidpunkt vi talar om, 1960-talet. Idéer och problem måste synliggöras i skönlitteraturen och fick inte uppträda som teoretisk diskurs. Vad han ville ta sig till med Thomas Mann och Robert Musil, Albert Camus och Lars Ahlin – författare som alla otvivelaktigt docerar en hel del i sina berättelser –
vet jag inte. Men det var så han ville ha det. Allt måste visas, synliggöras, upp på en scen.
”Konstnären Bo Larssons omslagsbild till Sven Delblancs Speranza för tankarna till en teaterscen på någon av 1700-talets slottsteatrar” säger Beata Agrell i sin utmärkta faktaruta om Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria. Det är, som allt Beata Agrell skriver, en intelligent iakttagelse. I öppningen till kaptenskajutan i slavskeppet Speranza, destinerat till en av slavkolonierna i Västindien ser vi den unge baronen Putbus och hans båda omaka följeslagare, den inställsamme husläraren Hoffmann och den moriske d.v.s. svarte, lakejen Rustan, uppiffad i en färggrann kostym som snarast påminner om den hos en hovlöpare.
En tanke har blivit scen, ett skepp har blivit allegori.
Den unge baronen Putbus har efter en familjeskandal (han har gjort en ung släkting, Grethel, med barn) skickats med betjänten Rustan och husläraren Hoffmann till Västindien där han förväntas lära sig mores hos en äldre släkting som är guvernör i en av slavkolonierna. Baron Putbus är i likhet med informatorn besatt av de stora fundamentala upplysningsidéerna, de som Franska Revolutionen skulle komma att sammanfatta som Frihet, Rättvisa och det mera diffusa Broderskap.
En idealist vars idealism sätt på prov. Efter ett skeppsbrott hamnar följeslagarna ombord på kapten Ferreos Speranza, ett mindre glamoröst fartyg än det ursprungliga, där hemska lukter från lastutrymmena snart förråder att det är ett slavskepp vi har att göra med. Bekvämt inackorderad, till en början i kaptenshytten, och så småningom i allt anspråkslösare förhållanden, förfasar sig och distanserar sig den unge egalitaristen från en situation som han inte kan undfly.
Och nu framstår allt tydligare vad som kanske kunde kallas frihetens paradox. Baronen Putbus förgapar sig i en särskilt vacker slavinna, en svart Afrodite, och börjar med stigande fasa inse den oerhörda attraktion som tanken på slavar, eller i hans fall rättare slavinnor, med andra ord medmänniskor som kan placeras i en radikal sexuell objektsrelation, utövar på honom.
Den andres totala ofrihet ger oss själva en total frihet. Det är vad man skulle kunna kalla frihetens paradox. Och en sådan moralfilosofi som Kants kan ses som ett stort, sammanhängande försök att hantera den.
Libertarianen blir libertin. Det steg som han allt villigare tar, kunde man säga, från Upplysningens och Förupplysningens nobla sida – låt oss säga så som vi möter den i Kants etik – för till dess andra ; La Philosophie dans le Boudoir.
Det har påpekats att ordet ”la philosophie” så som de Sade och hans samtida libertiner använder det, betyder ”ateismen”. ”Ateismen i sovrummet” skulle då vara en mera adekvat översättning av den mest kända av hans romaner. (Medan den adekvata termen för det vi kallar ”filosofin” torde vara ”la metaphysique”). En finess i Sven Delblancs roman är införandet av ett slags politisk kommissarie, Abbé Marcello, som så småningom avslöjar att just den slavhandel som Speranza är inbegripen i är en del av kyrkans missionsverksamhet. Den unge frihetsvännens desillusion är nu total. Han befinner sig i en värld utan värden. Och Speranza stävar vidare. Här skymtar inget slutmål, ingen hamn.
2. Allegorin är effektiv, men Speranza är knappast någon av Sven Delblancs bästa romaner. Mot slutet blir det så uppenbart att han inte riktigt vet vad han skall göra av det spel med allegoriska pjäser som han har satt upp. Romanen har ingen tillfredsställande upplösning, kanske därför att den i grunden saknar konkretion. En enda detaljerad beskrivning av hur ett mesansegel skotas, eller hur ett slavuppror på däck slås ned, hade höjt närvaronivån i berättelsen. Det inväntar vi förgäves. Delblanc kommer inte ur det allegoriska.
Personteckningen är schablonmässig. De olika huvudpersonerna lånar lätt igenkännliga drag
från andra Delblancromaner; den förrådde och missbrukade tjänaren från Prästkappan och Kastrater, den demoniske äldre läraren och avslöjaren, och framförallt huvudpersonen –
bildningsromanens klassiska Candidegestalt –
blir lätt figurer i samma mening som figurerna i kortspelet är det.
Sven Delblancs Speranza kom 1980. Det är i sammanhanget omöjligt att inte nämna en annan roman som med överlägsen mästarhand förvaltar samma moraliska princip, nämligen den kubanske fantastiske realisten Alejo Carpentiers El siglo de las luces. Den kom i Mexiko 1962 och på svenska tre år senare under titeln Detta upplysta tidevarv. Jag vet inte om Scen Delblanc någonsin läste Carpentiers bok och jag tror det knappast.
Men faktum kvarstår: här har vi, i berättelsen om den jacobinske äventyraren Victor Hugues, hela den dialektik utförd som Sven Delblanc eftersträvade.
Skillnaden består i den överlägsna konkretionen i Carpentiers roman, närvaron av röster, forsandet av bogar genom vatten bemängda med sällsamma organismer, dofterna, våldets ljud och ljudet av giljotinen.
Innerst handlar de, den första trevande och abstrakt, den senare med symfonisk rikedom, om den hegelianska dialektik som ledde från frihetsdröm till yttersta tyranni.
3. 1791 utbryter det första stora slavupproret i Saint-Domingue, den franska koloni som efter det andra stora upproret skulle bli det olyckliga Tahiti, i olika omgångar kejsardöme, kungadöme och alltigenom korrupt republik.
- Det är till det här priset ni äter socker i Europa,
säger Voltaire i Candide och visar oss en efter upprepade rymningar och infånganden ohyggligt stympad negerslav. Saint-Domingue förvandlades under sjuttonhundratalet till världens ledande sockerproducent. Den franska revolutionens idéer tände det stora slavupproret 1791 och den franska nationalförsamlingen upphäver i princip slaveriet i ett par omgångar åren 91 och 92. Tills alltsammans återställs och upprorsledaren Toussaint Louverture av Direktoratet hämtas till Frankrike 1802. Broderskapets epok blir alltså kort i Saint-Domingue. 1804 börjar så det andra stora upproret som under nya ledare för fram till Haiti, med Dessalines som kejsaren Jakob I.
Hegel, en outtröttligt energisk tidningsläsare, följer de båda slavupproren med stigande intresse och erfarenheten sätter ett mycket djupt spår i Andens fenomenologi, (1807), den berömda dialektiska analysen av interaktionen mellan herre och tjänare (slav). Genom vad som händer mellan dem båda förvärvar slaven alltmer av sin herres färdigheter, av hans kontroll över situationen, kunde man kanske säga, medan slavens passivitet övergår i härskarens passivitet. Den mycket missförstådde Hegel, vars hela filosofi egentligen försöker etablera en grund för fundamentala mänskliga fri- och rättigheter – så oändligt långt från vad hans efterföljare i den så kallade dialektiska materialismen gjorde av den – bidrar här med någonting som onekligen vinner i konkretion om man är medveten om den historiska bakgrunden.
En av våra stora teaterregissörer, Alf Sjöberg, brukade hävda att en grundläggande och avgörande dramatisk princip är rollbytet. I det perfekta dramat skall kontrahenterna överta varandras situationer under dramats gång. Det gäller för många mästardramer, t.ex. Shakespeares Kung Lear och Strindbergs Fröken Julie.
Och det är den grundläggande dramaturgin i Sven Delblancs Speranza. Den ädelt frihetsivrande unge mannen förvandlas till en förhärdad libertin.
De människor han nyss djupt föraktade förefaller nu ha moralen, ett slags moral, på sin sida.
Det dialektiska schema som Hegel i Andens fenomenologi ville utläsa ur den franska revolutionens till synes obegripliga och för samtiden skrämmande trappsteg, från sekulär författningsstat till dödlig totalitär polis- och angivarstat och därifrån till kejsardöme, har fått en spegelbild i den unge baronens utveckling från brinnande ung idealist till en alla illusioner berövad fatalist.
Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte.
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
(Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009)
1. Ett eidetiskt minne: Sven Delblanc i solid vinterrock med pälskrage, rökande en smal cigarrcigarett på Carolinas yttertrappa, så som seden var på den tiden, och livligt diskuterande romankonsten.
Sven tyckte inte om romaner som föreläste och docerade, vilket rätt många svenska romaner gjorde vid den tidpunkt vi talar om, 1960-talet. Idéer och problem måste synliggöras i skönlitteraturen och fick inte uppträda som teoretisk diskurs. Vad han ville ta sig till med Thomas Mann och Robert Musil, Albert Camus och Lars Ahlin – författare som alla otvivelaktigt docerar en hel del i sina berättelser –
vet jag inte. Men det var så han ville ha det. Allt måste visas, synliggöras, upp på en scen.
”Konstnären Bo Larssons omslagsbild till Sven Delblancs Speranza för tankarna till en teaterscen på någon av 1700-talets slottsteatrar” säger Beata Agrell i sin utmärkta faktaruta om Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria. Det är, som allt Beata Agrell skriver, en intelligent iakttagelse. I öppningen till kaptenskajutan i slavskeppet Speranza, destinerat till en av slavkolonierna i Västindien ser vi den unge baronen Putbus och hans båda omaka följeslagare, den inställsamme husläraren Hoffmann och den moriske d.v.s. svarte, lakejen Rustan, uppiffad i en färggrann kostym som snarast påminner om den hos en hovlöpare.
En tanke har blivit scen, ett skepp har blivit allegori.
Den unge baronen Putbus har efter en familjeskandal (han har gjort en ung släkting, Grethel, med barn) skickats med betjänten Rustan och husläraren Hoffmann till Västindien där han förväntas lära sig mores hos en äldre släkting som är guvernör i en av slavkolonierna. Baron Putbus är i likhet med informatorn besatt av de stora fundamentala upplysningsidéerna, de som Franska Revolutionen skulle komma att sammanfatta som Frihet, Rättvisa och det mera diffusa Broderskap.
En idealist vars idealism sätt på prov. Efter ett skeppsbrott hamnar följeslagarna ombord på kapten Ferreos Speranza, ett mindre glamoröst fartyg än det ursprungliga, där hemska lukter från lastutrymmena snart förråder att det är ett slavskepp vi har att göra med. Bekvämt inackorderad, till en början i kaptenshytten, och så småningom i allt anspråkslösare förhållanden, förfasar sig och distanserar sig den unge egalitaristen från en situation som han inte kan undfly.
Och nu framstår allt tydligare vad som kanske kunde kallas frihetens paradox. Baronen Putbus förgapar sig i en särskilt vacker slavinna, en svart Afrodite, och börjar med stigande fasa inse den oerhörda attraktion som tanken på slavar, eller i hans fall rättare slavinnor, med andra ord medmänniskor som kan placeras i en radikal sexuell objektsrelation, utövar på honom.
Den andres totala ofrihet ger oss själva en total frihet. Det är vad man skulle kunna kalla frihetens paradox. Och en sådan moralfilosofi som Kants kan ses som ett stort, sammanhängande försök att hantera den.
Libertarianen blir libertin. Det steg som han allt villigare tar, kunde man säga, från Upplysningens och Förupplysningens nobla sida – låt oss säga så som vi möter den i Kants etik – för till dess andra ; La Philosophie dans le Boudoir.
Det har påpekats att ordet ”la philosophie” så som de Sade och hans samtida libertiner använder det, betyder ”ateismen”. ”Ateismen i sovrummet” skulle då vara en mera adekvat översättning av den mest kända av hans romaner. (Medan den adekvata termen för det vi kallar ”filosofin” torde vara ”la metaphysique”). En finess i Sven Delblancs roman är införandet av ett slags politisk kommissarie, Abbé Marcello, som så småningom avslöjar att just den slavhandel som Speranza är inbegripen i är en del av kyrkans missionsverksamhet. Den unge frihetsvännens desillusion är nu total. Han befinner sig i en värld utan värden. Och Speranza stävar vidare. Här skymtar inget slutmål, ingen hamn.
2. Allegorin är effektiv, men Speranza är knappast någon av Sven Delblancs bästa romaner. Mot slutet blir det så uppenbart att han inte riktigt vet vad han skall göra av det spel med allegoriska pjäser som han har satt upp. Romanen har ingen tillfredsställande upplösning, kanske därför att den i grunden saknar konkretion. En enda detaljerad beskrivning av hur ett mesansegel skotas, eller hur ett slavuppror på däck slås ned, hade höjt närvaronivån i berättelsen. Det inväntar vi förgäves. Delblanc kommer inte ur det allegoriska.
Personteckningen är schablonmässig. De olika huvudpersonerna lånar lätt igenkännliga drag
från andra Delblancromaner; den förrådde och missbrukade tjänaren från Prästkappan och Kastrater, den demoniske äldre läraren och avslöjaren, och framförallt huvudpersonen –
bildningsromanens klassiska Candidegestalt –
blir lätt figurer i samma mening som figurerna i kortspelet är det.
Sven Delblancs Speranza kom 1980. Det är i sammanhanget omöjligt att inte nämna en annan roman som med överlägsen mästarhand förvaltar samma moraliska princip, nämligen den kubanske fantastiske realisten Alejo Carpentiers El siglo de las luces. Den kom i Mexiko 1962 och på svenska tre år senare under titeln Detta upplysta tidevarv. Jag vet inte om Scen Delblanc någonsin läste Carpentiers bok och jag tror det knappast.
Men faktum kvarstår: här har vi, i berättelsen om den jacobinske äventyraren Victor Hugues, hela den dialektik utförd som Sven Delblanc eftersträvade.
Skillnaden består i den överlägsna konkretionen i Carpentiers roman, närvaron av röster, forsandet av bogar genom vatten bemängda med sällsamma organismer, dofterna, våldets ljud och ljudet av giljotinen.
Innerst handlar de, den första trevande och abstrakt, den senare med symfonisk rikedom, om den hegelianska dialektik som ledde från frihetsdröm till yttersta tyranni.
3. 1791 utbryter det första stora slavupproret i Saint-Domingue, den franska koloni som efter det andra stora upproret skulle bli det olyckliga Tahiti, i olika omgångar kejsardöme, kungadöme och alltigenom korrupt republik.
- Det är till det här priset ni äter socker i Europa,
säger Voltaire i Candide och visar oss en efter upprepade rymningar och infånganden ohyggligt stympad negerslav. Saint-Domingue förvandlades under sjuttonhundratalet till världens ledande sockerproducent. Den franska revolutionens idéer tände det stora slavupproret 1791 och den franska nationalförsamlingen upphäver i princip slaveriet i ett par omgångar åren 91 och 92. Tills alltsammans återställs och upprorsledaren Toussaint Louverture av Direktoratet hämtas till Frankrike 1802. Broderskapets epok blir alltså kort i Saint-Domingue. 1804 börjar så det andra stora upproret som under nya ledare för fram till Haiti, med Dessalines som kejsaren Jakob I.
Hegel, en outtröttligt energisk tidningsläsare, följer de båda slavupproren med stigande intresse och erfarenheten sätter ett mycket djupt spår i Andens fenomenologi, (1807), den berömda dialektiska analysen av interaktionen mellan herre och tjänare (slav). Genom vad som händer mellan dem båda förvärvar slaven alltmer av sin herres färdigheter, av hans kontroll över situationen, kunde man kanske säga, medan slavens passivitet övergår i härskarens passivitet. Den mycket missförstådde Hegel, vars hela filosofi egentligen försöker etablera en grund för fundamentala mänskliga fri- och rättigheter – så oändligt långt från vad hans efterföljare i den så kallade dialektiska materialismen gjorde av den – bidrar här med någonting som onekligen vinner i konkretion om man är medveten om den historiska bakgrunden.
En av våra stora teaterregissörer, Alf Sjöberg, brukade hävda att en grundläggande och avgörande dramatisk princip är rollbytet. I det perfekta dramat skall kontrahenterna överta varandras situationer under dramats gång. Det gäller för många mästardramer, t.ex. Shakespeares Kung Lear och Strindbergs Fröken Julie.
Och det är den grundläggande dramaturgin i Sven Delblancs Speranza. Den ädelt frihetsivrande unge mannen förvandlas till en förhärdad libertin.
De människor han nyss djupt föraktade förefaller nu ha moralen, ett slags moral, på sin sida.
Det dialektiska schema som Hegel i Andens fenomenologi ville utläsa ur den franska revolutionens till synes obegripliga och för samtiden skrämmande trappsteg, från sekulär författningsstat till dödlig totalitär polis- och angivarstat och därifrån till kejsardöme, har fått en spegelbild i den unge baronens utveckling från brinnande ung idealist till en alla illusioner berövad fatalist.
Var detta Svens egen utveckling? Jag vet inte.
Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009
(Föredrag i Sven Delblancsällskapet den 17 oktober 2009)
Subscribe to:
Posts (Atom)
