Den stora illusionen.Filosofi i fickformat 3

             

      Den allt snabbare globaliseringen av världshandeln  med  allt djupare ekonomiska beroenden och förpliktelser mellan nationerna har redan eller kommer mycket snart att göra krig mellan stormakter totalt meningslösa. Föreställningen att en nation skulle ha något att vinna på att överta kontrollen över ett annat lands territorium är irrationell. Och tyder på en primitiv brist på förståelse för ekonomiska realiteter. Därför håller framtida storkrig på att bli en alltmera osannolik utveckling. Så skrev en engelsk samhällsfilosof 1909.

        Norman Angells bok ”the Great Illusion” utkom första gången 1909 och senare i alltmer utvidgade upplagor det var kanske den utvidgade av 1913 som pacifisten Albert Einstein   läste.Teserna om militarismens och nationalismens irrationalitet och det internationella livets utveckling till en snabbt sammanväxande enhet väckte mycket stor uppmärksamhet och boken översattes till ett otal språk.Till och med militära facktidskrifter hyllade boken som det första totalt osentimentala argumentet för pacifismen.Angells teser ,inte bara de moraliska utan framförallt de ekonomiska, hade för 1910-talets läsare något djupt övertygande över sig:

      ”(…) det antas därför att en nations relativa välstånd i stort sett bestäms av dess politiska makt  och att eftersom nationer är tvävlande enheter fördelen i sista hand går till den som har den överlägsna militära makten..”  

      Dessa teser lästes med övertygelse och diskuterades med stort intresse år 1913. Året därpå kom av begripliga skäl ingen ny upplaga.Men i Financial Times  skrev  Guy de Jonquières i sin sista Asienkolumn 29.3.2007,  a propos Kinas och USA:s ömsesidiga ekonomiska beroende:

      ”man kan bara hoppas att ekonomisk logik fortsätter att råda och att Asien inte skall lida samma öde som Norman Angells förutsägelse år 1913 att de europeiska länderna hade blivit alltför intimt ekonomiskt sammanflätade för att någonsin mera våga krig mot varandra”

      Angell mottog Alfred Nobels fredspris år 1933. Egentligen hade han ju hela tiden rätt.Som den kloke möjligen har insett är det inte alltid vad som hjälper.