Våldsfantasier.

 

       Lars Gustafsson Före ovädret.Olja på marinplywood.2012      

  Det var ett seminarium någonstans i Westfalen,ett tyskt land känt för sin fred år 1648 och sina utmärkta skinkor.Båda finns  kvar. I en pratstund med nestorn bland tyska förläggare,Michael Krüger från München,  till vars ära vi var där, kom vi på något sätt in på en av den moderna bokmarknadens stora gåtor; kriminalromanens,och då inte minst den enfaldiga svenska kriminalromanens enorma framgångar i Tyskland.

                                 I detta land Tyskland,tillät jag mig påpeka, har de mest omfattade morden i modern tid ägt rum,ett industrialiserat dödande av judar,romer,dissidenter,som möjligen kan jämföras med de mörkaste perioderna i stalinismens historia men annars knappast med något annat.Hur kan det komma sig att man känner ett behov av att läsa om hur osannolika svenska kriminalkommissarier tar sig an osannolika mordhistorier från Österlen eller Fjällbacka skärgård,som regel berättade på en torftigt inställsam prosa som inte har något med den verkliga ordkonsten att göra ? ter sig inte dessa historier en smula triviala mot den nermörka historiska bakgrunden. ”Kanske just därför”, sade dr Krüger.

                                 Vi var naturligtvis båda, medan vi stod där och pratade,rätt medvetna om att dess,litterärt rätt tvivelaktiga prestationer av Mankell,Läckberg och allt vad de heter,i hög grad bidrar eller bidrog till mycket annat i Hansers förlag, Hanns Grössells tolkningar av  Tranströmer och förnämliga essäer i Hansers Gula serie.

                                 Men det är naturligtvis inte alls självklart att avancerade våldsfantasier – det är ju det som det är frågan om – legitimerade genom skröpliga men effektiva kriminalkommissariers framgångar och mysiga landskap och herrgårdar – skall fylla en så stor del av offentligheten. ”Julens mord” tror jag det utlovades i någon  TV-bilaga häromåret. ”Julens mord” – är det verkligen hemtrevligt ?

                                 Den enda andra fantasivärld som har liknande omfattning är spornografien med sina olika artificiella paradi..Den har andra distributionskanaler och – intressant nog – inget riktigt behov av mysighet.

                                 Ur en mera objektiv synpunkt borde ju detta att fantisera om ligga med någon knappast kräva ursäkter, halva biologin gå ju ut på att hitta någon att ligga med - medan fantasin om att mer eller mindre raffinerat utsläcka liv aldrig kan vara oproblematisk.Men det är ju det kriminalromanen handlar om.Mord och tortyr legitimerade av rättvisans triumf i sista kapitlet.Varför behöver romanläsare och TV-tittare detta ? Är det verkligen med den fumlige men framgångsrike kommissarien eller med den grymme mördaren som läsaren i grunden identifierar sig ?

                                 Salig Ingemar Hedenius brukade säga att kriminalromanen – till skillnad från den pornografiska skildringen – är den kanske enda verkligt omoraliska litteratur som existerar.

Ty den tar inte döden på allvar.