Jag föreställer mig att Elfriede
Jelinek , i vars knepiga dramer sjöarna i Vorarlberg och annorstädes,alltid är
förpestade och stinkande kemikalieträsk, skulle kunna hämta inspiration till ytterligare några skräckdramer
ur ett mycket anmärkningsvärt miljöreportage av Trygve Bång.Boken, ”Modersuggan
och det osynliga lort-Sverige” ( Frivolt 2012 ) Boken,som är försedd med ett lärorikt
förord av limnologiprofessorn Sven Björk,är något av det ruskigaste jag har läst
på rätt länge.
Den
handlar om hur en pappersmasseindustri , Böksholm, ägd av i tur och ordning två
ägarkonsortier,under 79 år tilläts att i all stillhet och utan minsta
påföljder,förpesta ett helt småländskt sjösystem.Det handlar om Mörrumsån hela vägen från intaget av rent vatten i Örken
och hela sjökedjan ner till Östersjön.
Böksholm,Klippankoncernen,Södra
Skogsägarna – alla fortsatte de att deponera enorma mängder som bildade djupa
sediment. Fiske, sjösystem och framförallt vattentäkter förgiftades i decennier
med de giftiga avfallsprodukterna från pappersmasseproduktion. När till sist
den internationella konjunkturen gjorde fortsatt verksamhet olönsam, sprängdes
hela den centrala delen av böksholmfabriken,efterlämnande ruiner där inte bara
sulfitkokarnas rester utan också enorma mängder av asbest hamnar i
rasmassorna,diskret gömda bakom taggtrådar och inträdesförbud.
Detta
handlar om ansvarslöst ägande i storormat.Men det är också en historia om
kommuner och länsstyrelser som tillåter en delvis irreparabel naturförstörelse
till förmån för illa uppfattade samhällsintressen i form av snabba cash som jag
berättade om i min expressenartikel den 10.8.
Sverige
har ,liksom Ryssland ,ytterst stränga miljölagar.Och liksom i ryska
federationen beivras inte miljöbrott.Länsstyrelsen i Växjö satte under
nittiotalet in många arbetstimmar på att ”kartlägga” miljöförstörelsen i
Mörrumsåns vattensystem.Men,som Trygve Bång påpekar i sin mycket välskrivna
bok;man gjorde absolut ingenting åt den.Intrycket av diskreta överenskommelser
mellan skål och vägg är inte helt möjligt att avvisa.
En
av bokens många lysande anekdoter är den om de trettioaborrarna. Eftersom
aborrar anses stationära till sina vanor ville man fånga några stycken
uppströms den nedlagda sulfitfabriken och några nedströms för att jämföra deras
hälsotillstånd.Gott och väl; när länsstyrelsens expertuppbåd skall ta sig an
den nersmutsade Drevsjön finner de att det tyvärr inte går att ro en eka
där.Medelvattenståndet på en halv meter har minskat under det segelbara.Vad gör
man ?
Enkelt,min
käre Watson,man öppnar dammluckorna från den som ren betraktade sjön
Örken,uppströms.Och se,strax går det inte bara att ro utan också att fånga
förträffliga aborrar i den stackars förtalade Örken.Inget fel på den sjön,inte
!
Denna
historia skulle vara underbart komisk om den inte vore tragisk.
Bångs
briljanta reportage visar än en gång hur brådskande det är att Sverige får en ny,aktiv,verklighetsorienterad,gärna
militant miljörörelse.Inte en som förlorar sig i lika orealistiska som rituella
symbolförslag om förödande bensinskattehöjningar och ekonomiskt omöjliggjord
flygtrafik, utan en som tar sig ner till markytan med dess koloniala
skogsskövlingar och till industriella avstjälpningsplatser förvandlade sjöar.
Det är här den behövs.
.jpg)
