En man känner på världen med yrket som en handske
Roxtuna ungdomsfängelse,eller som det hette då - vid sextiotalets början,ungdomsvårdsskola,var ingen särskilt sträng förvaringsplats för unga biltjuvar och knarkare.
En klient hade rymt och stulit en bil i Linköping.När han fram på natten tog in på ett stillsamt hotell borta vid Vänersborg hade han skrivit in sig som Psykolog Tomas Tranströmer i gästboken och ögonblickligen blivit avslöjad av nattportiern,en klarvaken och litteraturorienterad ung man. Redan då,1962 "Den halvfärdiga himlens" år fanns det uppmärksamma läsare som kände till Tomas Tranströmer och hur han såg ut.
Låga paviljonger utströdda kring sumpängarna ner mot Roxen,en fabelaktig fågelsjö där det fanns bläcksvamp.Med bläcksvampen var det så att den var en delikatess ,men den fick inte intas tillsammans med alkohol;då kunde den bli livsfarlig.Så sinnrik är naturen.
Då, i början av sextiotalet,brukade Madeleiene och jag komma ner en och annan weekend och hälsa på Tomas ,som var fängelsepsykolog där,och hans vackra fru Monika.
Tjänstemannavillor och fångarnas paviljonger låg inströdda mellan varandra litet hur som helst.När vi tågade ut i riktning mot fågelmarkerna med våra svampkorgar brukade Tomas stanna upp då och då och byta vänskapliga reflektioner om väder och vind med de unga männen från paviljongerna.
Annars talade vi nästan alltid bara om två ämnen;musik och poesi.Vi jämförde våra diktmanuskript och varnade varandra för att bli alltför lika De Stora;Ekelöf och Lindegren.Absolut inte därför att vi underskattade dem.Tvärtom:deras slagskuggor var så långa att vi var rädda att hamna i dem;att inte bli sedda.Vi strävade,nästan instinktivt,kunde man säga,i en annan riktning.Inte riktigt mot större enkelhet.Men kanske mot en enklare diktion,mot antika förebilder omsatta i nordisk skog ,elegiskt distikon och den romerska republikens sista stora poeter.
Vid söndagslunchen var det alltid ett val:snaps till maten eller bläcksvamp ? Det blev aldrig bläcksvamp. Och Tomas:
På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
Som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.
*
Och så musiken:
Den svarta flygeln,den glänsande spindeln
Stod darrande mitt i sitt nät av musik
I konsertsalen tonades fram ett land
Där stenarna inte var tyngre än dagg
Här skiftar scenen till Västerås.En liten grupp, bestående av Tomas,Ola Björlin,den japanska sopranen Kayo Kosomi-Hultgren och författaren till dessa rader, brukar träffas i vinterkvällarna på Blåsbogatan 8 och spela kammarmusik. Därute i de avlövade tunga träden på Wallinska Kyrkogården dånar stormen. De är buteljer som så småningom skall spruta grönska över poeternas gravar,men det ser man inte nu.
Vi spelar Bach,bland annat Triosonatan i G-dur, och har bara ett notexemplar. Tomas klagar alltid att jag blåser över hans fingrar när jag lutar mig fram med flöjten för att se vad det egentligen står där. Om man tappar en takt hos Bach är det jättesvårt att komma in på rätt ställe igen.
Musiken är hos Tomas poesiens utopiska fas,det tillstånd mot vilket all poesi strävar. Och aldrig riktigt lyckas förverkliga. (Som i en konvergent funktion.)Själv kompositör i ungdomen utvecklas han inte bara till en närmast professionellt skicklig pianist.Hans förmåga att förstå,att karakterisera musik och bredden i hans repertoarkännedom bara växer med åren.
Ibland när man hälsar på på Infanterigatan får man höra kompositörer man aldrig har hört talas om.I Cambridge smiter han från mig och Gunnar Harding för att vittja de många antikvariatens notförråd.
Vad vill han med musiken ? En aning om ett annat land ? En gissning att musiken kanske vet något om oss som vi inte vet om musiken ? Notskriftens underbara tusenfotingar sätter sig i rörelse. (Det är Schubert han talar om)
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting
Annat.och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer -
Med förtroende - den blinda ledstången som hittar i
Mörkret
*
Avignon.Jag tror att året är 1981.Tomas har fått Petrarcapriset.Jag har haft privilegiet att få ringa upp från kommitténs möte i Hubert Burdas praktfulla våning i München där vi hade vårt avgörande sammanträde, Dr Burda,Peter Handke,Zbigniev Herbert,Michael Krüger och jag.Och jag hör Tomas ropa ända ut i köket på Infanterigatan 144,och så att det hörs till Schachstraße 1 i München:
Monkan ! Jag har fått Petrarca !
Tomas var inte välsituerad i de där åren.En bilreparation kunde hota att välta hushållets lass.Jag minns hur jag - några år tidigare - verkligen fick anstränga mig för att övertyga Västerås Stads Kulturnämnd att ge honom ett ganska anspråkslöst kultur- pris.De kunde inte tro att han var en internationell storhet.Några dagar senare ringer en av kommitténs medlemmar upp för att fråga om Tomas vill läsa dikter på fruns vernissage.Frun målar nämligen.
Men nu är det juni i Avignon.Dr Burda,en högt bildad och mycket älskvärd man,ägare till rätt stora delar av den tyska dags- och veckopressen,en av de få poesimecenaterna i ett Europa där de flesta miljardärer brukar föredra att stödja bildkonsten,tar emot sin gäst .Båda är klädda i vita sommarkostymer.Tomas bär spår av en vistelse i Afrika.Och Dr Burda inleder en konversation på sitt förbindliga och vänliga sätt.
Burda:Doktor Tranströmer håller på med något nytt ? Tomas;Nej,tyvärr.Sedan två månader håller jag på med min självdeklaration.
( Detta var under de värsta åren när det var praktiskt taget omöjligt till och med för en Astrid Lindgren att klara skivan,eftersom olika godtyckliga pålagor tenderade att helt äta upp författarnas inkomster .)
Burda:Ja är det inte besvärligt ! Men jag har faktiskt några pålitliga hjälpare som tar hand om min.
(Och,efter en kort tankfull paus:)
Men jag har sagt till om att allt måste gå rätt till.
Skämt åsido,vi har att göra med en djupt politisk poet,men inte av det slaget som slamrar,docerar,talar i megafon eller intar den marxistiska katedern.Tomas visar.Han agiterar inte.
Tomas är berest,nästan mer berest än någon annan poet i min generation,det skulle i så fall vara Hans Magnus Enzensberger. I de tidiga samlingarna anar vi Lissabon,turkiska Izmir,stalldoftande byn med smala hundar på Balkan,Egyptens skrämmande blandning av armod och rikedom;
Unga frun grät rätt ner i sin mat
På hotellet efter en dag i staden
Och så var det Afrika,det riktiga Afrika.Sanningen är att Tomas bereste i slutet av femtiotalet en del länder som Sierra Leone och Centralafrikanska republiken där man i våra dagar behöver väpnad eskort,om ens det hjälper.De många vykorten vittnar om en snarast lycklig resenär som varje dag gör nya upptäckter.
En ung man fann utlänningen som gått vilse bland hyddorna.
Han visste inte om han ville ha honom som vän eller som
föremål för utpressning.
Detta lugna och djupa engagemang går som stark underström genom hela Tomas lyrik.Han är ingen retoriker,han vill inte övertala.Men han vet. Och han låter sig inte luras.
Hans insats för de fruktansvärt misshandlade och förtryckta baltiska länderna och deras inlåsta kompositörer och diktare skall inte underskattas.När det gäller poeterna fann han hjälp att översätta dem och han såg till att de kom ut i världen. Där tror jag att han hade en direkt praktisk betydelse.Han kan dela en ovansklig ära med svenska demokrater som Per Ahlmark och Carl Bildt.Hans fasa inför den totalitära staten,dess telefonavlyssnare och brevcensorer,är uppriktig och djup. Det är den hela tiden närvarande bakgrundsmusiken till "Östersjöar". Och i en annan,tidigare diktsvit, "Till vänner bakom en gräns":
Läs mellan raderna.Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
Och äntligen får sova,bli ortoceratiter.
*
Gick längs den antipoetiska muren.
Die Mauer.Inte se över.
Den vill omge vårt vuxna liv
I rutinstaden,rutinlandskapet.
…
Shiki,Björling och Ungaretti
Med livets kritor på dödens tavla.
Dikten som är fullkomligt möjlig.
Vad handlar Tomas Tranströmers poesi om ? Kunde en hypotetisk magister kanske fråga.
Jag skulle säga:om det ögonblick när dimman lättar.När vardagen ett kort ögonblick spricker upp och slutar vara vardag.Det underbara finns alldeles intill.Det skymtar. Det stora som alltid snuddar.
Och ofta vägrar vi att se det.Människorna vill sova.Kanske också drömma.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Detta är en mystiker,en diktare som har sett noll,den tomma punkt i centrum utan vilken inget är.En kristen mystiker - om vi följer ett brev han skrev till mig en gång - men en som gör så litet väsen av själva bekännelsen att han lika väl kunde vara zenbuddist eller kanske sufier.Det draget är tydligare i de tidiga diktsamlingarna,men försvinner aldrig.
Till detta perspektiv - kanske mera tillgängligt för en amerikansk läsekrets som förberetts genom Wallace Stevens - bidrar det suveräna bruket av metaforer;uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.Men här finns också något annat,en linneansk tradition om ni så vill.Om det var något som vi undervisades om i femtiotalsläroverkens biologisalar och kemilaboratorier var det vikten av en noggrann naturiakttagelse. Man gjorde oss till unga linneaner med förstoringsglas och kikare.Och det var bra.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick-
Ett fjärilsmuseum
Det kallas entomologi.Entomologen och författaren Fredrik Sjöberg ordnade och beskrev den insektsamling från Runmarö i Stockholms skärgård som Tomas sammanförde i tonåren.Sjöberg,författare till en väldigt behaglig liten bok," Tranströmerska insektssamlingen på Runmarö" kunde fastställa att den unge mannen hade åtskilliga rariteter och några veritabla nyheter i samlingen.
Och så övergick han,rätt plötsligt som det verkar,till att bli poet.Det var också bra.Det finns vissa saker som gör mig lycklig.En är att min generation,som har misslyckats med det mesta - till exempel att skapa ett anständigt skolsystem,ett fungerande järnvägsnät och för gemene man överkomliga elektricitetspriser - faktiskt har lyckats med en sak,och det med råge. Vi har skapat en svensk samtidspoesi som faktiskt når upp till den förra generationens Ekelöf,Lindegren,Martinson och Aspenström. Listan av verkliga,stora,lyriker i vår generation kan göras rätt lång, alltifrån Paul Andersson till Bruno K Öijer.
Men främst av alla på den listan sätter jag Tomas Tranströmer,nu åttio år.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Tack för fina, kloka ord om Tranströmer! Han är också på min livslista-alltid.
ReplyDelete