Istanbul i skymning

Istanbul är väldigt mycket på modet,särskilt bland unga västerländska intellektuella. Det är inte underligt. Jag har svårt att nämna en annan stad som på samma gång kan kännas lika stimulerande men också något litet hotfull.Kombinationen är naturligtvis oemotståndlig.Bland storstäder i vad som alltmera börjar se ut som en enda övernationell Airport City, är denna den mest originella man kan uppleva i Europa.Den guldfärgade skymningen över Bosporen, de romantiskt upplysta minareterna omgivna av moln av ständigt kretsande måsar,det oerhörda människovimlet i en stad vars innevånareantal ingen riktigt vet - kanske 13 miljoner – men som under alla förhållanden måste vara Europas största.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.