Den orfiska reträtten

En kväll i vinterns mitt på väg nerför den livsfarligt hala Riddargatan, kommer jag att tänka på Erik Lindegren som en gång bodde här. Att hälsa på hos honom var som att få audiens hos en regerande furste. Inte så att han var ovänlig, snarare tvärtom, vänligt nedlåtande. Precis samma orakelartade stöddighet kunde man uppleva hos Gunnar Ekelöf i Sigtuna. Faktum är att Aeneas möte med oraklet, som Vergilius beskriver det, ter sig litet mera avspänt och informellt. En av de få audienser jag har haft i mitt liv, hos poeten och statspresidenten Lepold Sédar Senghor, i Senegal, präglades av en mycket mer avspänd, ja kamratlig ton. Senghor reste sig vid ett tillfälle för att söka en bok högt uppe i en hylla. Det handlade om Scipios afrikanska kavalleri. När jag hastigt reste mig upp för att hjälpa till, tryckte den älskvärde poeten vänligt ner mig i soffan igen. Jag har ingen anledning att tro att dessa sextiotalets svenska diktarfurstar hade någon speciell anledning att vara stöddiga mot mig. Det var deras allmänna attityd. Olof Lagercrantz berättar – i vad som finns utgivet av hans dagböcker – om en bisarr middag med Lars Ahlin hemma hos Lars Gyllensten, där Ahlin systematiskt paternaliserar den något yngre och något mindre uppburne prosektorn. (Och, tillägger den uppenbart förfasade Lagercrantz – under tiden tömde hela skålen med After Eights .)
Dessa diktare uppträdde som om de representerade en högre existensform, mäktiga ekogrottor, dunkla öppningar ner mot pytians underjord. Med sextiotalet kom Lars Forssells saklighet,Tomas Tranströmers exakthet, Bengt-Emil Johnsons respektlöshet.
Vilken lättnad var det inte att plocka bläcksvamp med Tomas Tranströmer på ängarna kring Roxen, att småprata med Lars Forssell i Expressens korridorer och välja grammofonskivor med Bengt-Emil Johnson i en radiostudo! Dessa diktare, som naturligtvis tillhörde och fortfarande tillhör den absoluta eliten i min generation, och som för mig är precis lika viktiga som Ekelöf och Lindegren, hade ingenting av den uppblåsta pretentionen hos den föregående generationen. De uppträdde med det mått av anspråkslöshet och kamratlighet som man väntar sig av en normal elektriker eller revisor. De var klart intresserade också av andra människors verk och idéer .
Hur förklara skillnaden? Var det att De Stora Diktarna på femtio- och sextiotalet i Sverige ännu var jämförelsevis få och alltså inte sällan föremål för kultliknande förhållanden? Jag minns ännu den morgontidiga kö som brukade formera sig utanför den ännu stängda Lundeqvistska bokhandeln i Uppsala de dagar då Ekelöf gav ut en ny diktsamling. Eller var det detta som Ingemar Algulin med en lycklig formulering har kallat ”den orfiska reträtten”? Alltså detta att dessa diktare var de sista som ännu uppehöll det något diffusa modernistiska anspråket att representera en djupare visdom än den som det vardagsspråket kan förmedla ?
Eller kan det möjligen vara så att de stora diktarna i min generation alla försörjde sig på ett sätt som höll dem i kontakt med en vardagligare verklighet ? Forssell skrev sina expressenartiklar och sångtexter för Monica Zetterlund, Bengt-Emil var en hårt arbetande radioman och Tomas yrkespsykolog: ”en man känner på världen med yrket som handske”. Kort sagt; människor med vardaglig erfarenhet och ovanlig begåvning.
Att Tomas, kanske blir den siste mottagaren av en av dessa så kallade statliga konstnärsbelöningar – är det en ironisk fingervisning ifrån Orfeus, sångens och oraklets gud? Han har vid Gud förtjänat den.