Den tionde flaskan
En nyårsbetraktelse
Vart nionde år får vi se samma erbarmliga demonstration av matematikblindhet:ett decennium ,ett århundrade,eller i värsta fall ett millenium, påstås ha gått till ända.
- Så att om vi köper hem tio pilsner och dricker ur nio,upphör alltså den tionde att existera?
Det hjälper inte att hojta och skicka upp fyrverkeripjäser och hota med totalt sammanbrott i världens cyberspace.Tvåtusentalet började likafullt den första timmen år 2001 och likadant är det med 00-talet.Det slutar nästa nyårsnatt.Om ni inte absolut vill att den tionde flaskan skall gå förlorad.
Bortsett från denna intellektuella skandal är det alltid tröttsamt att läsa dessa fåniga decennie tillbakablickar;poeter man aldrig har hört talas om står man väl ut med,värre är det med dessa popstjärnor som ingen vettig människa skulle ha den minsta lust att höra ,som då skall pumpas upp. Och blir för ett ögonblick historiska .Dessa som regel okunniga tillbakablickare, har ingen aning om vad verklig historisk betydelse vill säga. Det finns inget ögonblick,natt eller dag, på denna planet, när det inte spelas någonting av Bach;de cirka 200 radiostationer jag har tillgång till med min enkla laptop bär vittnesbörd tillräckligt. Detta är verklig historisk betydelse och den är något annat än celebritet på så kallade ”kultur- och nöjessidor”..
Kort sagt:inför dessa egendomligt uppumpade nioårsskiften går regelmässigt allt proportionssinne förlorat.
Sedan är det detta med framtiden.Den sittande regeringen har gått i land med det nästan otroliga konststycket att alienera både pensionärsgenerationen ,genom uppenbart orättvis beskattning (i flera länder beskattas pensioner inte alls) och den unga generationen, med den obehagliga FRA-lagen ,ett missfoster som bara blir värre med varje ansiktslyftning och vars omisskännliga DDR-stank icke låter sig bortparfymeras. Det är verkligen synd.Detta var en regering som hade kunnat åstadkomma så mycket mera om den hade haft litet mer nutidsorientering.Om den ändå klarar höstens riksdagsval,vilket jag trots allt hoppas,kommer det att bero på det nästan totala intellektuella vacuum som präglar oppositionen. Kort sagt:alternativet är ännu sämre.
De verkliga utvecklingarna,som nu är snabba, tycks både regering och opposition stå alldeles främmande inför. Det förra århundradets offentliga rum,från predikstolen till fascistiska massmöten och vanliga radionyheter på bestämda tider präglades av en princip som kan kallas rundradio:en talar och många lyssnar.Av detta finns knappast ens de bestämda tiderna kvar.Detta slags kom munikativa rum skiljer sig radikalt både från telefonsamtalet – en till en – och jubileumsuppvaktningen i massformat :många till en . Den situation som cyberrummet öppnar stämmer inte med någon av dessa modeller kombinationer.
Hur skall det beskrivas ? Jag vet inte så noga .Alla talar med alla ?
Hans-Magnus Enzensberger förutsåg snillrikt vad som skulle komma redan på sjuttiotalet i sin essä ”Bygglåda till en mediateori”. Han förutsåg förvirring,en kör av röster,ett ofiltrerat brus.Vad han inte riktigt insåg var vilken enorm informationskapacitet detta nya offentlighetsrum bär inom sig.
Vi ser det nu när Irans diktator trots total hänsynslöshet,inte lyckas hålla statsterrorn dold för världen.Och – i mera odramatiska exempel – en granskarroll som en gång var förbehållen institutionaliserade media som press och radio börjar bli en enskild roll.
Ett intressant eko är naturligtvis köpcentrets gradvisa försvinnande och bostadskonsumenternas allt tydligare vägran att låta sig reduceras till klientel,på fritid parkerade i öde miljonprogram. Det är en centralisering som håller på att vittra bort.
Framtidens butiker är små och nära.Gatorna är åter gaturum och inte transportsträckor.
En annan utveckling som inte heller politikerna tycks ha uppmärksammat är att politiken i traditionell mening själv håller på att bli obsolet.I ett globaliserat system är det helt andra gränser än nationsgränser som gäller och vad som traditionellt var regeringsmakten håller på att reduceras till en formalitet.
Detta innebär,som har påpekats ett grundskott mot socialstaten i vedertagen mening – vem skall den ta ansvaret för ? var går gränserna för vårt ansvar – men också mot föreställningen om en en gång för alla given uppsättning av industriella och ekonomiska stormakter.
När Indiens ingenjörsarméer kan skissera växellådor som kan sättas ihop av robotar i Köping ,utan att lämna Mumbai bleknar hela det westfaliska systemet bort ungefär som gatlyktor i en soluppgång.
