ETT HUS I LE MARAIS

Reneé Descartes har bevisligen gått på dessa gator.Hertig Saint-Simon och senare Cardinal de Retz har färdats här i bärstol från den ena intrigen till den andra.Rue des Francs-Bourgois,Rue de Temple,Rue Pavée (som om det ännu vore något värt att nämna att en gata är stenlagd) ,Rue Payenne…
Vilken ära var det inte när Sverige fick sitt kulturhus i Rue Payenne ,i hjärtat av de gamla adelspalatsens stadsdel,le Marais, eller ”Myren” som jag brukar kalla denna unika stadsdel i det gamla Paris . Här har författare förklarat sina nyöversatta romaner, ,här har kompositörer och målare presenterat sina verk och här i de små kuporna uppe under taket med sextonhundratalets grova ekbjälkar frilagda, funnit en fristad mellan timmarna i de stora biblioteken.
Och sedan några år finns Café Suedois,en populär samlingspunkt för alla traktens människor,introduktör av fettisdagsbullar och andra svenska specialiteter hos förtjusta äldre damer med hundar.
När Sverige fick ett kulturhus i le Marais kändes det som om en gammal och livgivande nerv,den som förbinder oss med den franska kulturen ,hade fått nytt liv.Den franska ådran i svensk kultur går djupt och inkluderar bland mycket annat Svenska Akademin.Den franska kulturen i Sverige var traditionellt en importerad överklasskultur ,och en mycket värdefull sådan .
Detta har möjligen skapat ett motstånd mot det franska i kretsar som anser att det proletära är det högsta.Men historiska fakta är vad de är.Det ligger något konstigt i att försöka kapa våra förbindelser med Frankrike.
När man läser den som alltid välinformerade Olle Wästberg rapportera att det föreligger planer på att lägga ner svenska kulturinstitutet i Paris,tar man sig för pannan.
Först lägga ner Generalkonsulatet i New York , alla USA-svenskars hjälpsamma vän och det enda konsulat i USA som aktivt befattar sig med kulturkommunikation, och nu Palais de Marle,Sveriges enda kulturhus.
Konsekvensen blir ju att kulturkontakterna i fortsättningen blir en angelägenhet för populärmusikens och kiosklitteraturens kommersiella agenter .Den verkliga svenska kulturen har inte längre ett ansikte i Paris den dag kulturinstitutet läggs ner.
Ekonomiska skäl kan inte vara annat än svepskäl.Jämfört med de summor som subventionerar olika totalitära regimer i Tredje Världen är det taxipengar vi talar om.
En jämförelse med det tyska Goetheinstitutet och dess verksamhet ger ett intryck av att det svenska utrikesdepartementet paradoxalt nog håller på att förlora verklighetskon