Vad ville Strindberg med sin naturforskning?

När Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk nu har nått utöver det sjuttioförsta bandet kan man verkligen förundra sig.Hur kunde en enskild författare åstadkomma så mycket i en livstid på bara 63 år?Där man väl ändå får avsätta minst femton närmare tjugo till barndom,skola och andra förberedelser? Det ger i genomsnitt och mycket grovt räknat,närmare två volymer per år under återstoden.
I samma liv hann denne märklige man säkra sig en plats i det svenska måleriets historia – som fascinerande föregångare till expressionismen,genomföra fotografiska experiment som delvis placerar honom före pionjärer från tjugotalet.Och han genomför hundratals kemiska och optiska experiment.Och det mesta av detta i en orolig,nomadisk tillvaro där adresserna,utom på slutet,växlade snabbare än årstiderna.
Från denna märkliga,i svensk historia unika,intellektuella process har vi nu två nya vittnesbörd,nationalutgåvans volymer 7 ; Kulturhistoriska studier – och 35; Naturvetenskapliga skrifter I.I Kulturhistoriska skrifter hittar vi de bekanta studierna över svenska asienresenärer,framförallt den om den karolinske kartografen och krigsfången Strahlenberg och hans karta över Centralasien,som i viss mån förminskar Sven Hedins anspråk på att ha varit förste svensk i regionen. Här finns också de historiskt viktiga sjuttiotalsuppsatserna om det nya måleriet och angränsande ämnen.Och här finns kulturhistorisk kuriosa som uppsatsen ”Skomakarämbetets i Västerås låda” .
Ingenting av detta kan naturligtvis tävla i intresse med de naturvetenskapliga studierna. Antibarbarus,Jardin des Plantes,Sylva Sylvarum ,- och naturligtvis de Blå Böckerna som återfinns i egna volymer,rönte inget särskilt vänligt mottagande,allra minst i Sverige.De har förblivit nätt och jämnt accepterade,intressanta men snarast tragiska vittnesbörd om ett snille i kris.
Frågan är om inte detta är en temporalt och geografiskt snäv värdering. Den underbara idérikedomen,den prosalyrik som finns i dessa skrifter och som är nära förbunden med grundstämningarna i måleriet och naturligtvis med Ett Drömspel,observerades av några.De natuvetenskapliga hypoteserna,t.ex. att svavlet inte är ett grundämne och att havshorisonten är en optisk illusion, tedde sig bisarra och illa underbyggda.I en del verkligt fientliga kritikerkretsar antyddes galenskap och mental förvirring. Ett intryck som bestyrktes av Inferno.
Och dessa hypoteser,framställda med stor livlighet och på en underbart spänstig prosa, var illa underbyggda.Det kan vara värt att påpeka att Goethes Färglära i sin tidsålder mötte inte alldeles olika öden.
Till den totala oförståelsen i Sverige bidrog på ett avgörande sätt Bengt Lidforss minst sagt ohederliga beteende;att först livligt uppmuntra och berömma och sedan inför offentligheten fördöma.
Men det är minst två saker man måste tänka på när man år 2010 skall ta ställning till böcker som Antibarbarus I och den nu publicerade Antibarbarus II eller till Sylva Sylvarum. När dessa texter läses i Strindbergs Sverige är det – som Gunnar Brandell så grundligt har visat i sin bok om Strindbergs infernokris – en diskurs som har berövat sina ekon. Den ingår i en hel intellektuell rörelse som blommar ut på nittiotalet,Jollivet-Castelots monism,alltså idén att alla kemiska element har en gemensam förfader,en ursubstans.Och så småningom tillkommer antirationalistiska reaktion den ockultism som blommar ut hos Madame Blavatsky och får ett tidstypiskt uttryck i Dr Pepus handbok i den praktiska magin. Brandell ,som var den förste strindbergsforskare som slog sig ned i Bibliotheque National och verkligen läste alla dessa tidskrifter, L’Hyperchimie och allt vad de hette ,kunde visa att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen.
Och en revolution inom kemi och fysik står ju för dörren: Curies upptäckt av det radioaktiva sönderfallet,Einsteins speciella relativitetsteopri,Boltzmanns statistiska analys av termodynamiken,och till sist Plancks konstant och Heisenbergs osäkerhetsrelation. Var det så att det seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning ?

Han bedrev en möjligen irrationell naturvetenskapskritik vid en tidpunkt när naturvetenskapen står inför en ännu inte inträffad revolution;från mekanistisk lagbundenhet till probabilistisk fysik.
Vad är det egentligen som Strindberg ifrågasätter
i sina naturvetenskapliga skrifter ? Vart vill han egentligen komma?
Ett brev från Strindberg till Lidforss, skrivet före ovänskapen,den 15e mars 1891,är utomordentligt upplysande:
”Men huru mycket hafva vi ej släpat med oss af den kristna teleologins begrepp,seende ändamålsenlighet där endast slumpar,låt vara något så när lagbundna eller nödvändiga i viss mån regera.”
Och han talar i nästa avsnitt om svårigheten att befria sig från kristna idén om ett avsiktligt kausalsammanhang,om sin misstro inför själva begreppet ”lag” i ”naturlag”.Darwinisten Strindberg vill se en evolutionens nyckfulla,probabilistiska , fritt skapande fantasi,där andra ser oavvislig lag. Hans intresse för kristallbildning,för dess ibland slående likhet med det organiska livets former,upprepad i otaliga experiment, är ett typiskt utslag av denna hans darwinism. Naturen är en slumpvist kreativ kraft.Det är också så han bygger sina egna oljemålningar.
Ungefär 110 år senare står vi i grund och botten så mycket närmre Strindbergs grundtanke om den slumpvist skapande naturen. Som Ulf Danielsson , vår samtida strängteoretiker och astrofysiker,har påpekat:de biologiska vetenskaperna har rört sig framåt i en snabbare takt än fysiken,möjligen därför att Darwin gjorde det lättare för biologerna att släppa in slumpen i världsbilden på ett mera radikalt sätt än fysiken med dess jakt på enhetsformeln. Möjligen håller något radikalt att ske också på det området i dessa år.
Varför bildas galaxer ? För att det är den sannolikaste formen ? Varför uppstod universum ?
Av en tillfällighet ? Det är ett allvarligt alternativ i dagens diskussioner.