Tomrummet i mitten.Om en utställning i Berlin

Tomrummet i mitten


Visst är den stora hitlerutställningen på Museum für Deutsche Geschichte i Berlin värd att besöka. Om man är villig att köa en eller en och en halv timme. Utställningen är unik såtillvida att den är den första i sitt slag efter 1945. Publiken, där alla åldrar tycks representerade, från de gamla som har minnen till de unga som inte har det, är påfallande tyst.
Tyst är också utställningsmiljön. Man har konsekvent avstått från alla möjligheter att illustrera den med de våldsamma akustiska effekter - inklusive diktatorns egen röst - som vi brukar förknippa med den nazistiska katastrofen.
Så känsligt är i själva verket ämnet att muséet måste begära ett särskilt tillstånd för att visa hakkorset, en symbol som det är kriminellt att bära eller exponera i Förbundsrepubliken. Ett förbud som kan förekomma excentriskt för dagens ungdom som har vant sig att se detta ondskans mest framgångsrika logo använt i de mest vårdslösa - och inte sällan omdömeslösa - satiriska syften.
Man måste ha en relativt ingående kännedom om Tyskland för att förstå hur ytterligt känsligt hela detta ämne är. Det finns inte - i dagens förbundsrepublik väl att märka - en familj som inte på det ena eller andra sättet är märkt av den nazistiska katastrofen, moraliskt, fysiskt, sociologiskt. Av mina kamrater i Akademie der Künste är det en som var enrollerad i SS och en vars bror dog i Ryssland under samma fanor. Detta är ingen indiskretion; både Günther Grass och Uwe Timm har berättat om det i böcker. I samma akademi har vi ledamöter ur forna tyska familjer som numera bor i Israel eller som bara med största möda har återvänt från decennier av landsflykt. Och vi hade tills för några år sedan minst en ledamot, Stephan Hermlin, som utkämpade sitt krig på den sovjetiska sidan, i den grupp av endast, motvilligt accepterade tyska kommunister i exil som sattes i arbete i den sovjetiska krigspropagandan.
Vad alla dessa människor har gemensamt är en oerhörd katastrof. Det är en egendomligt ofta bevittnad upplevelse som man kan höra överlevande tyskar ur krigsgenerationerna berätta om: när vapnen tystnar i april 1945 och befolkningen, uthungrad och skräckslagen, försöker orientera sig i sina till ruinlabyrinter förvandlade städer, tycker man sig ha vaknat upp ur en skrämmande dröm. Plötsligt har alltsammans, de jublande människomassorna, sångerna, kanonaderna, segerrapporterna, de nattliga arresteringarna antagit overklighetens prägel.
Jorge Luis Borges, den store, hade en märklig artikel sommaren 1944 i den argentinska tidskriften Sur , där han kommenterade invasionen i Normandie: ”Nazismen lider av overklighet, liksom Erigenas helvete. Den är inte beboelig; män kan bara dö för den, såra och döda för den. Ingen, i sina intimaste inre djup, kan önska den framgång. Jag skall riskera denna conjectur: Hitler vill bli besegrad.”
På ett egendomligt, rätt ruskigt sätt, bekräftar Deutsche Museums utställning detta - metafysiska - intryck. Det har kanske att göra med att man konsekvent har undvikit diktatorns egen person. Här finns inga personliga tillhörigheter, inga autografer eller annat som brukar höra hemma i sådana sammanhang. Denna vägran att psykologisera ett fenomen som är alldeles för stort och skrämmande för att rymmas inom psykologin har kritiserats av en del enfaldiga skribenter. De vill för säkerhets skull, liksom femtiotalets amerikanska psykoanalytiker, ha litet i grunden lugnande psykopatologi. Men psykiska egenheter förklarar inte ett helt folks massvisa och entusiastiska omvandling till en kollektivistisk mordmaskin.
I själva verket är denna utställningsstrategi mer än ett försök att undvika allt som kan likna personfixering .Det är fullt tänkbart att Hitler i själva verket var en helt ointressant person, som dagens rockstjärnor, eller som en bokstav i ett alfabet, som hämtar hela sin betydelse ur sin kontext.
Här finns alltså bilder, otaliga bilder.En utbränd spaningspansarvagn tillhörig skandinaviska SS-divisionen Nordland, den sista som försvarade regeringskvarteren, mitt i den söndersmulade gatan. Besättningen som kolsäckar vid sidan. Ett slags estrad i Ukraina med patrioter eller judar hängda på rad och utställda uppenbart till beskådande. Massmöten. Bombräder. Riksdagshusbrand.
Det verkligt ruskiga är att man lyckas på något sätt förmedla den totalitära statens ohyggliga kollektivism. Ett avsnitt i utställningen som fängslar och skrämmer på ett särskilt sätt är de montrar som ägnas uniformer, tjänste- och rangtecken, hedersmärken.
Detta är en totalitär stat som på ett fullständigt maniskt sätt uniformerar alla människor. Precis som renässansutopisten Tommaso Campanella i hans ”Solstat”. Från luftskyddsvakten till SS-översten i Luftwaffe har alla sin särskilda uniform, sin särskilda mössa, sina särskilda tecken på axelklaffar och rockuppslag. ( Den olycksalige filosofen Martin Heidegger lät, under sin korta tid som partifilosof och rektor i Heidelberg sy upp en särskild rektorsuniform i svart ylle.) Och inte nog med det: här finns en veritabel flodvåg av olika märkesnålar att sätta i rockuppslaget: kampanjer, äretecken,medlemskap .Mest sällsamma ter sig också fältmarskalkstavarna, omsorgsfullt utformade stycken av konsthantverk i dyra material,guld,silver,elfenben, en gång burna av män som Keitel, Göring och Rommel.
Kort sagt: här är varje medborgare tilldelad sin plats,sin rang och sin funktion. Denna form av inkludering kräver naturligtvis exkludering. Det märkliga är att Tredje Riket tilldelar till och med sina fångar, slavar och dödsinvigda ett slags uniformer; ett tecken för judar, ett annat för romer, ett tredje för homosexuella. Här gäller att aldrig behöva tveka om vem man har att göra med.
Hela detta system bidrar till intrycket av Borges overklighet, av det skrämmande tomrummet i mitten. Det är inte psykologi som är på gång här, det är något större och mera skrämmande. Det är socialantropologi.

Lars Gustafsson

Visst är utställningen värd att stå i kö för: Museum für Deutsche Geschichte, Unter den Linden i hörnet vid Kupfergraben, strax intill Humboldtuniversitetet.