Gästskribent:Agneta
Blomqvist.
Med
generöst tillstånd av författarinnan publicerar Lars Gustafsson s Blog ett
kapitel ur Agneta Blomqvists kommande flanörbok som kommer attt bära titeln ”Till
Berlin”
På den stillsamma judiska
begravningsplatsen alldeles invid U-Bahn Senefelderplatz kommer man en stund
bort från det livliga gatulivet i denna nu så populära del av det gamla
Östberlin med dess vintageaffärer, små hak, gallerier och caféer. Den äldsta
gravstenen är från 1300-talet - de flesta av dem som ligger begravda här under
höga stenar, där texten ofta knappt är läsbar, inte bara för att den är skriven
på hebreiska utan även för att den är halvt utplånad av Tiden, dog långt innan
Andra världskriget bröt ut. Men vem skall gå till deras gravar och hedra de döda
– den generation som låg närmast till hands utplånades nästan under
Förintelsen. En mäktig stod i glänsande svart sten har dock nyligen fått sin
text förgylld igen, just denna judiska familj har tydligen efterlevande
släktingar.
Då ser vi det. Hålet i
marken. Omgivet av ett lågt rostigt järnstaket öppnar sig ett fyrkantigt hål på
ungefär sjuttio centimeter i diameter. Vi böjer oss ner och tittar, vad är nu
detta, så makabert, ligger det dödskallar där nere i mörkret? Vi upptäcker att
det också på judiskt vis ligger små stenar runt hålet. Då ser vi den resta minnesstenen
med texten som talar om att här gömde sig i slutet av 1944 några krigsmotståndare.
De upptäcktes av SS, drogs fram och hängdes i träden. Överst på minnesstenen läser
vi texten:
”Den Tot Anderer
nicht zu wollen
das war ihr Tot”
(Att icke önska andras död
blev deras död)
Djupt berörda av detta går
vi tveksamt ut genom ingångsgrinden och förenar oss med de levande på gatan utanför
begravningsplatsen.
Men vi blir inte av med de
bilder vi ser inom oss: En hop triumferande SS-soldater drar fram dem som gömt
sig i jorden, en efter en, någon tänder en cigarett, man hånskrattar, lägger en
snara om halsen på sina motspänstiga offer och hissar dem högt upp i trädet
ovanför.
No comments:
Post a Comment