Vid kulturernas roulettbord

Det spektakulära nederlaget i Dien Bien Phu 1954 är början till slutet för det månghundraåriga franska kolonialväldet. Algeriet måste, vilket ingen riktigt hade trott, uppges inte så långt därefter. Med uppslitande politiska och moraliska konsekvenser. Senegal, länge en fransk provins med representation i deputerandekammaren, kommer inte långt efter. Förvirringen i fransk politik är förutsägbar. Frankrikes kommunistparti röstar för ytterligare tiotusen soldater till Algeriet. Simone de Beauvoir har berättat i sina memoarer ”Tout compte fait” om chocken när detta parti, en gång det självklara basområdet för tidens författare och filosofer, nästan en försörjningsinrättning med sina belöningar och förmåner, plötsligt är i stenhård kollision med samma intellektuella.
Stödet för algerietkriget var möjligen en ännu viktigare vändpunkt i de franska intellektuellas historia än till och med den sovjetiska inmarschen i Ungern hösten 1956. Jean-Paul Sartre beskrev ockupationen i en tidningsintervju som ”ett folkmord”.
När makteliter - som den franska kolonialmakten och dess intressenter - förlorar sin ställning - blir inte sällan de intellektuella eliterna produktiva. De tänker om. Eller de undergår personalbyten.

1955 kommer den bok som blir vattendelaren. Det är svårt att sätta etikett på den, den blandar antropologiska erfarenheter från Brasilien och Indien på 1930-talet, melankoliska betraktelser över en antropologs ensamhet och slutliga oförmåga att bli en del av det han studerar och en stort anlagd syn på civilisationen som förefaller helt enkelt vilja göra slut, en gång för alla, på den
från adertonhundratalet övertagna synen på civilisationen som en framstegstrappa. Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren Claude Lévi-Strauss.

Marx, Sartre, alla de politiska filosofer som har satt sin prägel på franskt intellektuellt liv fram till århundradets mitt, delar en historiesyn som är, kan man säga, en trappa. På nedersta steget finns jägare och samlare. Civilisationens väg går mot ett teoretiskt tänkbart sluttillstånd efter att ha genomlöpt ett antal nödvändiga faser. Ett slags grundläggande determinism, kan man säga.
Lévy-Strauss öppnar för en helt annan kulturuppfattning, som leder till en ny rörelse, helt olik Sartres existentialism och den ingrodda marxistiska determinismen. Han gör det möjligt för Michel Foucault att visa hur vansinnets sociala former anpassar sig till de historiska situationerna, inte till den mentala hälsan och han ger psykoanalytikern Jaques Lacan den avgörande idén: det undermedvetna fungerar som ett språk .Kort sagt: Levy.Strauss öppnar för något nytt som ännu inte riktigt har nått den europeiska periferiens kultursidor. Filosofer som Glucksmann och Bernard Henry-Levy vore knappast möjliga utan det strukturantropologiska perspektivet.
I ett av de senare verken skall Lévy-Strauss införa en helt annan metafor för vad ”civilisation” vill säga. De olika kulturerna sitter som spelarna kring ett roulettbord. Deras insatser vid bordet blir helt olika beroende på vilka yttre villkor de möter. Några, som greker och tyska adertonhundratalsprofessorer utvecklar ofantligt matematiken. Några, som samer och innuiter ,frambringar raffinerade överlevnadsmetoder i extrema klimat, några, som polynesierna, blir experter på att navigera över de stora tomma havytorna. Och indianstammar i Brasilien skapar komplicerade system för släktskap, giftermål. Incestregler som gör samhället till en precisionsmaskin för sitt eget bestånd .Det finns ingen av dessa kulturer om vilken man kan säga att den är mer avancerad än den andra. De spelar olika spel och spelar dem med framgång.
Boken heter ”Tristes tropiques” och författaren, antropolog, inte särskilt välkänd före dess eftersom han har tillbragt sina aktivaste år i Brasilien med strapatsrika resor in i det innersta inlandet på jakt efter de indianstammar som kan förmodas representera ett av kolonialismen ostört tillstånd. Vad han finner är inte alltid uppmuntrande men tillräckligt för att bygga om hela synen på antropologin.
Lévi-Strauss, som namnet säger, jude, lyckas fly den snabbt växande antisemitismen i det formellt ännu oberoende Vichyfrankrike, når New York och fördjupar i New York City Library sitt enorma vetande om utomeuropeiska kulturer och mytologier. Han umgås med Breton och de andra exilförfattarna och han finner en vän som är i färd med att öppna ett helt nytt perspektiv: den rysk-franske lingvisten Roman Jacobsen. Det är inte språkljuden som bär mening , det är detta hur de förhåller sig till varandra, finner Jakobsen. Meningen hos ord som ”vind” och ”kind” finns i olikheten mellan två konsonanter. Denna olikhet är en kugge i ett mäktigt maskineri: svenska språket .Och Lévy-Strauss överför, i ett ovanligt snilledrag detta betraktelsesätt till vetenskapen om människan. Strukturantropologin är född.
Reglerna för släktskap och giftermål kan ses som ett komplicerat gåvosystem där männen utbyter kvinnorna som gåvor. Simone de Beauvoir, som entusiastiskt har lovprisat ”Tristes tropiques”, protesterar våldsamt. Hon har just själv utgett sin mycket mera ålderdomligt evolutionära ”Det andra könet” när hon läser detta. Och Lévy-Strauss svarar suveränt: man kan likaväl se det så att det är kvinnorna som utväxlar männen som gåvor. Det viktiga är att ingen får en gåva tillbaka.
Det tog tid för Lévi-Strauss att vinna erkännande i sitt hemland. Ett tag betraktades han - på ett rätt typiskt franskt sätt - snarare som ett kuriosum från utlandet. När erkännandet kom blev det desto mer. En del yngre antropologkolleger ansåg att han blivit litet för mycket av fåordigt orakel och förstelnad akademiledamot.
Den briljante unge australiske antropologen Patrick Wilcken berättar i en briljant ny biografi ”Claude-Lévy Strauss. The Poet in the Laboratory” Bloomsbury 2010,
att den store antropologen lät sig väljas in i franska akademin därför att han ansåg att alla ritualer var ett värn mot vad han fruktade mest av allt: en nivellerad världskultur.
(Skall Sveriges samer få slakta renar på ett sätt de har gjort i ett par årtusenden eller skall de ta order av några naturvårdseminenser i Stockholm att höra upp med det ?)
Övercivilisation eller mångfald ? Världscivilisation eller den mänskliga rouletten? Det är bara en av de många intressanta konflikter som Wilcken berör i en biografi som är helt föredömlig därför att den intresserar sig för en stor mans intellektuella utveckling, inte för hans hustrur, institutionsintriger eller förmögenhetsutveckling.
Kanske måste en sådan, klargörande och fascinerande, biografi över en antropolog komma från en annan kontinent än hans egen ?